hand. Hans ”Blanquerna” och klagosången ”Lo desconhort” ha vunnit spridning äfven utom Spanien. Samtidiga med Lull äro Jordi och Arnaldo de Vilanova, den senare läkare och astrolog, författare till flera teologiska och moralfilosofiska arbeten. Antalet skalder är stort, i synnerhet efter stiftandet af Consistorio del gay saber i Barcelona (efter Toulouse-akademiens mönster), där trubadurer täflade vid blomsterfesterna, jochs florals, enligt reglerna i ”Art de trobar”, ”Leys d’amors” etc. med skaldestycken, som samlades i visböcker, ”Cançoners”. Af dessa skalder är Ausias March (d. omkr. 1460) den mest betydande genom djup och vacker formtalang. Vidare att nämna äro Mossen Andres Febrer, som öfversatte på katalansk vers Dantes ”Divina commedia” (1428), och läkaren Jaume Roig (d. 1478), med ”Llibre de les dones ó de conçells”, en berömd satir på mera än tolftusen vers öfver kvinnorna. På prosadiktens område vann Johanot Martorell rykte med riddarromanen om ”Tirant lo Blanch”, hvaraf en fortsättning skrefs af Johan de Galba, som äfven författade en lustig novellsamling om präster och munkar (nu endast känd i fransk öfv.). En elegant stilist var Bernat Metge, hvars filosofiskt satiriska allegori ”El somni” öfversattes till franska 1889. Bland kulturhistoriska författare intar biskop Francesch Exeménis ett framstående rum genom sin ”Chrestia”, ett slags dogmatisk encyklopedi och ett af medeltidens mest betydande litterära monument, hvari seder och bruk inom alla samhällsklasser skildras. Han skref äfven ”Llibre de les dones”, en bok om kvinnorna, och ”Doctrina compendiosa de viure justament e de regir qualsevol offici publich lealement e diligent”, en nationalekonomisk afhandling i dialogform. Historieskrifningen odlades flitigt af Bernat Desclot med ”Crónicas ó conquestes de Cataluña” (om grefvar af Barcelona och kungar af Aragonien), som anses ypperlig så till innehåll som form, af Bernat Descoll med krönikan om Peter IV, af Ramón Muntaner, hvars ”Crónica ó descriptió dels fets é hazenyes del inclit rey D. Jaime primer rey Daragó etc. etc.” skildrar Kataloniens historia 1276—1327, af Bernat Boades med ”Llibre dels fayets de armes é eclesiastichs de Cathalunya”, af Geronimo de Pujades (f. 1568) med ”Crónica de Cataluña”, af Diego de Monfar y Sors med ”Historia del conde D. Jaime el desdichado de Urgel” m. fl. Dessutom är att omnämna från samma period en högt ansedd lagbok (sjörätt) med titel Consolat de la mar och slutligen talrika öfversättningar af Seneca, Cicero, Livius samt af spanska, franska och italienska författare. Från 1500-talet, då Valenciaskolan helt sammansmält med den kastilianska, började katalanska litteraturens förfall. Med traditioner från 1400-talets katalanska diktning odlades lyriken af Crespí de Valladura, Montemayor, Siurana, March de Cervera, Fuster, Pujades m. fl. i Ausias Marchs anda. Den mest betydande skalden är målaren Pere Serafí, hvars ”Cant d’amor” gjort honom mycket berömd; de populäraste äro Fontanella och El Rector de Vallfogona (1582—1623). Af betydelse är ock Juan Pujol, hvars ”Batalla de Lepanto” är en historia på vers. Herdedikten är starkt förhärskande, och gongorismen har många representanter, såsom Carsí, Fené, Nogués, Mirabell Masanés, Blench, Romaguerra, för att nämna några. Religiös diktning odlades af Olesa med ”Obra de menyspreu del mon”, af Juan Hispano med ”Contemplacio del cor de Jesucrist”, Ortigues med ”Plant de la Verge Maria” etc. Religiösa och historiska dramer författades af Satorres, Fr. Antonio Pí och under 1600-talet af Pere Antoni, Bernat, Fontanella o. a. Den störste dramatikern är Guillén de Castro (1569—1631), hvars ”Las mocedades de Cid” är förebilden till Corneilles ”Cid” och som skrifvit ett fyrtiotal arbeten inom alla former af drama. Vidare att nämna äro Aguilar, Boyl y Canesmas och Rejaull. Af arbeten i historia må nämnas ”Paralipomenon Hispaniæ” af Margarit, biskop i Gerona, ”Primera part de la historia de Valencia” (1538) af Beuter, ”Historia general de Cataluña” (1585) af Viladamor, ”Historia del regne de Mallorca” af Binimelio och ”Crónica universal de Catalunya” af Pujades. Under 1600-talet framkalla lokalpatriotiska strider ett antal stridsskrifter, men den litterära produktionen f. ö. utgöres endast af några religiösa skrifter, några romaner samt några språkliga arbeten, och något författarnamn af betydelse är ej att nämna. Först 1819 genom inrättandet af en katalansk sektion i biskopliga biblioteket i Barcelona med några tusen band och tack vare den lärde Torres Amat (1772—1847) och under biskop Sichars protektion väcktes hågen för studier af katalanska litteraturen och språket. Pånyttfödelsen inledes med studier i landets äldre historia, litteratur och folkdiktning. Den nyväckta patriotiska rörelsen tog fast form genom Buenaventura Carlos Aribau (1798—1862), som med sitt vackra ode ”A la patria” (1833) väckte genklang inom hela landet. Äfven återställandet af katalanernas politiska frihet 1836 var i hög grad gynnsamt för språket och litteraturen. Antonio de Bofarull (1821—92) redigerade upplagor af äldre litteratur och utgaf historiska arbeten; Joaquín Rubio y Ors (1818—99) utgaf en revolutionär, ej separatistisk, hymn, ”Cansó de Campana”, och en samling lyrik, ”Gayter del Llobregat”, som betraktas som den första katalanska ”romancero”, hela den medeltida katalanska poesiens uppståndelse. Då Academia de buenas letras anordnade en serie skaldetäflingar (”certamenes poeticos”) 1841, eröfrade Rubio y Ors priset, en violin af guld, med sitt epos ”Los cataláns en Grecia”, hvarigenom första uppslaget gafs till återupprättandet af Juegos florales, som dock först 1859 blefvo permanenta. Victor Balaguer (se denne) är af stor betydelse för katalanismen, Mila y Fontanals (1818—84), romantiker af rang, populariserar viktigare händelser inom den katalanska litteraturen med ”Los trovadores de Espãna”, Francesch Pelay Briz (1839—89) utger tidskr. ”Calendari catalá” 1864, samlar folksånger och äfventyr samt diktar i katalansk anda, Damasio Calvert, Francisco Camprodón, Conrado Roure m. fl. äro produktiva på vers och prosa. Robaño och Renat skrefvo entremeses med