Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1245-1246 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katafores - Katafrakter - Katafryger - Katagum - Katakaustika - Kataklasstruktur - Kataklastisk - Kataklastiska bergarter - Kataklysmteorien - Katakolon - Katakomber

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stor roll vid undersökning af de kolloïdala
ämnena, som nu äro föremål för stort intresse.

Inom medicinen menar man med katafores (eller
reofores, se d. o.) införandet af
läkemedel (t. ex. morfin, jod) i den sjuka
kroppen medelst den elektriska strömmens hjälp.
Fördelen af behandlingssättet är, att det möjliggör
en stark lokalisering af det införda läkemedlet
till det sjuka partiet. Metodens nackdel beror
hufvudsakligen på kroppsytans dåliga elektriska
ledningsförmåga, hvarigenom dels den införda
mängden blir obetydlig, dels också starka skador
uppkomma på det behandlade stället. Metoden,
som möjligen kan bli af stor betydelse, anses
ännu befinna sig på försöksstadiet.
S. A—s.

Katafrakter (grek. katafraktos,,
pansarklädd) kallades i de forngrekiska
härarna det tunga rytteriet, hvars beväpning
utgjordes af hjälm, pansarskjorta, en liten
rund sköld, svärd och ett långt spjut.
Benämningen gafs sedermera äfven åt parternas,
persernas och sarmaternas tunga rytteri, vid
hvilket såväl ryttare som häst bar ett fjällpansar
(se fig.).
C. O. N.*

Sarmatisk katafrakt (bild från Trajanus-kolonnen i Rom).

Katafryger, kyrkohist. Se Montanister.

Katagum, hufvudstad i prov. K. i nordöstra
Sokoto (Sudan), Afrika. 8000 inv.
J. F. N.

Katakaustika. Se Kaustika.

Kataklasstruktur. Se Kataklastiska bergarter.

Kataklastisk, geol. Se Kataklastiska bergarter.

Kataklastiska bergarter, geol., kristalliniska
bergarter, som varit så starkt utsatta för mekanisk
inverkan af de bergskedjebildande tryckkrafterna,
att de ursprungliga mineralkornen delvis eller
h. o. h. krossats till nästan mikroskopisk litenhet.
En sålunda omvandlad bergart säges ha kataklasstruktur
l. murbruksstruktur och eger stundom ett
felsitiskt utseende. Inom nordliga Sveriges fjälltrakter
äro kataklastiska bergarter ganska allmänt förekommande.
Jfr Gnuggsten. Litt.: P. J. Holmquist,
”En geologisk profil öfver den skandinaviska
fjällkedjan vid Torneträsk” (i ”Geol. fören:s
förhandl.”, 1903, h. 1).
E. E.

Kataklysmteorien. Se Descendensteori, sp. 192.

Katakolon, en 1875 anlagd hamnplats på udden K.
i grekiska nomarkien Elis, genom järnväg förenad
med det 12 km. aflägsna Pyrgos och därigenom
äfven med Argos och Aten. Omkr. 600 inv. Näst
Patras och Kalamata den förnämsta exportorten
för korinter.
(J. F. N.)

Fig. 1. Plan af en del af S. Agnesekatakomben.

Fig. 2. Ceciliakryptan i S. Callistus-katakomben, med loculi och ljusöppning.

Katakomber (lat. catacumbæ; af oviss
härledning), underjordiska, vanligen i bergformationer
uthuggna grafgångar med grafkamrar. Sådana finnas
i Egypten, i de länder, dit semiter framträngt,
såsom i Syrien, på Malta, Sardinien och Sicilien,
vid Kartago, i Fenicien, Cyrenaica och på Chersonesos,
vidare i Etrurien m. fl. ställen. De mest kända
äro de, som anlades af de kristne under de första
århundradena, såsom vid Neapel m. fl. ställen uti
Italien, framför allt de, som sträcka sig under
den romerska Campagnan, särskildt utanför Porta
S. Sebastiano. Äfven österländska religioner
ha efterlämnat dylika minnesmärken. Sedan har namnet
öfverflyttats på nyare anläggningar, såsom på stenbrotten
vid Paris, dit massor af människoben flyttats från de
vanliga kyrkogårdarna. — De romerska katakomberna
(som af de kristne själfva kallades på grek. koimeteria,
på lat. cæmeteria, d. v. s. sofställen)
bestå hufvudsakligen af långa, smala, i tämligen räta
vinklar hvarandra korsande gångar (ambulacra;
jfr fig. 1 o. 3), hvilka äro uthuggna i lös vulkanisk
tuff (”tufa litoide”) och ha en genomskärning af
3—4 kvm. På båda sidor äro i väggen inhuggna
fyrkantiga lådliknande öppningar (loculi;
se fig. 2 o. 3), vanligen för 1, men stundom för
ända till 4 lik. Öppningarna äro tillslutna med
marmorplattor eller på kant ställda tegel. Gångarna
afbrytas på sina ställen af rymligare kamrar
(cubicula,cryptae; fig. 2 o. 3), hvilka tjänade till kapell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>