mera utarbetade. I kamrarna, liksom i arkosolierna,
finnas äfven större bildliga framställningar
(jfr fig. 4; se ock fig. 5 o. 6 i art.
Eskatologi),
såsom af nattvarden, den gode herden, scener ur gamla
testamentet och, från senare tid, äfven bilder af Kristus
(se
Kristusbilder) och hans moder. Miniatyrmålningar
af växlande innehåll träffar man på de s. k. guldglasen,
d. v. s. med guld inlagda bottnar af dryckeskärl, som vid
grafnischernas tillmurande fästes i det ännu icke torkade
murbruket (se fig. 5). Bildhuggarkonsten har flera
verk att uppvisa, i synnerhet sarkofagerna, som
dock ej alltid äro af kristet ursprung. Äfven
husgeråd i skiftande mångfald, till en del alster
af ett högt uppdrifvet konsthandtverk, ha katakomberna
bevarat. Fynden äro sålunda af största vikt både
för kyrkans, konstens och odlingens historia.
— Främst bland de arbeten, som afhandla katakomberna,
står alltjämt G. B. de Rossis ”Roma sotteranea”
(1864—77; med en mängd taflor). Ett monumentalt
verk är ock J. Wilpert, ”Die malereien der
katakomben Roms” (2 bd, 1903). I tidskriften
”Bulletino di archeologia cristiana” redogöres
i detalj för nyare upptäckter. På svenska finnes
en öfversikt af J. Centervall, ”Romas kristna
katakomber” (1881).
J. C.
Fig. 5. Guldglasbotten från katakomberna, med
en af de äldsta framställningarna af Petrustypen.
Katakres (grek.
katachresis, missbruk, af
kata, mot, och
chresis, bruk), användningen
af ett ord i bestämd motsats mot dess
allmänna eller ursprungliga betydelse;
sammanställningen af två till betydelsen
oförenliga ord. Mot de katakreser, som äro
af etymologisk natur, d. v. s. som bero på
oöfverensstämmelse endast med den ursprungliga
betydelsen af ett ord, kan ingen anmärkning
göras ur den språkliga korrekthetens synpunkt:
guldplomb, mässingsstrykjärn, uppsalapilsner
t. ex. innebära ingen oriktighet, enär plomb
i guldplomb ej betyder ”sak af bly”, utan
tandfyllning, strykjärn ”redskap af metall
för strykning” o. s. v. Ej heller äro sådana
katakreser anmärkningsvärda, i hvilka ett ord,
ingående i en gängse fras, synes stå i motsats
till ett associeradt ord, t. ex. ”
hon vardt
herre öfver sina känslor”, ty äfven där har en
betydelseskiftning egt rum. Ord, som användas i
s. k. öfverförd l. bildlig bemärkelse, förekomma
särskildt ofta i katakreser: ”halsbrytande
fingeröfningar”, ”vid detta svåra hopp
måste skidåkaren ha hela sin kropp i
sin hand”. Påfallande och stötande blir
katakresen, när den innebär en öfverträdelse
mot inbillningens logik, t. ex. genom en
sammansättning af olika metaforiska uttryck:
”han var ej en af dem, som skötte statsskeppets
roder, utan blott en fräsande våg i dess
kölvatten”, eller genom en blandning af realt
och metaforiskt uttryckssätt: ”medaljens rätsida
ha vi talat om; dess frånsida är nu ...; dess
andra frånsida är den, att ...” Katakresen
är ett slag af betydelseförändring, som i
de flesta fall ej innebär något onormalt,
ehuru en ny eller ovanlig katakres ofta
uppmärksammas, blir föremål för skämt och lätt
får en komisk verkan. En konstnärlig användning
af katakresen är
oxymoron (se d. o.).
Se K. Nyrop i ”Ordenes liv” (1901) och R. G:son
Berg i kalendern ”Svea” för 1903 (1902).
R—n B.
Katalan. 1. Invånare i Katalonien. —
2.
Sjöv., ett slags fiskarbåt, som nyttjas
på kusten af Katalonien (Spanien). Den
har vacker form, är ganska skarp och styf
samt föga djupgående och manövrerar lätt.
2. R. N.*
Katalanmetoden. Se
Bergshandtering, sp. 1490,
och
Catalansmide.
Katalanska litteraturen. Furstendömet Katalonien
(se d. o.) är hemorten för det folk, som talade
det med spanska såväl som med provensalska
närbesläktade
katalanska språket (se d. o.) och
som frambragt den katalanska litteraturen. Denna
litteratur indelas af katalanerna själfva
i fyra perioder: den
provensalska, under
1200- och 1300-talen, den
katalanska, till
midten af 1400-talet, den
valenciska, från
midten af 1400-talet, då genom Aragoniens
förening med Kastilien allt förändrades,
katalanskan reducerades till en dialekt och
katalanerna t. o. m. skrefvo på spanska, samt
återuppblomstringen, från början af
1800-talet. Under den första perioden sammanfalla
katalanernas seder, bruk och litterära intressen
med provensalernas, och dessas trubadurpoesi
verkar starkt på vulgär-katalanskan. Liksom de
provensalske furstarna lämnade de valenciske
kungarna trubadurerna tillträde till hofvet
och uppträdde äfven själfva som skalder, men
på provensalskt språk. I början af 1200-talet
offentliggjordes emellertid arbeten på såväl
spanska som katalanska, exempelvis ”Historia
de los Albigensos” och ”Cansó de la crozada
contra els eretges d’Albegés”, men litteraturen
frigör sig ej från den provensalska diktaturen
förr än under Jakob I, som verksamt beskyddade
skaldekonst och historieskrifning, grundade
”universidades literarias”, proklamerade genom
”Fueros de Valencia” undervisningens frihet och
utgaf sin egen regerings historia, ”Chrónica
(Comentari) del rey D. Jaime”. En annan berömd
krönika från midten af 1300-talet är ”Libre dels
feits del rey En Jaime lo Conqueridor”. Perioden
utmärkes f. ö. af betydande maktställning,
liflig handel och sjöfart, blomstrande industri
i samband med andlig lifaktighet. Tidens mest
betydande författarpersonlighet är
Ramón Lull
(se
Lullus; 1235—1315), filosof, teolog,
matematiker, filolog, skald, som skref på latin och
katalanska om allt mänskligt vetande. Hans stora poem
”Els cent noms de Deu”, ”Plant de nostra dona Sancta Maria”,
”Oraciones y Contemplaciones” m. m. visa den lätthet, med
hvilken det katalanska språket formar sig under hans
