för åminnelsegudstjänster öfver de döde eller, vid förföljelser, äfven till platser för förrättande af kyrkans heliga handlingar. Kamrarna, af hvilka ofta två eller flera ligga midt emot hvarandra, äro merendels belysta genom en gemensam, från jordytan nedsänkt, trattformig ljusöppning (luminare, lucernare; se fig. 2). I de flesta af dessa kamrar och stundom äfven i gångarna finnas öppningar (arcosolia), bättre arbetade än de vanliga och ej såsom dessa horisontalt infällda i klippväggen, utan antingen vertikalt urholkade eller uppmurade. Öfver dessa sarkofager är i klippan huggen en nisch, som, också den, tjänat till graf och varit tillsluten med en stenplatta. Någon gång äro gamla pozzolana-täkter (arenariæ) genom murverk förvandlade till katakomber. Många katakomber bestå af flera våningar i olika plan — det finnes sådana, som ha ända till fem —, hvilka sättas i förbindelse med hvarandra genom trappor. Gångarnas sammanlagda längd uppgår till omkr. 880 km., eller nästan lika mycket som hela italienska halföns. 6 mill. människor ha där fått sin sista hvilostad.

Fig. 3 Påfvekrypta (med Damasus I:s inskrifter) i katakomberna.

Man har undrat, hur det varit möjligt för de kristne i Rom, hvilka så ofta förföljdes, att ostördt anlägga dessa oerhörda underjordiska kyrkogårdar. Detta förklaras däraf, att den romerska lagen ansåg begrafningsplats, som lagligt förvärfvats af enskilda eller korporationer, såsom i alla afseenden fridlyst. Enskilda förmögna kristna kunde skänka församlingen en area, ett jordstycke, eller tillåta, att den där begrafde sina döda. Till följd af de kristnes tro, att Guds ande en gång skulle gifva lif åt de aflidne, brände de ej efter vanlig romersk sed de bortgångnes lik. Det blef därför nödigt att ha större grafplatser än dem, som behöfdes för askurnor; däraf nödvändigheten att upptaga långa gångar och, vid församlingens tillväxt, spara på utrymmet. Vidare organiserade församlingarna sig såsom de, hvad Rom beträffar, af lagen redan från början af kejsartiden tillåtna begrafningsgillena (collegia funeraticia) och inköpte jord för att under densamma anlägga katakomber. Först i 3:e årh., under kejsar Valerianus (254—260), började statens förföljelser mot kyrkan att sträcka sig äfven till begrafningsplatser, hvilka då fingo tjäna till samlingslokaler, ja till gömställen. Många spår finnas af denna tid, såsom brant afskurna trappor, gångar fyllda med jord för att skydda grafvarna från förstöring, m. m. Efter kristendomens seger uppfördes kyrkor öfver de förnämsta cemeterierna, och de kristne sökte alltmera skaffa sig hvilostäder i närheten af de mest vördade martyrernas grafvar, liksom dessa voro besökta vallfartsorter. Men i 5:e årh. började man flytta martyrernas ben till kyrkorna; i ännu högre grad blef detta fallet, sedan langobarderna härjat Campagnan och till stor del förstört katakomberna. Dessa blefvo glömda och öfvergifna. I 15:e årh. kände man endast S. Sebastiano l. Cæmeterium ad catacumbas, hvaraf alla de underjordiska kyrkogårdarna fingo sitt namn. 1578 upptäcktes vid Via Salaria nuova ett hypogaion, Cæmeterium Jordanorum, med målningar, inskrifter och sarkofager. Sedan dess har kunskapen om katakomberna alltmer vidgats och i våra dagar funnit en målsman af första rangen i G. B. de Rossi. De mest sevärda katakomberna äro S. Callistus’ (se fig. 2), Nereus’ och Achilles’, Marius’ och Marcellinus’, Prætextatus’ (se fig. 4), S. Sebastianus’, Domitillas och den så sent som 1903 åter upptäckta Commodillakatakomben, i tämligen utplundradt skick, men med märkvärdiga inskrifter.

Fig. 4. Takmålning i Prætextatus-katakomben.

Grafnischerna äro ofta smyckade med målningar, oftast af symboliskt innehåll, såsom fisken, dufvan, palmen, olivkvisten m. m., och äro stundom försedda med inskrifter (de mest bekanta af påfven Damasus, 366—384), i början enkla och konstlösa, sedan