förbindelse, som bl. a. innehöll ett råd, att konungen
borde gifta sig med den person, som vore honom
behaglig, antingen hon vore af adlig släkt eller
icke. Emellertid sköts saken å sido af de sorgliga
händelserna 1567, då Eriks vansinne utbröt. Under
de förföljelser, för hvilka flera af rikets förnämsta
män då utsattes, sökte K., som alltid, lugna sin
konungs sinne och beveka honom till mildhet, men
hon misslyckades. Under sommaren 1567 vårdade hon
den sjuke Erik med en makas hela ömhet. Konungen
beslöt också, när han åter tillfrisknat, att
verkställa giftermålet. Troligtvis egde en hemlig
vigsel rum redan under sommaren s. å., och 31 dec.
bekräftade rikets råd giftermålskontraktet. I början
af 1568 nedkom K. med en son, Gustaf. 4 juli firades
förmälningen offentligt med stor prakt i Stockholms
Storkyrka, och följande dag kröntes soldatdottern
till Sveriges drottning. Vid dessa högtidligheter
voro konungens bröder icke närvarande, hvilket
visar, att giftermålet ej var dem behagligt, utan
de uppgjorde i stället planen att störta Erik: icke
fullt 3 månader efter sin förmälning var han sina
bröders fånge. Under lyckans dagar hade K. varit
Eriks goda genius; hon förblef det äfven under hans
olycka, så länge konung Johan tillät det. Till en
början fick nämligen K. dela sin makes fängelse och
födde under fängelsetiden sina båda yngsta söner,
Arnold och Henrik. Men i juni 1573, sedan Erik
flyttats till Västerås, skildes den olycklige konungen
från sin familj, hvilken han aldrig mer återsåg.
K. och barnen fördes till Åbo. 1575 frånryckte man
henne äfven sonen Gustaf. Strax efter Eriks död,
1577, erhöll hon i förläning Liuksiala kungsgård
i Finland. Där framlefde hon sina återstående dagar
under förhållanden, som skulle ha varit lyckliga, om
hennes modershjärta ej ständigt plågats af bekymmer
för den i främmande länder kringirrande sonen Gustaf,
hvilken hon endast en gång, först efter 20 år,
fick återse, i Reval (1596). Genom sin välgörenhet
gjorde Karin Månsdotter sitt minne välsignadt i
Finlands bygder. Hon ligger begrafven i Åbo domkyrka
(i Hornska grafkoret; jfr fig.). Intet autentiskt porträtt
af K. finns. Se monografi af A. G. Ahlqvist (1874).
”Katarina Månsdotter nedläggande sin krona”,
glasmålning (1871) af V. Swertschkoff i Hornska
grafkoret, Åbo domkyrka.
6. K. (
Catharina Jagellonica, ”den
jagellonska K.”), Johan III:s första gemål, dotter
till polske konungen Sigismund I af huset Jagello och
prinsessan Bona Sforza, f. 1 nov. 1526, d. 16 sept.
1583. Förslaget till giftermål mellan henne och den
11 år yngre Johan utgick i juli 1561 från polska
regeringen och omfattades i början med intresse af
konung Erik, hvilken af detta giftermål väntade sig
politiska fördelar. Han ändrade dock snart åsikt
och befallde sin broder att uppgifva tanken på denna
förbindelse. Johan fäste sig emellertid ej vid hans
afstyrkan, utan seglade på sommaren 1562 till Danzig
för att ingå giftermålet. Efter två månaders tvekan,
föranledd af ytterligare en befallning från Erik,
som bjöd honom återvända, firade han i Vilna sitt
biläger 4 okt. 1562. Detta giftermål var en af
orsakerna till den mellan konungen och hans broder
1563 upplågande striden, som på hösten s. å. ledde
till Johans fångenskap. K. följde sin man till
fängelset på Gripsholms slott, där hon födde honom
en dotter, Isabella, och en son, Sigismund. Hennes
ädla karaktär och uppoffrande kärlek förskaffade
henne stort inflytande öfver Johan; och säkerligen
ingaf hon honom redan under fängelsetiden, 1563—67,
förkärlek för den katolska religionen, ehuru hon
visserligen, åtminstone till en tid, tillät sig afvikelser
från densamma. Upplysande för Eriks karaktär är,
att han i slutet af sin regering låg i underhandling
med ryske tsaren Ivan IV Vasiljevitj (som en gång
fått afslag på sitt frieri till K.) om att till
denne utlämna K., ett förslag, som dock sedan
omintetgjordes genom konungens fall (1568). Sedan K.,
som var den katolska religionen varmt tillgifven,
blifvit Sveriges drottning (1569), började den
katolska reaktionens ledare söka hennes medverkan att
uttränga protestantismen ur Sverige. Kardinal
Hosius, med hvilken drottningen redan 1572 stod i
skriftlig förbindelse, blef den egentlige ledaren af
detta företag. Det misslyckades, men K. genomdref
åtminstone, att Sigismund uppfostrades i hennes
tro. Hon begrofs 16 febr. 1584 i Uppsala domkyrka.
Intet autentiskt porträtt af K. finnes. Se E. I. Wester,
”Ur Katarina Jagellonicas lif” (i ”Nord. tidskr.”,
1909), stödt på ”Jagiellonki Polskie w XVI wieku”
(De polska jagellonskorna i 16:e årh.), utg. i
5 bd 1868 af A. Przezdziecki.
1 o. 2. K. H. K.* 3—6. J. F. N. (Fr. W.)
