traditioner från den gamla teatern, och Estorch utgaf en ”Geométrica” och en ”Historia de la literatura catalana desde su origen hasta nuestros días”, populariserande namn och fakta, hittills kända endast af de lärde. Den första tidningen på katalanska, ”Lo pere Arcángel”, började utgifvas i Barcelona 1840. Till Valencia nådde rörelsen 1846, då Villarroya utgaf ”Canço” och Pascuál Pérez ”Sant Visent Ferrer” samt Bonilla, Baldovi, Llorente och Querrol publicerade inspirerade dikter på limousinsk dialekt (se därom Katalanska språket). På Mallorca började den nya skolan slå rot genom bröderna Mariano och Tomas Aguiló y Fuster (se denne) 1842 och vidare genom Roselló, Pons, Amor och Federico Soler, hvars ”Lo cantador” (en parodi på ”Trubaduren”), ”La esquella de la Torratxa”, äfven en parodisk zarzuela, och otaliga andra dramatiska alster väckte stort bifall, men framkallade opposition från Vidal y Valenciano, som med ”Tal farás tal troverás” häfdade, att den katalanska teaterns pånyttfödelse ej finge ske genom groteska och parodiska verk. Den katalanska rörelsen syntes emellertid dåv. regeringen misstänkt och föranledde ett af Gonzalo Bravo 1867 utfärdadt dekret, som förbjöd uppförandet af teaterstycken på katalanskt språk. Men förbudet blef af kort varaktighet, och redan 1868 upphäfdes det, hvarefter den katalanska litteraturen antar andra former. Vid Jochs florals detta år knöts nämligen bandet mellan de katalanske och provensalske felibrerna (se Feliberförbundet) genom Mistrals och andra felibrers närvaro. Valencianerna representerades af Ferrer y Bigné, Llorente m. fl. och kastilianerna af Zorilla, Ventura Ruiz Aguilera och Nuñez de Arce. Mistral hade 1859 utgifvit ”Mirèio”. Samma mission hos katalanerna fyllde Mossen Jacinto Verdaguer (1845—1902) med sitt stora epos ”La Atlandida” (öfv. till de flesta europeiska språk). Omkring Verdaguer, som är katalanernas mäktigaste diktarande, grupperade sig århundradets flesta katalanska författare. Utom ofvan nämnda må antecknas Miguel Costa y Llobera, Teodor Llorente, J. Martíy Folguera, Joan Planes, Bartomeu Ferrá, Francesch Matheu, Francisco Camprodón, Antoni Careta, Juan Maragall, Narciso Oller, S. Pitarra, Apeles Mestres, Santiago Rusiñol, Angel Guimerá, Juan Torrendell och Ignacio Iglesias, hvilka alla medverkat till den kraftiga blomstring inom såväl lyrik som drama och roman, som f. n. ställer den katalanska litteraturen fullt jämbördig med den kastilianska. Den katalanska själfkänslan framträder starkt i dessa af nationell anda präglade verk, deras författare träda ofta i den aktiva politikens tjänst och häfda sina åsikter i dagspress och litterära tidskrifter, hvilkas antal uppgår till ett 15-tal på en befolkning af 3 1/2 mill. människor. Ett stort antal bibliotek finnes, där i synnerhet katalansk, folkloristisk och historisk litteratur är rikhaltigt representerad. Ett vetenskapligt organ af hög rang är den af M. Torrents redigerade ”Revista de bibliografía catalana”. Litt.: Albert Savine, ”L’Atlandide” (1884). Ad. H—n. Katalanska språket tillhör den romanska språkfamiljen och talas i Spanien på ett område längs Medelhafskusten omfattande prov. Gerona, Barcelona, Tarragona, Lerida, Castellón de la Plana, Valencia och Alicante, på Balearerna och på Pityuserna, i Frankrike i nästan hela dep. Pyrénées orientales, i Italien på en del af Sardinien (staden Alghero med kringliggande område). Utom Europa förekommer katalanskan vid sidan af spanskan på Cuba samt i Argentina. I Europa uppgår den katalansktalande befolkningen till något mer än 3 1/2 mill., hvaraf omkr. 200,000 fransmän. Katalanska talades fordom äfven i Murcia, där den emellertid i slutet af medeltiden undanträngdes af spanskan. Under de aragonske konungarna vann katalanskan spridning äfven på flera håll i Italien, särskildt i Neapel, på Sicilien och Sardinien, där den, som sagdt, ännu lefver kvar. — Språket kallas nu lo catalá förr äfven lo catalanesch. I de olika provinserna råda i detta fall på vissa separatistiska tendenser beroende vanor, så att t. ex. befolkningen i Valencia eller på Mallorca icke betecknar sina resp. tungomål med ordet catalá, utan med valenciá och mallorqui. Benämningen lemosí l. limosí (”limousinsk”) har till upphofsman trubaduren Raimón Vidal från Besalu (början af 1200-talet) och användes om trubadurernas tungomål i allmänhet, de må ha varit provensalska eller katalanska. Den upptogs sedermera som beteckning för det poetiska språket i motsats mot det talade, lo pla catalá. Den vann särskild popularitet i de provinser, som icke ville anses för katalanska och användes alltjämt i Valencia och på Balearerna som namn på det konventionella litteraturspråket, den katalanska renässansens vid Jochs florals använda språkform (se Katalanska litteraturen). Rörande katalanskans ställning inom den romanska språkfamiljen äro meningarna delade, i det vissa forskare (så den framstående franske hispanologen Morel-Fatio) anse detta språk vara infördt från Syd-Frankrike, hvadan det snarast skulle vara att anse som en provensalsk dialekt. Andra åter — och denna mening torde f. n. vara allmännast — dela den redan af Diez (i ”Grammatik der romanischen sprachen”, I, 3:e uppl., s. 111) uttalade uppfattningen, att katalanskan är ett själfständigt romanskt språk, som står provensalskan mycket nära. Denna åsikt stödes af det faktum, att öfvergången från katalanska till spanska icke betecknas af en tvär gräns, utan förmedlas af områden, på hvilka tungomålen äro tydliga mellanstadier mellan de båda språken, på samma sätt som fallet är i halföns västra del, där spanskan så småningom öfvergår i portugisiskan. Det viktigaste för katalanskan och spanskan gemensamma draget är bibehållandet af latinets ū (uttaladt som franskt ou), medan detta ljud i provensalskan och franskan öfvergår till ü. Med provensalskan öfverensstämmer däremot på det hela taget behandlingen af de obetonade vokalerna, i det den obetonade penultiman faller (proparoxytona i kat. äro spanska låneformer), finalerna falla utom a (gret < gratum, men arma < anima). Efter vissa konsonantgrupper kvarstå finalerna som stödjevokal under form af e (arbre < arborem, poble < populum). Under spanskt inflytande har detta stödje-e gått till o, hvilken vokal af samma anledning tillkommit i vissa ord, bl. a. 1:a pers sing. af verben (canto i st. f. cant). — I följande framställning upptagas endast det