kastas på ett visst sätt uppifrån och ned, såsom fig. 3 visar, och motståndarna ha rättighet att efter vissa regler slå trissan tillbaka med ett slagträ (af ett segt och tungt träslag). Reglerna äro mycket enkla, trissan får slås blott en gång, och från den punkt, där den stannat, har motståndaren rättighet att göra sitt kast. Icke dess mindre är spelet mycket nöjsamt och af högt idrottsligt värde, enär det är en hurtig och fordrande lek. Den kan ibland, om spelarna äro stora och starka, bli ganska hårdhändt. Om kägelspel se d. o. — Litt.: Balck, ”Illustrerad idrottsbok” (1886—88), ”Nordiskt idrottslif” m. m. Jfr Kast 4. E. B—ll. Kastlösa, socken i Kalmar län, Gräsgårds härad. 5,644 har. 912 inv. (1909). K. utgör ett konsist. pastorat i Kalmar stift, Ölands södra kontrakt. Kastlöser, bot. Se Adonis. Kastman, Karl Vilhelm, skolman, pedagogisk och populärvetenskaplig skriftställare, ämbetsman, f. 20 juli 1832 i Västerlösa, Östergötland, blef student i Uppsala 1852 och aflade där filos. kandidatexamen 1858, var kollega i Eksjö 1860—63, läroverksadjunkt i Norrköping 1863—64, adjunkt vid Linköpings folkskollärarseminarium 1864—71, rektor vid Karlstads folkskollärarseminarium 1871—83 och rektor vid Stockholms folkskollärarinneseminarium 1883—91. Han var därjämte folkskoleinspektör i Östergötland 1867—71, i Värmland 1877—83, i Södermanland 1884—86 och i den Strängnäs stift tillhörande delen af Stockholms län 1887—91. 1891—1901 var K. kansliråd och byråchef i Ecklesiastikdepartementet för ärenden ang. folkundervisningen. Han var led. af de flesta kommittéer, som från senare delen af 1870-talet tillsattes för folkskoleväsendets ordnande, och kom såväl härigenom som genom sin verksamhet som byråchef att inlägga stora förtjänster om svenska folkskolan och dess personal, hvilken under denna tid fick sina lönevillkor och sin allmänna ställning väsentligt förbättrade. En mängd viktiga organisatoriska förändringar åvägabragtes. K. är ordf. i Svenska missionssällskapet och led. af Svenska kyrkans missionsstyrelse. K. har utgifvit Bidrag till pedagogik och metodik för folkskolelärare (1867, 6 hftn; i förening med K. L. Anjou och Knut Kastman), Metodiska anvisningar för den första undervisningen i modersmålet (1868), var 1871—81 jämte K. L. Anjou utgifvare af ”Tidning för folkskolan” och 1882—91 af dess fortsättning ”Tidskrift för folkundervisningen” (1888—91 ensam), redigerade 1881—83 ”Skolan och hemmet”, en samling uppsatser rörande uppfostran och undervisning (bland dem af K. själf i 1:a h. en Öfversikt af den svenska folkskolans utveckling sedan 1842) samt har utarbetat läroböcker i skandinavisk historia och, i förening med Knut K., läseböcker för småskolan, hvilka utgått i en mängd upplagor, äfvensom, tills. med I. Lyttkens, Ordlista öfver svenska språket (1893; ny uppl. 1906). Sedan 1902 utger K. ”Svenskt folkbibliotek”, hvaraf hittills öfver 30 häften sett dagen och där K. författat bl. a. biografier öfver Martin Luther, Jesper Svedberg, Ignatius Loyola, Hakvin Spegel, Karl v. Linné, Cromwell, Fredrika Bremer m. fl. R. N—n. Kastmaskin. 1. Krigsv. Se Ballist och Katapult. — 2. Landtbr. Se Sädesrensningsmaskin. — 3. Skjutk. Se Lerdufskjutning. Kastner, Jean Georges, fransk musikskriftställare och tonsättare, f. 1810 i Strassburg, d. 1867 i Paris, var bosatt där från 1835 och blef medlem af Institutet, hedersdoktor vid Tübingens universitet m. m. Bland hans många och förtjänstfulla skrifter må nämnas, utom en mängd musikaliska läroböcker och ”skolor” för nästan alla instrument ända till saxofonen och pukan, Traité général de l’instrumentation (1837) och Cours d’instrumentation (1839; suppl. 1844), hvari han före andra systematiskt framställde teorien för klangfärgen, samt Manuel général de musique militaire (1848). K:s egendomligaste tonsättningar äro ett slags symfoniska dikter, försedda med historiska inledningar, bl. a. Les danses des morts (1852), Les chants de la vie (1854), Les cris de Paris (1857) och Les sirènes (1858). Han komponerade äfven operor (Le dernier roi de Juda, 1844, m. fl.), manskörer m. m. A. L. (E. F—t.) Kastning. 1. Veter., fostrets afgång före dräktighetstidens slut och på ett så tidigt stadium, att det ej kan bibehållas vid lif. Kastning förekommer oftast hos nötkreatur och sto. Man skiljer mellan s. k. tillfällig (sporadisk) och smittsam (infektiös) kastning. Oftast inträffar kastning hos ko i 3:e och 7:e, hos sto i 4:e—9:e månaden af dräktighetstiden. Sker kastningen på ett tidigare stadium, försiggår den vanligen raskt och utan särskildt framträdande symtom, hvarför den oftast förbises; inträffar den under senare hälften af dräktigheten, ger den sig till känna genom en viss oro och krystningar, djuren stå med böjd rygg och lyft svans, könsdelarna äro ansvällda, och ofta förekommer en rödaktig flytning från skidan, och mjölken antager råmjölksliknande beskaffenhet. Den tillfälliga kastningen kan framkallas af allt, som medför en väsentlig stegring af kroppstemperaturen eller anhopning af kolsyra i blodet (häftiga rörelser eller ansträngningar, af hög feber åtföljda sjukdomar), genom hastig afkylning af lifmodern (vid upptagande af större mängd kallt vatten eller fruset foder), af vissa gifter, som åstadkomma en krampaktig sammandragning af lifmodern (mögligt och unket eller skämdt foder, särskildt föroreningar af fodret med mjöldrygor) och slutligen äfven genom yttre inverkan (tryck eller stötar å buken). Den smittsamma kastningen beror på en af prof. Bang i Köpenhamn och hans assistent Stribolt 1899 påvisad bacill, som förekommer i lifmodern och förorsakar den sjukdom i fosterhinnorna, som framkallar kastningen. Smittämnet förekommer i stor mängd i den kort före och efter kastningen förekommande flytningen från skidan och kan spridas genom stallredskap, skötare, foder och strö, men framför allt genom tjuren vid betäckningen. Vid den sporadiska kastningen består behandlingen hufvudsakligen däri, att efterbörden på lämpligt sätt aflägsnas och att möjligen uppkommen katarr eller inflammation i lifmodern behandlas genom sköljning med antiseptiska lösningar. Vid den smittsamma kastningen bör först sörjas för en grundlig desinfektion af ladugården i dess helhet med därefter följande kalkstrykning; alla djur, som visa tecken till förestående kastning, böra fortast möjligt flyttas till annat hus, och efter kastningen och efterbördens aflägsnande sköljes lifmodern dagligen med ljum antiseptisk lösning (1/2 proc, lysollösning) under minst 14 dagar för att smittämnet må förstöras, som eljest lätt bibehåller