viktigaste och mest karakteristiska rörande katalanskans uttal och grammatik. Ljudlära. 1) Betonade vokaler. Latinskt a kvarstår, men visar i folkspråket en tendens att gå till e (passar, passe); lat. ē, æ, ĭ bli öppet e (vela, cresta), lat. ĕ, æ bli ofta slutet e (herba, men t. ex. cel, mel med öppet e). Lat. ŏ blir öppet o (bona), ō och ŭ bli slutet o (calor, gota). Denna fördelning af slutna och öppna vokaler är icke regelbundet genomförd, och skillnaden mellan öppna och slutna vokaler är icke större, än att de rimma med hvarandra. Lat. ī och ū kvarstå. Ett i i slutstafvelsen förändrar föregående betonade e, o till resp. i, u: mig < medium, full < folium; a åtföljdt af e eller i blir genom ai, ei till e: fet < factum, suff. -er < arium. 2) Diftonger. Fallande diftonger äro óu (bou < bovem), iu (riu < rivum), éu (deu < deum), áu (taula < tabula), ái (palay < palatium), éi (remey < remedium), úi (cuir < corium). Stigande diftonger äro ió (i allmänhet af spanskt ursprung), iá, ié, ué och uá, som obetonad vanligen reducerats till a (llenga < linguam, antiga < antiquam). 3) Obetonade vokaler. Finalt a framför s och n blir e (cases, canten) och uttalas liksom finalt e (astre, pare < patrem) med ett ljud liggande mellan a och ə. ō går ofta till u (truvar, trover). 4) Konsonantljuden äro p, b, t, d, k, g, f, v, s (artikuleras ung. som spanskans s), ṡ, tonande och tonlöst ʃ-ljud, tonande och tonlöst tʃ (= it. ce, ge), m, n, ȵ, hvarjämte kunna märkas varianter af b, d, g, hvilka ansättas som explosivor för att omedelbart öfvergå till frikativor. De förekomma i intervokal ställning. — v och b ha samma uttal som i spanskan; ch finalt uttalas k (amich, foch), g framför e, i betecknar tonande ʃ-ljud (general intelligencia), ig finalt efter vokal betecknar tʃ (passeig), efter kons. itʃ (desig), ofta skrifvet itg; igs finalt uttalas its (raigs), g, gs finalt ej föregångna af i uttalas k, ks (alberg, catalegs); j betecknar tonande ʃ-ljud; ll betecknar muljeradt l, ny muljeradt n; r finalt är oftast stumt, så alltid i infinitiverna, s är än tonlöst, än tonande; x uttalas ʃ initialt, ix efter vokal ini eller i slutet af ordet uttalas f (caixa, peix). Karakteristiska ljudöfvergångar: Intervokalt d, c, framför e, i, och tj falla (fel < fidelem, vehi < vicinum, raho < rationem). Finalt, ursprungligen intervokalt n faller liksom i provensalskan (bo < bonum, vi < vinum). Finalt d och c (e) gå till u (seu < sedem, pau < pacem). De genom en vokals fall uppkomna grupperna cr, dr, vr bli ur (plaure < placere, creure < credere, viure < vivere). Initialt l muljeras (llengua). 5) Accenten är i allmänhet lika med latinets. Ord slutande på vokal eller vokal + n, s betonas på näst sista stafvelsen, ord, som sluta på konsonant, betonas på den sista. Afvikelser utmärkas i skriften med accent. Formlära. 1) Nomen. Kasusböjningen af subst. och adjektiv är försvunnen. Pluralis bildas med tillägg af s, ord slutande på spirant få es (bras, brasses; mateix, mateixes), ord, som i singularis förlorat ett finalt n (se ofvan), återfå detta i pluralis (vehi, vehins; ome, omens). Artikeln är lo, la, los, las. I vissa dialekter, särskildt på Mallorca, äro artikelformerna härledda af ipse (delvis iste) i st. f. af ille. 2) Verbet. Konjugationen på ir sönderfaller liksom i franskan och provensalskan i två klasser, den rena och den inkoativa (bildad med suff. isc-). De flesta verb på -ēre ha öfvergått till ĕre-klassen (deure < debere, veure < videre, haure jämte haber < habere). Part. perf. bildas ofta på perfektstammen (pogut af poch < potuit, volgut af volch < voluit, vingut af vinch < venuit). I perf., som förr böjdes amé l. amí, -ist, -á, -ám, -ás, áren, uppkommo småningom i 2 pers. sing. och i plur. former af typen amares, amarem, -areu, -aren, hvilka äro bildade med utgångspunkt från 3 pers. plur. efter det gamla pluskvamperf., som länge var brukligt som konditionalis. Detta perfekt, som nu tillhör blott litteraturspråket, ersattes tidigt i talspråket af omskrifning med presens af anar (”gå”) och infinitiven: vaig pendre betyder således ”jag har tagit”. Presens konj. ändas på i (ami, -is, -i), som är en rest af en äldre form på ia (amia). Katalanskan förekommer i urkunder först på 1200-talet, men äldre latinska dokument innehålla katalanska former. Litteraturspråket var under 1200-och 1300-talen i det närmaste provensalskt, men under 1400-talet fick det, trots den fortgående provensalska strömningen inom litteraturen, en själfständig katalansk karaktär. Följde så en lång period af språkligt och litterärt förfall, som afbrutits af 1800-talets renässans (se Katalanska litteraturen). Klart är, att katalanskan nu, särskildt i de större städerna, är starkt påverkad af spanskan. Men litteraturspråket söker, såvidt möjligt, frigöra sig från dylik inflytelse. Litt.: A. Morel-Fatio och J. Saroïhandy, ”Das Catalanische” (i Gröber, ”Grundriss der romanischen philologie”, I, 2:a uppl., s. 841—877), P. Fabra, ”Ensayo de gramática de Catalán moderno” (1891) och ”Contribució á la gramática de la llengua catalana” (1898), R. Foulché-Delbosc, ”Abrégé de grammaire catalane” (1902), B. Schädel, ”Manuál de fonética catalana” (1908), Labernia, ”Diccionari de la llengua catalana” (2 bd, 1839), Saura, ”Diccionari manual de las llenguas catalan-castellana” (1903, bekvämt handlexikon). E. S—f. Katalanska världskartan. Se Geografi, sp. 967. Katalas, kem., ett enzym (se d. o.), som har förmågan att katalytiskt spjälka vätesuperoxid, H₂ O₂, i vatten, H₂ O, och syre, O. Det torde vara det mest spridda af alla enzym såväl inom djur- som växtorgan. Enzymets roll för ämnesomsättningen är ännu ej klar. Dess upptäckare, prof. O. Loew i Tokyo, ansåg dess uppgift vara att förstöra öfverskott af de för organismen giftiga peroxiderna (en koncentration af 0,5 proc. dödar redan en växt). Emellertid är det tvifvelaktigt, huruvida ett enzym med uteslutande ofvannämnda uppgift existerar. H. E. Katalauniska fälten (lat. Campi catalaunici), slagfält i Frankrike, där 451 romaren Aëtius besegrade hunnerkonungen Attila, uppkalladt efter den galliska folkstammen Catalauni. Slagfältet ansågs enligt den vanliga traditionen ha legat i närheten af Châlons-sur-Marne, där man vid Cheppe visar lämningar af skansar, kallade Attilas läger. Nyare forskningar förlägga slagfältet till det sydligare Campus mauriacus mellan Troyes och Méry-sur-Seine. Jfr Châlons-sur-Marne. (J. F. N.) Katalekter (lat. catalecta, af grek. katalegein, utvälja) kallas en samling af 14 smärre dikter, hvilka tillskrifvas den romerske skalden Vergilius och åtminstone till en del äfven torde vara författade af honom. A. M. A. Katalektisk (af grek. katalegein, upphöra), metr.,