stor roll vid undersökning af de kolloïdala ämnena, som nu äro föremål för stort intresse. Inom medicinen menar man med katafores (eller reofores, se d. o.) införandet af läkemedel (t. ex. morfin, jod) i den sjuka kroppen medelst den elektriska strömmens hjälp. Fördelen af behandlingssättet är, att det möjliggör en stark lokalisering af det införda läkemedlet till det sjuka partiet. Metodens nackdel beror hufvudsakligen på kroppsytans dåliga elektriska ledningsförmåga, hvarigenom dels den införda mängden blir obetydlig, dels också starka skador uppkomma på det behandlade stället. Metoden, som möjligen kan bli af stor betydelse, anses ännu befinna sig på försöksstadiet. S. A—s. Katafrakter (grek. katafraktos,, pansarklädd) kallades i de forngrekiska härarna det tunga rytteriet, hvars beväpning utgjordes af hjälm, pansarskjorta, en liten rund sköld, svärd och ett långt spjut. Benämningen gafs sedermera äfven åt parternas, persernas och sarmaternas tunga rytteri, vid hvilket såväl ryttare som häst bar ett fjällpansar (se fig.). C. O. N.*

Sarmatisk katafrakt (bild från Trajanus-kolonnen i Rom).

Katafryger, kyrkohist. Se Montanister. Katagum, hufvudstad i prov. K. i nordöstra Sokoto (Sudan), Afrika. 8000 inv. J. F. N. Katakaustika. Se Kaustika. Kataklasstruktur. Se Kataklastiska bergarter. Kataklastisk, geol. Se Kataklastiska bergarter. Kataklastiska bergarter, geol., kristalliniska bergarter, som varit så starkt utsatta för mekanisk inverkan af de bergskedjebildande tryckkrafterna, att de ursprungliga mineralkornen delvis eller h. o. h. krossats till nästan mikroskopisk litenhet. En sålunda omvandlad bergart säges ha kataklasstruktur l. murbruksstruktur och eger stundom ett felsitiskt utseende. Inom nordliga Sveriges fjälltrakter äro kataklastiska bergarter ganska allmänt förekommande. Jfr Gnuggsten. Litt.: P. J. Holmquist, ”En geologisk profil öfver den skandinaviska fjällkedjan vid Torneträsk” (i ”Geol. fören:s förhandl.”, 1903, h. 1). E. E. Kataklysmteorien. Se Descendensteori, sp. 192. Katakolon, en 1875 anlagd hamnplats på udden K. i grekiska nomarkien Elis, genom järnväg förenad med det 12 km. aflägsna Pyrgos och därigenom äfven med Argos och Aten. Omkr. 600 inv. Näst Patras och Kalamata den förnämsta exportorten för korinter. (J. F. N.)

Fig. 1. Plan af en del af S. Agnesekatakomben.

Fig. 2. Ceciliakryptan i S. Callistus-katakomben, med loculi och ljusöppning.

Katakomber (lat. catacumbæ; af oviss härledning), underjordiska, vanligen i bergformationer uthuggna grafgångar med grafkamrar. Sådana finnas i Egypten, i de länder, dit semiter framträngt, såsom i Syrien, på Malta, Sardinien och Sicilien, vid Kartago, i Fenicien, Cyrenaica och på Chersonesos, vidare i Etrurien m. fl. ställen. De mest kända äro de, som anlades af de kristne under de första århundradena, såsom vid Neapel m. fl. ställen uti Italien, framför allt de, som sträcka sig under den romerska Campagnan, särskildt utanför Porta S. Sebastiano. Äfven österländska religioner ha efterlämnat dylika minnesmärken. Sedan har namnet öfverflyttats på nyare anläggningar, såsom på stenbrotten vid Paris, dit massor af människoben flyttats från de vanliga kyrkogårdarna. — De romerska katakomberna (som af de kristne själfva kallades på grek. koimeteria, på lat. cæmeteria, d. v. s. sofställen) bestå hufvudsakligen af långa, smala, i tämligen räta vinklar hvarandra korsande gångar (ambulacra; jfr fig. 1 o. 3), hvilka äro uthuggna i lös vulkanisk tuff (”tufa litoide”) och ha en genomskärning af 3—4 kvm. På båda sidor äro i väggen inhuggna fyrkantiga lådliknande öppningar (loculi; se fig. 2 o. 3), vanligen för 1, men stundom för ända till 4 lik. Öppningarna äro tillslutna med marmorplattor eller på kant ställda tegel. Gångarna afbrytas på sina ställen af rymligare kamrar (cubicula,cryptae; fig. 2 o. 3), hvilka tjänade till kapell