o. s. v.). Äfven i de ord, i hvilka -s gått förloradt, kan det dock före eller genom sitt bortfallande ha åstadkommit förändringar i stammen, genom hvilka nom. blir olik den stam, som visar sig i öfriga kasus, t. ex. grek. nom. feron, gen. feront-os; lat. nom. ager, gen. agr-i. Neutra sakna, såsom mindre egnade att uppträda som subjekt, egentlig nominativ och bruka i dess ställe ackusativ. Genom en naturlig attraktion mellan subjekt och predikativ kommer i flertalet språk äfven det senare att stå i nominativ. — Vokativen, tilltalsformen, är blott i oegentlig mening kasus. Den är i äldre tider oftast lika med den nakna stammen (med tillbakadragen accent), i plur. = nom., står utanför satsen och är i grammatiskt afseende närmast att jämföra med interjektionerna. I yngre språk sammanfaller vokativen vanligen med nominativen, sedan denna förlorat sin ändelse, eller ersättes af nominativen som i vårt fornspråk. — Jämväl ackusativens ursprungliga märke -m är möjligen resten af ett pronomen, för öfrigt utan tvifvel identiskt med det -m (grek. -n), som i lat. och grek. kännetecknar neutrala o-stammar: lat. exempelvis servu-m, voc-em, liksom bellu-m. De grekiska konsonantstammarna ha utur nasalen utvecklat en egen ändelse -a. Alla germanska språk ha redan i sitt äldsta skede förlorat -m och dessutom (med undantag af urnord.) vokalen före -m. De germanska språk, som jämväl i nom. gjort sig af med både kasusmärke och stamvokaler, få sålunda nom. = ack., såvida icke, som hos svaga subst., en ny skillnad uppstått genom olika behandling af själfva stammen. Den plurala ändelsen -ns har undergått växlande öden, som ofta ledt till fonetisk likhet med nom. Neutrerna gå i ack., liksom i nom., sin egen väg. Ackusativens grundbetydelse synes vara den af omedelbar, ej närmare bestämd, komplettering till verbet (eller ett nomen med verbal betydelse). Ur denna grundbetydelse framgår dess bruk dels som ”nödvändig” ackusativ eller yttre objekt vid det transitiva verbet, dels som ”frivillig” ack. till angifvande af innehållet (inre objekt) i de speciella fall, som bruka uppräknas i vanliga skolgrammatikor: 1) vivere vitam, lefva ett lif, os humerosque deo similis, till ansikte och skuldror lik en gud, 2) (acc. loci) Romam proficisci, resa till Rom, domum reverti, återvända hem, 3) (acc. mensuræ l. temporis) transversum unguem discedere, vika en fingersbredd, XL annos præfuit Athenis, styrde Aten i 40 år, och ungefär på samma sätt i öfriga äldre språk. Skall förhållandet mellan verbet och föreställningen i fråga närmare bestämmas, brukas preposition med ack. eller annan kasus, eller ges åt uttrycket en annan vändning. — Den allmännaste ändelsen för genitiv sing. är -os -es -s, ändelser, som sinsemellan synbarligen stå i afljudsförhållande: grek. pod-os, lat. ped-is, lat. nocti-s (-os är grek., it., kelt.; -es it., germ., balt., slav.; -s tillhör urspr. mest i- och u-stammar). Därjämte finns i ariska, armen., grek. -sio (grek. lykoio, lykou), i germ. -so, som egentligen torde tillhöra den pronominala deklinationen. I grek. är -s vid mask. och neutr. o-stammar (2:a deklinationen) försvunnet efter speciellt grekiska ljudlagar. På latinsk botten har genit. af o- och a-stammar (servi, mensae) förmodligen lånat sin form från lokativen, hvarigenom förklaras regeln, att ”städers och mindre öars namn efter 1:a och 2:a deklinationen på frågan ’hvarest’ stå i genitiven”. De slaviska och baltiska språken använda som genitiv vid o-stammar den ursprungliga ablativen (ry. sna sömnens = lat. somno ur somnod). Pluralens -om kvarstår i sanskr., grek. och lat. Lat. serv-orum, mens-arum äro nybildningar lånade från pronomen. Den plurala genitivens -s i de nynordiska språken (utom isl.) är genom analogi inkommet ur sing. Genitiven uttrycker urspr. ett förhållande, obestämdt hvilket, till ett annat substantiv, alltså t. ex. timor regis, fruktan på något sätt i relation till konungen (om konungen är rädd, eller om någon är rädd för honom, får sammanhanget utvisa). Genitiven är alltså väsentligen adnominal och partitiv i vidsträckt betydelse, för så vidt som därmed uttryckes icke saken själf, utan något vid eller af saken. Som bestämning till ett nomen kan genit. sålunda utmärka 1) egare (g. possessivus): horti Cæsaris = Cæsars trädgårdar, 2) en närmare bestämning (g. definitivus l. epexegeticus): verbum sapientiæ, ordet ”sapientia”, Stockholms stad, 3) slag eller ämne, det, hvaraf något är en del (g. partitivus): multi discipulorum = ty. viele der schüler, 4) beskaffenhet (g. qualitatis): puer teneræ ætatis = ty. zarten alters, en gosse af späd ålder, 5) pris (g. pretii): tanti æstimare = isl. virda svá mikils, äfvenså 6) objektet vid ett substantiv med verbalt innehåll (g. objectivus): timor patris, rädsla för fadern. Vid verb står genit. som objekt liksom ack., med den skillnad dock, att genit. är partitiv och uttrycker, att handlingen ej råkar hela objektet, utan blott en del däraf. Många verb kräfva till följd af sin betydelse alltid partitivt objekt, d. v. s. genit., t. ex. äta, dricka, njuta (af något), höra, se (delvis), glömma, minnas, önska, älska, hata, anklaga, sakfälla, straffa, hämnas (för något), lukta (af något), syfta (till något), fylla (med något), och så äfven besläktade adjektiv. Som genitivus partitivus kunna äfven temporala och lokala genitiver i grekiskan och tyskan förklaras. Mellan den adnominala och adverbiala genit. står den predikativa i grek., lat. (och ty.), t. ex. regis est, det tillhör en konung, är hans plikt, Albani dicionis alienæ facti sunt, albanerna råkade i främmande våld. I synnerhet har genit. i grek. ett vidsträckt bruk. Utanför sin ursprungliga uppgift står den där som vikarie för ablativen vid verb med betydelsen komma från eller ur, hålla från, blifva utan, beröfva, lösa, rädda, skydda, härstamma från, dricka och gjuta ur o. s. v. för att uttrycka det, hvarifrån något skiljes (g. separativus), samt vid komparativ (g. comparationis). Äfven i germanska språk tjänstgör genit. i vissa fall för ursprunglig abl. I fornpersiskan vikarierar genit. för dat. I engelskan och de skandinaviska språken (utom isl.), i hvilka genit. är den enda kasus, som återstår utom grundformen, är genitivens bruk inskränkt till rent possessiv betydelse; och folkspråken i England och Skandinavien liksom i Tyskland ersätta gärna äfven den possessiva genitiven genom sammansättningar eller omskrifningar (såsom regelbundet sker i romanska språk och i nybulgariska), t. ex. mjölken åt kon, kons mjölk, skjortan hans Bengt, Bengts skjorta, i grannen sitt hus, i grannens hus; ty. dem könig sein sohn, åt konungens son, o. d. Slaviska språk ersätta genit. ofta med adjektiv, t. ex. ry. Ivanov dom, Ivans hus, Oljgino bytio, Olgas vistelse.