kägelspel och slungkastning. Att kasta bumerang har äfven brukats som idrottsöfning i vårt land (se Bumerang). Ett typiskt kastspel är curling, ett skotskt idrottsspel, som infördes i Sverige 1852, då Bohuslänska curlingklubben bildades i Uddevalla, och äfven har visats vid Nordiska spelen i Stockholm, men aldrig har vunnit någon allmännare utbredning här. Curling spelas på isen med runda stenar, försedda med järnhandtag, och uppgiften är att från en viss kastgräns slunga i väg dessa stenar så, att de glida utefter isen och hamna inom 7 ringar med en fots mellanrum, alltså 14 fots diameter. Deltagarna delas i två lag, som spela från hvar sin sida af en minst 28 m., högst 38 m, lång bana, i hvardera ändan försedd med ofvannämnda i isen ritade ringar samt fotstöd vid kastgränsen och på en sjättedel af banans längd en ”hoggräns”, öfver hvilken stenarna måste passera (se fig. 1). Hvarje sten, som ej öfverskrider hoggränsen, kallas ”hog” och borttages från banan. Lagen spela med lika antal deltagare på båda sidor af banan, och uppgiften är dels att placera egna stenar så nära ringarnas centrum som möjligt, dels att, när en motspelare lyckats placera en sten i centrum, slå ut honom samt äfven att, när en medspelare nått centrum, placera sina stenar i skyddande läge framför, så att motspelarna hindras att slå bort honom. Visst antal kast få göras, och en mycket invecklad poängberäkning tillämpas. Spelarna ha äfven rättighet att med kvastar sopa framför stenarna när de glida på isen, detta för att underlätta deras framglidande, om så behöfves.

Fig. 1. Ena ändan af en curlingbana.

Pipispelet är baseradt på det gottländska varpaspelets idé och har för omkr. 40 år sedan uppfunnits på en badort vid västkusten samt brukades rätt mycket på sommarställen äfven i Stockholmstrakten, där det tillvann sig stor popularitet. Det är nu nästan alldeles bortglömdt. Spelet sker emot tre käglor af olika storlek, den högsta af omkr. 50—55 cm. höjd och 10 cm. bredd, hvilka ställas på så stort afstånd sinsemellan, att de, då de bilda front, kunna slå omkull hvarandra inom en i sanden uppritad oval ring, som framför och bakom käglorna har en radie af 45 cm., men på flyglarna buktar sig blott 15 cm. utanför flygelkäglorna. Utanför denna inre ring drages sedan på 60 cm. afstånd en yttre ring. Den största käglan är ”kungen”, den andra ”drottningen” och den tredje och minsta ”pipi”, olyckskäglan, som renderar 10 poäng i afdrag, om den träffas. Som kastvapen användas flata 5- eller 6-kantiga stenar, 3 cm. tjocka och med en decimeters diameter. De spelande delas i lag, och spelet sker på en plan med 12—18 meters afstånd mellan parterna och deras käglor. ”Kungen” är försedd med en krona, och uppgiften är att slå af denna, hvilket ger 50 poäng, eller också att genom vissa reglementerade träffar småningom nå 50 poäng. Det är att märka, att afdrag göres för träff på ”pipi” eller om stenen stannar utan träff utanför ringarna.

Fig. 2. Kastskivans hållande.

Äfven skifkastning påminner om varpa, men härstammar från England. Uppgiften är att med en kastskifva träffa en på 18 meters håll i marken nedslagen målpinne. Deltagarna delas äfven här i lag emot hvarandra. Kastskifvan l. kastringen är af järn och liknar foten på ett vinglas, hvari ett rundt hål i midten blifvit gjordt och sålunda bildar en ring, hvars innerkant är tjockare än ytterkanten och hvars undersida är antingen alldeles flat eller något konkav, hvaremot öfversidan skall vara konvex (se fig. 2). Den växlar i vikt och storlek efter de spelandes styrka, men får under inga villkor öfverstiga 20 cm. i genomskärning. Kastet utföres såsom vid varpaspelet. De olika lagens träffar eller deras skifvors afstånd från målpinnen är afgörande. Slungkastning öfvades rätt mycket af pojkar för ett 20-tal år sedan, och man kastade både mot mål och på längd. Slungorna förfärdigades af läder, och rätt stor färdighet uppnåddes af en del.

Fig. 3. Kastet i trisslagning.

Trisslagning är en gammal svensk folklek, som mycket allmänt öfvades på landsbygden för ett 20-tal år sedan; numera ser man den mera sällan. Den har utträngts af modernare idrotter, såsom fotbollspel m. m. Som spelbana användes en jämn landsväg eller ett fält, som i så fall får begränsas åt sidorna. Banans längd är 150—200 m., och deltagarna delas i två lika starka lag. Uppgiften är att drifva en trätrissa (af masurbjörk), 17—18 cm. i diameter, linsformig, i midten 4 (och vid kanterna 2 1/2) cm. tjock, genom motståndarnas mål, som markeras med en linje på marken. Trissan