upprätt, dels lutar, ”faller”, åt olika håll. En ständigt återkommande mening i äldre och nyare tid var den, att nominativen egentligen icke vore någon ptosis l. kasus. De grekiska namnen på de olika ”fallen”, färdiga redan hos den förste alexandrinske grammatikern, Dionysios Thrax, eller t. o. m. redan hos stoikerna, voro: onomastike, genike, dotike, aitiatike och kletike, hvilka af Varro på latin öfversattes med casus nominandi, c. patricus, c. dandi, c. accusandi och c. vocandi. Till dessa lade han en ”sjätte, som är egen för latinet” och som senare fick namnet ablativus. Hos Quintilianus finnas de nuv. namnen fullkomligt stadgade: nominativus, genitivus, dativus, accusativus, vocativus och ablativus, af hvilka dock det andra och det fjärde tillkommit genom felaktig öfversättning (rätteligen ”generalis” och ”effectivus” l. ”causativus”). Hos senare grammatiker förtjänar i synnerhet anmärkas ett till sin yttersta gräns drifvet ofog att förklara kasus’ användning genom antagande af ellipser eller underförstådda ord (Sanctius, Perizonius). G. Hermann, genom hvilken grammatiken höjdes till en själfständig vetenskap, fann i grekiskans fem kasus de nödvändiga uttrycken för tänkandets kategorier, medan i verkligheten logik och grammatik äro alldeles skilda saker. Andra hade sökt förklara alla kasus som ursprungliga rumsbestämningar, och denna lokalistiska teori bearbetades vidare af Hartung. Först Rumpel (1845) gaf ett fruktbärande uppslag, i det han yrkade, att 1) man borde skilja mellan logik och grammatik, 2) ej förväxla form och innehåll i talet, eftersom grammatiken har att göra med relationer mellan orden, ej mellan tingen, 3) att man ej finge bedöma ett språks företeelser efter (öfversättningen till) ett annat, t. ex. modersmålet, hvarigenom alla språks inre form med orätt antoges vara densamma. Först genom den jämförande språkvetenskapen blef emellertid en fullt vetenskaplig kasuslära möjlig. Sedan Bopp ur den indiska grammatiken upptagit begreppet ”stam”, kunde det ej vidare vara ovisst, huruvida nominativen är att anse som kasus eller icke. Stammen uttrycker nämligen föreställningen i och för sig, och nom. är liksom öfriga kasus = stam + suffix, genom hvilket senare ordet blir dugligt att ingå som led i en sats. Utom genom ”ändelser” skiljas kasus äfven genom afljud och accent (t. ex. nom. kyōn, patēr, vok. kyŏn, páter). Af jämförelsen mellan de olika indoeuropeiska språken synes framgå, att det språk, ur hvilket de alla leda sitt ursprung, haft minst åtta kasus, sannolikt hufvudsakligen med följande ändelser (vi bortse för enkelhetens skull från dualis och från den pronominala deklinationen): <table> <td 2> <td c 2>sing. <td c>plur. <td 2>nominativus <td 2>—, -s; -om <td >-es; -a, -i, u <td 2>genitivus <td 2 c>-es, -os, -s; -sio, -so <td 2>-om <td 2>dativus <td 2>-ai <td>-bh-, -m- <td 2>accusativus <td 2>-m; -om <td>-ns <td 2>ablativus <td 2>-od (-ed) <td>-bh-, -m- <td 2>instrumentalis <td 2>-bhi, -mi, -m <td>-ois; -bh-, -m- <td 2>locativus (l. localis) <td 2>—, -i <td >-s(u) <td 2>vocativus <td 2>utan änd. <td >= nom. </table> Den ursprungliga betydelsen af dessa åtta kasus är numera genom deras bruk i de äldre språken i det hela ställd utom tvifvel. Däremot har vetenskapen hittills knappast lyckats med någon större grad af säkerhet bestämma den ursprungliga naturen och betydelsen af de suffix eller ändelser, genom hvilkas fogande till stammen eller grundformen de olika kasusformerna uppstått. Öfver hufvud har man i dessa suffix velat finna dels pronomina, dels prepositioner. Till sin uppkomst faller kasusbildningen måhända närmare slutet af den förhistoriska språkbildande perioden, enär den förutsätter redan färdiga ordstammar. Den synes i själfva verket vara en omedelbar fortsättning af stambildningen. Förmodligen ha både -m, hvilket som ackusativmärke blott betecknar förhållande i allmänhet, utan närmare bestämning, såsom neutralmärke något dödt och passivt, och -s som subjektmärke urspr. varit använda att bilda stammar och först småningom blifvit till den grad rörliga, att de kunnat fogas till hvilka stammar som helst för att angifva deras ställning inom satsen. I vokativen har man kanske ett minne från den kasuslösa tiden. Bland de historiskt gifna språkformer, som tillhöra den indoeuropeiska stammen, har endast sanskrit ännu åtta kasus. Fornslaviskan har sju, grekiskan fem, latinet sex, de äldre germanska språken mest fyra. Kasus ha nämligen gått förlorade eller sammanfallit dels därigenom, att deras ändelser under den afnötning, för hvilken alla ändelser äro utsatta, sammanfallit, dels så, att genom bruket af prepositioner till förtydligande af kasusförhållandet uppmärksamheten dragits från ändelserna, hvarefter dessa förlorat sin stadga samt hemfallit åt förvirring och glömska. Den konfusion, som redan i grek. och lat. träffat lokalkasus (abl., instr., lok.), förklarar de stridiga uppfattningarna af kasus’ grundbetydelse, som från inskränkt grekisk-latinsk synpunkt framställdes, och först genom Delbrücks undersökningar (”Ablativus localis instrumentalis im altindischen, lateinischen, griechischen und deutschen”, 1867) vanns i detta ämne nödig klarhet. De rent grammatiska kasus (nom., ack., gen.) kvarstå i allmänhet rena och oförändrade både till form och betydelse, så länge öfver hufvud kasus ega bestånd. Dock råder inom vår språkätt en från äldsta historiska tider skönjbar, alltmera mäktig sträfvan att utbyta den syntetiska byggnaden mot en analytisk, det vill i detta fall säga: utbyta kasus mot prepositioner. Upplösningen af kasussystemet har för öfrigt inom ordförrådet gått olika fort alltefter stammarnas slutljud, så att exempelvis i vårt fornspråk genitivens -s gått förloradt i alla n-stammar (svaga subst.) och öfvergått till -r hos starka fem., så att det endast hos starka mask. och neutr. finnes oförändradt: genit. hana, tungu, handar, sals, lands. Först genom en nyare utveckling af psykologisk natur har svenskan nu åter fått -s i alla substantiv. Pronomen afviker i alla språk mer eller mindre från nomen i sin kasusböjning och är mera regellöst; adjektivet afviker ofta från substantivet och har i somliga språk (t. ex. germanska och slaviska) tvåfaldig kasusböjning, den ena vanligen formellt anslutande sig till pronomen. Det indoeuropeiska kasussystemets historia är i sina allmännaste drag följande. Nominativen är möjligen bildad med demonstrativt pron. sa (sanskr. och isl. sa, grek. ho) och är det verksamma, lefvande subjektets kasus. Detta ursprungliga -s i lat. servu-s, got. dag-s finnes under formen -r ännu i nyisl. (arm-ur, skó-r o. s. v.), men finnes icke i något språk vid alla stammar. Det saknas bl. a. i sing. hos de fem. a-stammarna (lat. aqua