detta kristna rike med framgång mot morerna och fick öfverhand i striden, sedan under Alfons VI:s regering det moriska konungariket Toledo eröfrats. Detta nyförvärfvade landområde fick namnet 2. Nya Kastilien (sp. Castilla la nuéva). Det är det största af Spaniens landskap och omfattar 72,160 kvkm., med omkr. 2,06 mill. inv. (1908) eller de 5 provinserna Madrid, Guadalajara, Cuenca, Toledo och Ciudad-Real. Det gränsar i n. till Gamla Kastilien och Aragonien, i ö. till Valencia, i s. till Murcia och Andalusien, mot hvilket Sierra Morena bildar en naturlig gräns, och i v. till Estremadura. Det är liksom Gamla Kastilien ett högland och har en medelhöjd af 650 m. Landets hufvudfloder äro Tajo och Guadiana, som ha sina källor inom landskapet; ingendera är segelbar. Den västra delen af den förras floddal (v. om Toledo) är fruktbar och på några ställen klädd med löfskog, hvarigenom den bildar ett lyckligt undantag från den stora, flacka högslätten och Guadianas sumpiga eller stäppartade bäcken, som bär namnet La Mancha. — Under arabernas herravälde (711—1085) blomstrade landets andliga och materiella kultur. Men dess kristna inbyggare betraktade det dock som en förödmjukelse att behärskas af de otrogne och hälsade därför Kastiliens och Leons konung Alfons VI som befriare, då han 1085 eröfrade landet, hvars hufvudstad var Toledo, och förenade det med sitt rike. Föreningen mellan de bägge rikena blef dock icke långvarig, ty Alfons VII (1122—57) delade sitt rike mellan sina två söner. Söndring och fejd rådde sedan mellan dessas stater, tills Ferdinand III 1230 åter förenade dem och stadgade, att riket därefter icke skulle få delas. Hufvudstad i det förenade Konungariket Kastilien blef Valladolid (i prov. Leon). Kastilien var den största och mäktigaste staten på Pyreneiska halfön: det omfattade provinserna Gamla och Nya Kastilien, Asturien, Galicien, Leon och Estremadura. K:s uppgift blef att återvinna hela Pyreneiska halfön åt den kristna tron och fördrifva morerna. Sedan Ferdinand III eröfrat det omajjadiska kalifatets hufvudland, Andalusien (1236), samt Aragoniens konung fråntagit morerna Valencia och Murcia, hvilket därefter enligt aftal lämnades åt K., syntes man vara nära målet. Men när den från morerna hotande faran var borta, slappades det religiösa nitet, och andra intressen togo uppmärksamheten företrädesvis i anspråk, så att morerna kunde ännu i omkr. 250 år hålla sig kvar i Granada. Ferdinand III:s son, Alfons X (1252—82), förändrade egenmäktigt den rådande tronföljdsordningen, enligt hvilken broder hade företräde framför son, och införde förstfödslorätten, hvilket hade långvariga tronstridigheter till följd. Därtill kommo uppror af mäktiga adelssläkter, hvarigenom statens bestånd äfventyrades. Peter den grymme (1350—69) framkallade genom sina våldsamheter ett uppror, som leddes af hans halfbroder Henrik af Trastamara, hvilken störtade honom och 1369—79 innehade tronen. Med honom inträdde en lyckligare tid, och staten fick njuta ett länge saknadt lugn. Henriks efterträdare voro svaga eller rent af odugliga och af gunstlingar styrda regenter. Därigenom väcktes de inre oroligheterna åter till lif. Slutligen förklarade ett parti Henrik IV afsatt 1465 och utropade hans broder Alfons till konung. Då denne efter en tid afled, måste Henrik ingå en öfverenskommelse, som försäkrade hans syster Isabella om tronföljden. Han bröt den likväl och sökte göra sin såsom oäkta ansedda dotter till sin efterträdarinna. Efter Henriks död (1474) måste vapnen afgöra tvistefrågan, och de fällde utslaget till Isabellas förmån. 1479 uppsteg hennes gemål, Ferdinand, på Aragoniens tron, och därigenom blefvo konungarikena K. och Aragonien förenade. I början bildade de dock endast ett statsförbund, ty Isabella (1474—1504) och Ferdinand den katolske (1479—1516) voro samregenter. Men sedan deras dotterson Karl I (som tysk kejsare Karl V) uppstigit på deras troner (1516), blefvo de båda förenade rikena en helstat. 1492 eröfrade Ferdinand och Isabella det moriska konungariket Granada, och därmed hade K:s och Aragoniens välde utvidgats, så, att det omfattade samma område som det moderna konungariket Spanien. — Författningen var inskränkt monarkisk. Riket var ursprungligen ett valrike, men konungen valdes dock alltid inom en enda släkt. I slutet af 11:e årh. gjordes kronan ärftlig. Representationen (cortes) hade alla en fri riksförsamlings rättigheter: lagstiftningsrätt, bevillningsrätt och rätt att kontrollera statsmedlens användning. Den bestod af högadeln, prelaterna och ombuden för vissa privilegierade städer. Aristokratiens gods voro i K., liksom annanstädes, skattefria, men feodalsystemet blef icke infördt, och K:s allmoge var — i motsats mot Aragoniens — fri. Den saknade likväl representationsrätt, och detta förhållande i förening med den omständigheten, att antalet af städernas ombud efter hand minskades (1480 voro de blott 17), var troligtvis förnämsta orsaken till, att konungarna flera gånger vågade kränka författningen. — Af gammalt var K:s folk kändt för sitt mod och sin frihetskärlek, om hvilken äfven dess fria författning vittnar, och denna tjänade sedan att hålla nationens frihetskänsla vid makt. Kastilianens stolthet är väl bekant och likaså den värdighet, som äfven den simplaste man af folket vanligen iakttager. Hans språk var de bildades och litteraturens, och medvetandet därom måste ha varit tilltalande för hans själfkänsla och förklarar, huru han kunde anse sig som representant för den äkta spanska nationalkaraktären. De långvariga fejderna mot morerna underhöllo hos nationen en ridderlig och krigisk anda och bidrogo att elda folkets religiösa nit, men de alstrade väl också på samma gång den fanatiska ofördragsamhet mot bekännarna af en annan tro, som satt sin prägel äfven på folklynnet. Jfr Schirrmacher, ”Geschichte Kastiliens im 12. und 13. jahrhundert” (1881). G. E. A.* Kastitet (lat. castitas, af castus, ren, obefläckad, kysk), renhet (i karaktären), kyskhet. Kastkropp. Se Projektil. Kastlekar, idrottst., lekar, hvari kroppslig färdighet ådagalägges och kast ingår som hufvudmomentet. Till denna grupp af idrottsöfningar höra de gottländska lekarna pärk (se Bollspel, sp. 1016—18), varpa och stångstörtning (se Folklekar). Hit kunna räknas de flesta hos oss kända bollspelen, såsom handbollspelen utan slagträ och de spel med slagträ, där kast (”bränna”) ingå som ett viktigt led i leken. Dessa lekar pläga också kallas kastspel, men gränsen mellan kastspel och bollspel är svår att draga upp. Till kastlekarna höra vidare pipispelet, skifkastning, slå trissa,