— Dativus sing. är blott i sanskr., avest. och grek. afgjordt skild från andra kasus. I andra språk blandar sig dat. med lok., instr. och abl. Lat. serv-o, mens-æ gå tillbaka på servoi, mensai; isl. ulfi, ty. wolfe kunna förklaras som urspr. dat. på -oi. I plur. sammanfaller dat. redan i äldre språk med instr. eller ablativen (lat. patribus, servis). I lat. ha blott i äldsta tid fem. a-stammar -b-suffix (kvar i deabus, filiabus o. d.). Slav., balt. och germ. språk ha -m-: isl. fiskum = ty. den fischen (hvilka former lika väl kunna förklaras som ursprunglig instr. eller abl.). Grek. har i st. f. den ursprungliga dat. plur. upptagit lokativen. Ny högtysk dat. sammanfaller i sing. ofta med nom. eller ack. eller med båda och synes ej i ”svag” deklination. I norska och norrländska folkmål är denna kasusform ännu vid fullt lif. Om dativen ursprungligen är en rent grammatisk kasus med grundbetydelsen af ”den eller det satsen gäller, har afseende på”, eller en lokalkasus till svar på frågan ”hvarthän”, måste lämnas oafgjordt. Den rena dat. brukas dels som en nödvändig komplettering i förbindelse med verb, som betyda gifva, visa, lofva o. d. (som det ”aflägsnare” eller ”indirekta” objektet, sv. ”åt”, ”för”, med det egentliga objektet i ack.) eller hjälpa, gagna, gynna, skada, vredgas, råda, lyda, behaga o. d., samt med adjektiv af besläktadt innehåll, dels mera oberoende af verbet eller satsen för att uttrycka 1) den eller det, för hvars räkning, till hvars fördel eller skada något är eller sker (d. commodi och incommodi): non scholæ sed vitæ discimus, vi lära icke för skolan, utan för lifvet, 2) ett lifligare deltagande (d. ethicus): alter tibi descendit de Palatio,, den ene, ser du, kommer ned från P., det var mig en ljus fågel, eller slutligen 3) ändamålet (d. finalis): habere rempublicam quæstui, ha politik till yrke. Som vikarie för lok. utmärker dat. i grek. därjämte rum och tid (d. locativus och d. temporis), som vikarie för instrumentalen medel (d. instrumenti), sätt (d. modi) och orsak (d. causæ) samt vid komparativer skillnaden (d. differentiæ). I germanska språk uppbär dat. därjämte äfven ablativens (och instrumentalens) funktion, t. ex. isl. borinn Sigmundi, född af S., verjask fjándum, värja sig för (undan) fienderna, o. s. v. — Ablativen är fullständigt utvecklad endast i ariska och lat. och förekommer endast af o-stammar. I det äldsta latinet finnes ännu ändelsen -d: Gnaivod, praidad, senatud, conventionid o. s. v.; men i klassiskt latin har d bortfallit. Lat. adverb på e, grek. på -o(s) (recte, kalos) torde vara ursprungliga ablativer; balt. och slav. språk använda den ursprungliga abl. som gen.; got. dat. vulfa torde vara ursprunglig abl. Abl. plur. sammanfaller formellt städse med dat. I germanska språk uppbäras ablativens åligganden till någon del af genit. och instrumentalen, i öfriga af dat. Grundbetydelsen är ”skilsmässa”; i abl. står det, hvarifrån något skiljes. Abl. står därför 1) (a. loci) på frågan ”hvarifrån” (i lat. kunna dock endast städers och mindre öars namn umbära preposition), 2) (a. inopiæ) vid verb med betydelsen beröfva, t. ex. omnibus rebus spoliare, plundra på allt, 3) (a. separativus) vid verb med betydelsen bortgå, aflägsna, befria från något, t. ex. prohibere transitu, hindra från öfvergång, 4) (a. comparationis) vid komparativus, t. ex. vilius auro, sämre än guld. I st. f. ursprunglig lokativ svarar abl. i latinet jämväl på frågan ”hvarest”, för så vidt ej lok. finnes (samt brukas i öfverförd betydelse vid nitor, fido o. d. ”lita på”), och på frågan ”när”. Till lokativens ursprungliga funktionsområde hänför sig äfven ablativus absolutus. Slutligen står i lat. ablativen i instrumental betydelse för att uttrycka verktyg eller medel (a. instrumenti), t. ex. cædere virgis, piska med spön, eller sätt (a. modi), t. ex. more regio vivere, lefva på kungsvis, eller pris (a. pretii), t. ex. mercede docebat undervisade mot betalning, eller väg (a. viæ), t. ex. Tiberi venit, kommer på Tiber, eller mått (a. mensuræ l. differentiæ), t. ex. multo major, mycket större, samt vid verb med betydelsen fylla, rikta, o. s. v. med något. I fråga om andra fall, när abl. uttrycker grund (a. causæ), t. ex. veni ipsius rogatu, jag kom på hans egen begäran, eller en begränsning (a. limitationis l. respiciendi), t. ex. corpore senex, gammal till kroppen, eller egenskap (a. qualitatis), t. ex. vir præstantissimo ingenio, en man med utmärkta själsgåfvor, kan det synas ovisst, om abl. uppträder å egna vägnar eller vikarierar för annan kasus. — Instrumentalen (äfven kallad comitativus) utgör kanske eg. en sammanfattning af tre (eller flera) kasus. Reflexer af a har man i sanskrit, avest. och grek. (lat., balt., slav.) samt i fnhty. och fnsachs. -u; af -bhi i gamla grek. ordformer på -phi, -phin (äfven i armen. och kelt.), samt af -mi i slaviska instr. på -mi. Germ. -u tjänstgör i vårt fornspråk som ändelse i adjektiv med stark böjning för dat. sing. neutr., som alltså formellt är instr. Den ursprungliga, enhetliga betydelsen, så vidt man kan tala om en sådan, skulle vara ”samvaro”. I sanskr. är instr. sålunda kasus för personer eller saker, som i en jämförelsevis underordnad ställning tänkas förbundna med en annan, för omständigheter, som äro förenade med en handling, rums- och tidsbestämningar, som gå, så att säga, parallellt med handlingen, samt står vid verb och adjektiv, som uttrycka förening, vänskap, likhet o. d. Från dylika betydelser är öfvergången till rent instrumental eller t. o. m. kausal betydelse lätt att tänka. Instr. ersättes i lat. genom abl., i grek. genom dat. — Ren lokativ finnes endast i sanskrit, avest. och slaviska språk (i nyare slaviska språk ofta under namnet præpositionalis). I grek. uppfattas och brukas ursprunglig lokativ som dat. i plur. samt i 3:e dekl. sing. Formella lok. sing. efter 1:a och 2:a deklinationen (a- och o-stammar) äro adverb på -ai och -oi, t. ex. chamai, på jorden, oikoi, hemma, messoi, i midten. Lat. lok. finnes ännu som sådan i 1:a och 2:a dekl. af städers och mindre öars namn, t. ex. Romæ, i Rom, Corinthi, i Korint, samt af några enstaka ord: domi, hemma, belli, i krig, o. d., men har formellt sammanflutit med genit. I 3:e och 4:e deklinationen har dat. sing. möjligen lånat sin ändelse från lok. Gammal lok. visar sig ännu i Lacedæmoni, Tiburi m. fl. Lokativen anger ”området” för en handling och är kasus för rums- och tidsbestämningar på frågorna ”hvar” (i, på, vid o. s. v.) eller ”när”. Den finnes äfven i sådana uttryck som ”ställa på bordet”, ”ögonen vända sig åt solljuset”. Mot latinets ablativus absolutus svarar i sanskr. en locativus absolutus (i grek. gen. abs.). Lokativen företrädes, så vidt den ej själf finnes, i lat. af abl., i germanska språk af dat., i grek. därjämte af gamla former