under stormande entusiasm hyllade henne som regerande kejsarinna. Peter anlände vid middagstiden s. d. med ett talrikt hoffölje till Peterhof, öfverraskades fullständigt af att finna K. försvunnen och förlorade alldeles besinningen vid underrättelserna från Petersburg om hvad som där timat. Efter mycken tvekan gjorde han på natten ett försök att bemäktiga sig Kronstadt, men fann sig förekommen af K:s utskickade, återvände då modlös till Oranienbaum och gaf sig följande dag fången åt K., som anryckte i spetsen för de Petersburgska trupperna. Han afsade sig nu regeringen och bortfördes i fängsligt förvar till det lilla lustslottet Ropsja nära Peterhof, där han under en tvist vid dryckesbordet med Aleksej Orlov och några andra bevakande officerare mördades af dessa (trol. 17 juli). K. — som träffat anstalter för Peters inspärrande i Schlüsselburg — torde ha öfverraskats af dödsbudet, men mördarna, jämte andra deltagare i statshvälfningen, erhöllo rika belöningar. Panins ursprungliga plan att på tronen upphöja den åttaårige storfurst Paul strandade redan från början på K:s och gardesofficerarnas resoluta uppträdande under dessa stormiga dagar. K:s första regeringsår upptogos af målmedvetna sträfvanden att befästa hennes nyvunna tron. Befolkningens tillgifvenhet vann hon bl. a. genom en tids residerande i Moskva och en resa till Östersjöprovinserna. Nya intriger och sammansvärjningar bland hennes oroliga medhjälpare vid statshvälfningen — framkallade bl. a. af ryktet om att hon ämnade gifta sig med Orlov — krossades med stränghet, och hon befriades från en ej alldeles ofarlig tronpretendent, då den sedan sin afsättning 1741 i fängelse förvarade Ivan VI (se Ivan 6) dödades i Schlüsselburg af sina väktare 16 juli 1764 vid ett dumdristigt försök af löjtnant Mirovitj att befria den olycklige ynglingen och utropa honom till kejsare. K. hade förnyat Elisabets och Peter III:s order till väktarna att aflifva den unge fursten i händelse af öfverhängande fara för hans befrielse, men gängse rykten om, att hon skulle rent af ha låtit anordna öfverfallet för att bli af med honom, ha uppvisats vara orimliga. — Om K:s långa, både för Ryssland och hela Europa betydelsefulla regering se närmare Ryssland (Historia). Hennes inre styrelse var, särskildt under de första tolf åren af hennes regering, starkt påverkad af upplysningstidehvarfvets idéer, hvilka kommo till synes i en mängd nyttiga reformer inom förvaltningens och rättskipningens område, i en förbättrad skolordning, hamn- och kanalanläggningar, grundläggning af nya städer samt i en ifrågasatt, men ej genomförd plan på införandet af en ny allmän borgerlig lag. Bakslaget efter denna liberala politik och de förhoppningar om lifegenskapens upphäfvande, som därunder väcktes, kom i form af Pugatjevs farliga bondeuppror (1773—74), hvilket närmast framkallades af de dryga skattebördor, hvarmed allmogen till följd af hofvets slöseri och de många krigen betungades. Rysslands af Peter den store påbörjade åtminstone skenbara inre omdaning, ”det Petersburgska systemet”, befästes emellertid under K:s regering, som bl. a. medförde en egendomlig förfranskning af den politiskt inflytelserika aristokratien och en stegrad nationell själfkänsla, hvilken starkt imponerade i Väst-Europa, där man ej förmådde skilja på sken och verklighet i fråga om de ryska reformerna. K:s utrikespolitik kännetecknades under första tiden af hennes regering utaf det s. k. ”nordiska systemet”, som gick ut på östersjöländernas behärskande genom en ”stor nordisk allians” med Ryssland och Preussen som bestämmande medlemmar, Sverige, Polen och Danmark som mer eller mindre beroende vasallstater. Sedermera framträdde starkare det s. k. ”grekiska projektet”, som åsyftade Turkiets delning och upprättandet af ett nytt, ”ortodoxt” kejsardöme på det turkiska rikets ruiner. Sverige undgick emellertid först genom 1772 års statshvälfning, sedan genom utgången af Gustaf III:s ryska krig (1788—90) det öde, som däremot blef Polens, hvarvid K. dock af omständigheterna tvangs att vida mer än hon från början ansett nödigt dela med sig af bytet åt Preussen och Österrike (jfr härom Polen, historia). På K:s orientaliska politik öfvades starkt inflytande af hennes älskare och gunstling Grigorij Aleksandrovitj Potemkin, hvilken 1774 aflöste den genom sitt gränslösa högmod i längden besvärlige Orlov och dennes efterträdare, den obetydlige Vasiltsjikov, och som förstod att bevara en god del af sin maktställning, äfven sedan han måst lämna rum åt yngre officerare som kejsarinnans ”generaladjutanter” och så att säga officiellt erkända älskare. (Bland dessa märkas ytterligare Lanskoj, Mamonov och, den siste i den långa raden, Platon Zubov.) Det första kriget med Turkiet (1768—74) banade väg för Rysslands herradöme vid Svarta hafvet och dess protektorat öfver Balkanhalföns kristna folkslag; det andra (1787—92) förbereddes bl. a. genom Krimska kanatets införlifvande med Ryssland (1783) och K:s i kejsar Josef II:s sällskap företagna Krimska resa (1787). Det gaf Ryssland Otjakov och sultanens erkännande af Krims annektering, men kom aldrig att fullföljas efter den ursprungliga omfattande planen, hvartill bidrogo dels kriget med Sverige (1788—90), dels Österrikes aftagande intresse, förhållandena i Polen och utbrottet af franska revolutionen, hvars bekämpande under K:s sista år blef ett af hufvudsyftena för hennes utrikespolitik. Om K:s förhållande till sin kusin Gustaf III, med hvilken hon höll sammankomster i Petersburg 1777 och i Fredrikshamn 1783, se art. Gustaf III. Hon misstrodde och missaktade ständigt den svenske konungen och karikerade honom efter fredsbrottet 1788 i sin vid hofvet uppförda opera Gore Bagatyrj (”En stackars hjälte”; se därom två i ”Hist. bibliotek” 1880 af K. Silfverstolpe öfversatta ryska uppsatser af A. Brückner och J. Grot). K. egde stor stilistisk förmåga både på franska och ryska, hvilken främst kom till synes i hennes bref och i en mängd af henne själf koncipierade förordningar. Hon författade äfven smärre historiska uppsatser, åtskilliga operor och komedier o. s. v. I London utgafs 1859 af A. Herzen Mémoires de l’impératrice Cathérine, écrits par elle-même (tysk och dansk öfv. s. å.), ett numera till sin äkthet så godt som allmänt erkändt själfbiografiskt arbete af K., som dock går endast till början af år 1759 och torde ha slutredigerats under kejsarinnans sista år. Det är hufvudkällan för hennes ungdomshistoria och ganska tillförlitligt, fastän särskildt i omdömen och personkarakteristiker förf:s medvetna tendens starkt framträder. Med de franske encyklopedisterna och upplysningsfilosoferna Diderot, Voltaire, d’Alembert, Grimm m. fl. stod K. i liflig