(Homeros) på -phi och -thi. I slaviska språk står lok. aldrig ensam, utan dess betydelse angifves närmare genom preposition. — De ”rörliga” kasus förhålla sig följaktligen med hänsyn till betydelse ungefär sålunda: <table b c> <td >Indo-europ. <td >dat. <td >lok. <td >instr. <td >abl. <td >gen. <td >Sanskr. <td >dat. <td >lok. <td >instr. <td 2 >abl.; gen. <td >Lat. <td >dat. <td 3 >abl. <td >gen. <td >Grek. <td 3 >dat. <td 2 >gen. <td >Germ. <td 5 r>dat. <tab> gen. </table> Äfven oafsedt kasusblandningen, äro funktionssfärerna för samma kasus i olika språk vanligen ej alldeles kongruenta, utan något olika till följd af olika uppfattning (olikheter i den inre språkformen). Lokalkasus förena sig ofta med prepositioner, hvilket däremot de rent grammatiska kasus, dat. inbegripen, i regel icke göra. De ny-indiska, ur sanskrit uppvuxna språken ha i allmänhet förlorat den gamla kasusböjningen, men skaffat sig en ny genom efterhängda partiklar. Nypersiskan har blott två former. Nybulgariskan afskiljer endast vok. genom särskild ändelse. Alla öfriga slaviska språk, liksom litauiskan, ha ännu sju kasus (de gamla utom abl.); dock finnes i ryskan af en särskild vokativform blott fragment. De romanska språken sakna all kasusböjning. Tyska, holländska och isländska ha ännu fyra former; svenska och engelska utmärka med särskild ändelse i nomina blott gen. En mängd (eller kanske alla) adverb äro stelnade kasusformer af adjektiv och pronomina; stelnade kasusformer användas äfven som prepositioner (t. ex. lat. gratia, ty. wegen, fr. chez). Bland de semitiska språken eger endast arabiskan kasusböjning. Nom. (subjektet) utmärkes genom ändelsen -u, ack. (objektet) genom -a, gen., som också är allmän prepositionskasus, genom -i. Hebreiskan eger i de s. k. paragogiska vokalerna minnen af en äldre kasusböjning, likaledes med tre former. En motsvarighet till kasus finner man i hebreiskans tre status: st. absolutus, st. constructus, med följande ord i genitivfunktion, och st. suffixus, med efterhängdt pron., med olika ändelser. De finsk-ugriska språken ha en stor rikedom på kasus, de flesta 10 till 15. Som exempel ges här sing. af det finska ordet silmä, öga: <table> <td>nominativus <td>silmä <td><tab>öga <td>partitivus <td>silmä-ä <td><tab>något af öga(t) <td>genitivus <td>silmä-n <td><tab>öga(t)s, ögat <td>essivus <td>silmä-nä <td><tab>såsom öga <td>instruktivus (vanl. blott i pl.) <td>silma-n <td><tab>medelst öga(t) <td>translativus <td>silmä-ksi <td><tab>(förvandlad) till öga <td>inessivus <td>silmä-ssä <td><tab>i ögat, (fäst) vid öga(t) <td>elativus <td>silmä-stä <td><tab>utur (till följd af, om) öga(t) <td>illativus <td>silmä-än <td><tab>ini ögat, (fäst) vid öga(t) <td>adessivus <td>silmä-llä <td><tab>på (vid) öga(t) <td>ablativus <td>silmä-ltä <td><tab>från (det yttre af) öga(t) <td>allativus <td>silmä-lle <td><tab>till (ytan l. sidan af) öga(t) <td>abessivus <td>silmä-ttä <td><tab>utan öga <td>comitativus <td>silmä-ne <td><tab>jämte öga. </table> Nom. plur. bildas genom tillägg af -t: silmä-t, öfriga kasus genom inskjutning af ett i mellan stam och ändelse: silmistä ut ur ögonen, o. s. v. Öfver hufvud äro de central- och nord-asiatiska samt de australiska språken rika på kasus. Många kasusegande språk sakna suffix för subjektet och uppfatta sålunda verkligen nom. icke som kasus. Stora språkgrupper, t. ex. de polynesiska och malajiska språken och sydöstra Asiens enstafviga språk, sakna all kasusböjning och ersätta denna genom ordställning samt pre- och postpositioner. — Jfr Hübschmann, ”Zur casuslehre” (1875). — En alldeles afvikande kasuslära för svenskan framställes af A. Noreen i ”Vårt språk”, V (1904 ff.). 1. C. G. Bj. 2. Lll. Kasvin (Kazvin), stad i persiska prov. Kasvin, n. v. om Teheran, vid vägen mellan denna stad och Rescht. 1,279 m. ö. h. Omkr. 35,000 inv. Staden har brokad-, sammets- och bomullstygstillverkning, järnvarufabrikation och betydlig kamel- och hästafvel. Stor moské, byggd af Harun-er-Raschid. J. F. N. Kat (Khat), bot. Se Catha edulis. Katafalk (it. catafalco, af mlat. catare, skåda, och fnhty. balko, bjälke), eg. skådeställning; en upphöjning, på hvilken likkistan ställes, då begrafningsceremonien försiggår i en kyrka eller i ett grafkapell. Katafalken utgöres merendels antingen af en enkel svart pall eller af en i svart och hvitt rikt draperad träställning (jfr fig. 2 i art. Karl X Gustaf, sp. 959). Mera konstnärligt byggda och smyckade katafalker ha förekommit i synnerhet under barockstilens tid. Jfr Castrum doloris. Katafores (af grek. kata, ned, och ferein, föra), fys., öfverföring medelst elektrisk ström af partiklar, som äro uppslammade i en vätska. Reuss i Moskva upptäckte redan 1809, att partiklar i en vätska, hvarigenom en elektrisk ström går fram, förflyttas under strömmens inflytande. Förflyttningen, som är beroende på en elektrisk laddning hos partiklarna, kan ske antingen i strömmens riktning, om nämligen laddningen är positiv, eller i motsatt riktning vid negativ laddning (det senare fallet är vanligast). Vätskan, som har motsatt laddning mot partiklarna, vandrar i motsatt riktning mot dessa (s. k. elektrisk endosmos, se d. o.). Äro de uppslammade partiklarna mycket små, så att de ej ens synas i mikroskop, kallas den uppslammade kroppen kolloïd (se Kolloïder). Katafores eger rum äfven i detta fall, och partiklarnas rörelsehastighet uppgår till några (2—4) tusendels mm. i sekunden, om potentialfallet är 1 volt per cm. Kataforesen spelar en mycket