blef ej af genom det svenska helgonets vägran att medverka. K. blef 1461 kanoniserad. Hon framställes med ett krucifix och stigmata på händerna samt med den ring, som hon fått mottaga af Frälsaren. K:s åminnelsedag är 30 april. Hennes skrifter, delvis dikterade i extatiskt tillstånd, utgöras af 373 bref till olika personer (bästa uppl., af Tommaseo, i 4 bd, 1860), 26 böner, en del spådomar samt en dialog mellan henne och Gud, Libro della Divina Dottrina tillkommen 1378 och innehållande stränga maningar till tidens förvärldsligade prästerskap. Hennes samtliga arbeten utgåfvos bl. a. af Gigli under titeln Opere della serafica Santa Caterina da Siena (5 bd in 4:o, 1707—26). Se Hase, ”Caterina von Siena, ein heiligenbild” (1864; ny uppl. 1892), och Pastor, ”Geschichte der päpste”, I (4:e uppl. 1901). 4. K. från Bologna, f. 1413, d. 1463, ett af klarissinnornas berömdaste helgon, blef 1724 heligförklarad. Litt.: Stadler, ”Heiligenlexikon”, I. 5. K. från Genua, f. 1447, d. 1510, tillhörde familjen Fieschi, gifte sig med Giuliano Adorno (d. 1474), inträdde som änka i den hel. Marcellinas Annunziaorden och utvecklade en uppoffrande verksamhet som sjuksköterska. Hon kanoniserades 1737 (dag 22 mars). K. tillhörde den senare medeltidens mystisk-profetiska författare och efterlämnade bl. a. uppenbarelser om skärselden. Se Ratte, ”Die heilige Katharina von Genua” (1882). 6. K. från Florens, f. 1522, d. 1589, tillhörde den berömda släkten Ricci, inträdde i dominikanorden, där hon utmärkte sig genom sina glödande andaktsöfningar samt blef 1732 beatificerad och 1746 förklarad för helgon (dag 13 febr.). Hennes bref ha utgifvits af Guasti (1848, 1861). Se Stadler, ”Heiligenlexikon”, I. 1—6. T. H—r. Katarina, svenska drottningar: 1. K., dotter till Sune Folkesson och Helena, konung Sverker den yngres dotter, förmäldes 1244 med konung Erik Eriksson och blef änka 1250. Till Gudhems kloster, i hvilket hon haft för afsikt att taga doket, skänkte hon en stor del af sin egendom. Död 1252. 2. K., dotter till riddaren Karl Ormsson (Gumsehufvud), blef 1440 gift med marsken, sedermera, 1448, konungen Karl Knutsson (Bonde) i dennes andra gifte. Hon kröntes 1448 till drottning af den nyvalde ärkebiskopen Jöns Bengtsson. K. dog 1450 och begrofs i Vadstena kloster. 3. K., Gustaf I:s första gemål, dotter af hertig Magnus I af Sachsen-Lauenburg och Katarina af Braunschweig, f. 24 sept. 1513, d. 23 sept. 1535. Då Gustaf Vasa utsåg henne till sin gemål, leddes han uteslutande af politiska motiv: han ville genom att förbinda sig med en tysk protestantisk furstefamilj ge styrka åt sin nya konungavärdighet. Giftermålskontraktet afslöts i Lybeck 19 mars 1531, och i juni s. å. afseglade den svenska flottan, under Lars Siggeson Sparres befäl, för att hämta bruden. 24 sept. firades bröllopet i Stockholm med ovanlig ståt. Emellertid uppstod snart kallsinnighet mellan makarna. K. förstod ej sin man samt var svag till karaktären, svårmodig till lynnet och missnöjd med de förhållanden, i hvilka hon försatts. Emedan konung Gustaf å andra sidan hade ett häftigt sinnelag, förekommo ofta husliga uppträden. En sons, prins Eriks, födelse 1533 ändrade ej detta förhållande. Äfven säges K. ha genom oförsiktiga yttranden utsått split mellan sin make och hans fränder. Hennes lik hvilar i Uppsala domkyrka. Intet autentiskt porträtt af K. finnes.

Katarina Stenbock. Efter en samtida målning, 1560 (på godset Kolk i Estland).

4. K. (K. Stenbock), Gustaf I:s tredje gemål, dotter af riksrådet Gustaf Olofsson Stenbock till Torpa och Brita Eriksdotter Leijonhufvud, f. 22 juli 1535 eller 1536, d. 13 dec. 1621 på Strömsholm, förlofvades redan under barnaåren med Gustaf Johansson (Tre rosor). Men giftermålet med denne omintetgjordes dock, då konung Gustaf efter Margareta Leijonhufvuds död utsåg K. till sin gemål, ehuru enligt denna tidens åskådningssätt ett annat, väsentligt hinder fanns för en sådan förbindelse, nämligen K:s nära släktskap med den aflidna drottningen (hon var hennes systerdotter). Prästerskapet, med ärkebiskop Laurentius Petri i spetsen, framställde också protester, men konungen förstod att genomdrifva sin vilja. Han lyckades dock icke förmå ärkebiskopen att förrätta vigseln, hvilken egde rum 22 aug. 1552. Äktenskapet blef lyckligt, men barnlöst. Efter konungens död (1560) bodde K. först på Åland och sedermera på Strömsholm, hvilket Gustaf på sin dödsbädd skänkt henne. Som han förut i sitt testamente gifvit sin son hertig Karl samma område, blef detta ett tvistefrö mellan henne och hennes styfson. K. gjorde sig mycket älskad genom sin hjälpsamhet mot de fattige. Hon ligger begrafven i Uppsala domkyrka. 5. K. (Karin Månsdotter), Erik XIV:s gemål, f., enligt konungens egen uppgift, 6 okt. eller 6 nov. 1550, d. 13 sept. 1612 på Liuksiala. Hennes fader var först soldat, sedermera fångvaktare (”stockeknekt”). Enligt en gammal sägen skall han ha varit bondeson från Medelpad; hans hustrus fränder bodde emellertid i Trögds härad i Uppland, från hvilken trakt sannolikt äfven han själf var bördig. Ännu helt ung, förlorade K. sina föräldrar, till hvilkas underhåll hon fått bidraga genom att sälja nötter på Stockholms torg, där konungen först skall ha sett henne och genast blifvit intagen af hennes ovanliga skönhet. Han lät (det tyckes ha skett i början af 1560-talet) anställa henne som kammarjungfru hos sin halfsyster Elisabet, tillsammans med hvilken hon erhöll en vårdad uppfostran, och åt henne anförtroddes därjämte tillsynen af konungens oäkta dotter Virginia. Redan 1565 omnämnes K. som konungens älskarinna; hon åtföljde honom på hans resor i landet och var en af de mest bemärkta personerna vid de lysande hoffesterna. 15 okt. 1566 födde hon en dotter, Sigrid. Redan vid denna tid var konungen betänkt på ett giftermål med henne; och i jan. 1567 aftvang han två af de förnämste stormännen, Svante Sture och Sten Leijonhufvud, en