brefväxling, och särskildt var Grimm hennes ombud vid den storartade litterära reklam för sin person och de ryska intressena hon med beundransvärd konsekvens och henne själf öfverlefvande framgång bedref i Paris’ tongifvande kretsar och genom dem medelbart öfver hela västra Europa. Af hennes skrifter ha samlade upplagor utgifvits i Petersburg 1849, 1893 och 1901 (den senaste af Pypin i 4 bd); ”Ryska historiska samfundet” har utgifvit hennes vidlyftiga korrespondens; K:s brefväxling med prins Henrik af Preussen utgafs 1903 i Berlin af Krauel. — K. anses de sista månaderna af sin lefnad ha umgåtts med planer att till sonsonen Alexanders förmån från tronföljden utesluta sin son, storfurst Paul. Harmen öfver den unge svenske konungens beslut att hellre bryta förlofningen med K:s sondotter Alexandra än underskrifva den äskade förklaringen om storfurstinnans religionsutöfning i Sverige (se Gustaf, sp. 680—681) påverkade menligt kejsarinnans hälsa, hvartill kom hennes ända in i sena åldern fortsatta oregelbundna lefnadssätt. Hon drabbades 16 nov. 1796 af ett slaganfall, som följande dag, 17 nov., gjorde slut på hennes lif. — K. var en af sin tids märkligaste kvinnor, kosmopolitisk till sin läggning, religiöst indifferent, hänsynslöst fri från moraliska betänkligheter, men snillrik i sin uppfattning af de styrande klasserna i Ryssland och af sättet att behandla dem samt att stärka det ryska rikets anseende och därpå grundade inflytande i Europa. Hvad hon konsekvent och framgångsrikt sökte, var, säger Schiemann, ”makt, njutning och ett stort namn i historien”; stadgandet af Peter den stores verk, men också af adelns och byråkratiens öfvervälde på bekostnad af det rättslösa folkets flertal var hennes förnämsta insats i Rysslands historia. Litt.: Det förnämsta kritiska arbetet om K. och hennes regering är V. A. Bilbasovs stort anlagda historia, hvaraf dock till följd af censurhinder endast delarna 1—2 och 12 fått utgifvas (tysk öfv., ”Geschichte Katarinas II”, bd 1—2, 1891—93, och ”K. II im urteile der weltliteratur”, 2 bd, 1897). Bland tidigare, af Bilbasov rätt utförligt recenserade, arbeten märkas Herrmann, ”Geschichte des russischen staats”, V—VII (1846—66), J. Caro, ”K. II von Russland” (1876), K. Hillebrand, ”K. II und Grimm” (1880), Brückner, ”K. II” (1883), A. Sorel, ”Cathérine II et la révolution française” (s. å.), K. Waliszewski, ”Le roman d’une impératrice” (1893) och ”Autour d’un trône” (1895; båda alster af en beläst, men alltför kritiklös och sensationslysten polsk dilettant), samt Ch. de Larivière, ”Cathérine II et la révolution française” (1895). Ur K:s sekreterare A. V. Chrapovitskijs dagbok, utg. af N. Barsukov (3:e uppl. 1874), har K. Silfverstolpe öfversatt några utdrag om svensk-ryska förhållanden 1787—92 (1880). 2. V. S—g. Katarina, astron., en af småplaneterna. Katarinaorden (S:ta Katarinas fruntimmersorden), rysk orden. Se Ordnar. Katarina Ulfsdotter, Vadstena klosters första föreståndarinna, den heliga Birgittas och Ulf Gudmarssons andra dotter, har inom kyrkans historia förvärfvat sig ett namn bredvid sin moders. Född 1331 eller 1332, blef hon vid 12 eller 13 års ålder gift med riddaren Egard von Kyren. Från sina första år hade K. mottagit djupa religiösa intryck; i sitt äktenskap hade hon och hennes make, såsom under medeltiden ej var alldeles ovanligt, gifvit hvarandra kyskhetslöftet, ett löfte, som trots den mera världslige brodern Karls speglosor obrottsligen hölls. Sedan Birgitta, sannolikt på hösten 1349, lämnat Sverige för att i Rom verka för sina stora idéer, framför allt för sin klosterregels stadfästande, dröjde det ej länge, innan K. följde efter. Hon ankom till Rom under själfva jubelåret och, trots att hon gång på gång angreps af våldsam hemlängtan, kvarstannade hon hos sin moder, mottog i Rom (1351) budskapet om sin makes död och förblef sedan sin moders förtrogna i allt, deltog i hennes andaktsöfningar, barmhertighetsverk och klosterdrömmar samt följde henne på hennes vallfärder inom och utom Italien. K:s ljusa nordiska skönhet gjorde henne eftersträfvad af Roms unge riddare och utsatte henne stundom för verkliga faror, ur hvilka hon enligt legendernas uppgifter blott genom öfvernaturligt bistånd blifvit räddad. Hennes andaktsöfningar och kärleksverk gåfvo henne rykte för helighet, och äfven underverk knötos till hennes namn. Under sin andra vistelse i Rom (1375—80) berättas hon sålunda ha räddat de förskräckte romarna undan en öfversvämning af Tiber. Då Birgitta 23 juli 1373 afled i Rom, stod dottern vid dödsbädden. Hon blef den själfskrifna arftagerskan till moderns klosterförbättringsidéer. K. ledsagade genom Österrike, Polen och Preussen sin moders kvarlefvor hem till Sverige, där translationen egde rum i Vadstena 4 juli 1374. Hon ingaf sig själf i Vadstena kloster 1375 och påbörjade organisationen af den nya klosterstiftelsen, hvars första ledarinna hon med själfskrifvenhetens rätt faktiskt blef. Men redan på våren 1375 återvände emellertid K. till Rom för att bedrifva arbetet på moderns helgonförklaring. Hon kvarstannade i Italien till 1380 och under denna femåriga vistelse vid kurian lyckades hon åvägabringa en mängd för kanoniseringen erforderliga förundersökningar af olika slag både i Sverige, Italien och annorstädes, hvilka dock på grund af den inträdande schismen inom kyrkan då ej ledde till något resultat. K. lyckades ock utverka bekräftelse af klosterregeln (sannolikt 1378) samt en mängd organisatoriska föreskrifter och privilegier för Vadstena kloster. På sommaren 1380 befann sig K. åter i Sverige, och stiftsbiskopen uppdrog då formligen åt henne styrelsen öfver den nya stiftelsen. Hon afled emellertid redan 24 mars 1381. Klostret hade då redan nått en ej obetydlig utveckling. K:s eget rykte för helighet, bekräftadt genom de underverk hon efter döden berättades utföra, samt hennes moders stora anseende inom kyrkan göra det naturligt, att frågan om hennes helgonförklaring snart blef brännande. Vidlyftiga undersökningar egde rum 1475—77; 1482 förklarade sig påfven nödsakad att uppskjuta saken, men lät utgå en uppmaning att ge K. samma hedersbevisningar som dittills. 1488 gaf Innocentius VIII tillstånd till hennes translation i afvaktan på själfva kanonisationsprocessens slutförande. Translationen egde rum 1 aug. 1489 i närvaro af rikets yppersta män — en samtida skildring finnes bevarad —, men själfva kanonisationen kom aldrig till stånd. Ehuru ej kanoniserad, räknas dock K. bland