yttre rättslag, såsom en summa enskilda bud och stadgar, eller en viss yttre lag får sig den absoluta auktoritet tillerkänd, som tillkommer endast den inre sedelagen. Därför framträder i judendomen redan tidigt en af rabbinerna eller de ”skriftlärde” utvecklad, rikt utbildad kasuistik, som sedan i talmud nått sin höjdpunkt. Mot denna det sedliga omdömet förvirrande behandling af de etiska frågorna riktas i Jesu förkunnelse en genomgående polemik. I stället för de många buden träder här det ena, ur det religiösa grundförhållandet omedelbart framspringande kärleksbudet, efter hvars öfversta norm (jfr särsk. Matt. 7: 19 f.) enhvar har att i hvarje enskildt fall själfständigt afgöra, hvad plikten här af honom kräfver. I Paulus’ åskådning får denna kristendomens principiella motsättning mot all egentlig kasuistik sin skarpaste formulering. Trots detta började emellertid på grund af det inom kyrkan sig snart åter insmygande nomistiska betraktelsesättet, som i Kristi förkunnelse såg företrädesvis en ”ny lag”, redan mycket tidigt ansatser att framträda också till en kristen kasuistik. Af betydelse härför var vid sidan af judiska förebilder också inflytandet från den helleniska filosofien, där särskildt inom den senare stoicismen ett kasuistiskt behandlingssätt af etiska frågor utbildat sig. I den forne juristen Tertullianus fick den kristna kasuistiken sin förste store representant. Till en vidare utbildning af kasuistiken, som befrämjades af hela åskådningens och kyrkoskickets fortskridande utveckling i rättsligt-nomistisk riktning, gåfvo särskildt den kyrkliga botpraxis och än mer det därur under medeltiden utvecklade biktinstitutet anledning. Gjorde redan handhafvandet af det gammalkyrkliga botinstitutet med dess olika kyrkliga straffgrader för olika förseelser sammanställandet af hithörande beslut af kyrkliga synoder o. s. v. i särskilda s. k. penitensböcker nödvändigt, så behöfde, sedan laterankonsiliet 1215 gjort den s. k. öronbikten med fullständig uppräkning af alla synder till en allmän plikt, biktfäderna en ännu mycket mera i detalj gående kasuistisk vägledning. Så utbildade sig kasuistiken till en särskild vetenskaplig disciplin, hvars handhafvare, de s. k. kasuisterna, vid de medeltida universiteten bildade en särskild grupp af lärare. De medeltida kasuisternas skrifter, de s. k. summæ conscientiæ casuum (”samlingar af samvetsfall”), utgöras merendels af en efter rent yttre grunder — oftast alfabetiskt — ordnad sammanställning af enskilda ”samvetsfall” utan ens ett försök till en mera principiell behandling från större, enhetliga synpunkter. Bland medeltida författare på detta område må nämnas Raimundus från Peñaforte under 13:e, Astesanus från Asti under 14:e och Sylvester Prierias, Luthers samtida och motståndare, under 16:e årh. I reformationen förnyades i samband med återupplifvandet af Paulus’ åskådning öfver hufvud jämväl dennes och urkristendomens principiella afvisande af kasuistiken. De många nya etiska frågor, som genomförandet af de reformatoriska principerna inom det individuella liksom det sociala lifvet förde med sig, framkallade emellertid snart försök till en systematisk sammanställning af reformatorernas och andra kyrkliga auktoriteters utslag i dylika fall. Det principiella betraktelsesättet var här visserligen till en början ett annat än kasuistikens. Men den utveckling i nomistisk riktning, som under ortodoxismen på nytt egde rum, förde ock konsekvent med sig ett återupplifvande af kasuistiken i egentlig mening. Så uppblomstrade i båda de protestantiska kyrkorna — dock tidigare och kraftigare i den reformerta med dess starkare moralistiska tendenser — en ny, rikhaltig kasuistisk litteratur. Äfven många af de ur den lutherska pietismen framgångna etiska arbetena, t. ex. Speners berömda ”Pia desideria” (”Fromma önskemål”), bära ännu, åtminstone delvis, kasuistisk prägel. Dock låg här i det starkare betonandet af fromhetens personliga karaktär ett kasuistiken motverkande moment. Principiellt öfvervunnen är dock kasuistiken först i den nyare, närmast från Schleiermacher utgående protestantiska etiken. Af särskild betydelse ha här den principiella utformning och grundläggning varit, som Kant i sin lära om det sedliga lifvets autonomi gifvit åt tankar, som i grunden ligga inneslutna redan i den ursprungliga kristendomen. Den uppgift, som kasuistiken föresätter sig, är såväl teoretiskt ogenomförbar som till sin praktiska tendens oetisk. Etiken kan och får ej försöka att skrifva lagar för den enskildes sedliga afgöranden, utan har i stället att vägleda honom i hans etiska själfbesinning. Hur den enskilde i ett speciellt fall, som aldrig är fullt lika med något föregående eller kommande, har att handla, kan endast han själf afgöra, och en etik, som söker bespara honom denna ansträngning och tager från honom detta personliga ansvar, verkar upplösande på hela det sedliga lifvet. Ingenstädes framträder detta tydligare än inom jesuitismen. I dess etik har det kasuistiska betraktelsesättet dragit sina yttersta konsekvenser på ett sätt, som blott i talmud har ett motstycke. Och de fruktansvärda missbruk, hvartill denna etik i sin tillämpning i biktstolen fört, ha sin grund ej i mera tillfälliga orsaker, utan i själfva den principiella grunduppfattningen af sedlighetens väsen. 2. Med. Samling af sjukdomsfall, beskrifna i något medicinskt arbete. 1. E. Bg. Kasuistisk. Se Kasuist Kasus (lat. casus, af cadere, falla), fall, händelse m. m. Se Casus. — 1. Jur., olyckshändelse, olycka. I allmänhet ålägges det icke någon ätt ersätta skada, som har sin grund i olyckshändelse, som timar ”af rätt våda, som man ej kan förese eller vakta, förr än skada händer” (Byggn.-balken 24: 2). Jfr Dolus och Skadegörelse. 2. Språkv., namn på de olika former af ett nomen eller pronomen, genom hvilka dettas förhållande till de öfriga orden i en sats uttryckes. Mindre egentligt låter man begreppet kasus omfatta hvarje sätt att uttrycka ett sådant förhållande, äfven när det sker genom ordställning eller särskilda småord före eller efter hufvudordet (analytiska språk). Kasus är urspr. öfversättning af grek. ptosis, hvarunder Aristoteles i sin logik förstod hvarje annan i satsen uppträdande böjnings- eller afledningsform, än den han fattade som grundform, således äfven komparativ, tempora af verbet, adverb o. s. v. Stoikerna inskränkte ”ptosis” till nomen och skilde mellan nominativ som ptosis orthe = casus rectus (rät kasus), efter den aktive (angripande) fäktarens upprätta ställning, och pt. plagiai = casus obliqui (sneda kasus). Man föreställde sig dessa ”fall” äfven under bilden af en griffel, som dels står