hvilken sjukdom framför allt synes angripa viljelifvet. Genom en sjuklig förändring af viljelifvet äro den sjukes uppförande, hans rörelser och tal, hans förmåga att taga initiativ och utföra en handling på mångfaldigt sätt störda. Ofta ser man en växling mellan tillstånd af initiativlöshet eller stel orörlighet (stupor) och en egendomlig oro, kännetecknad af ett maniereradt sätt, med stereotypa ställningar och bisarra krampaktigt upprepade rörelser samt en impulsiv våldsamhet. Under det förra, det s. k. stuporösa, tillståndet gör den sjuke ofta ett stelt motstånd, är omedgörlig och envis, vägrar äta, uträtta sina naturbehof, kan ej fås att svara o. s. v. Man kallar denna i hvarje afseende konsekventa motsträfvighet negativism. Denna negativism är en egendomlig form af suggestibilitet, hvarvid hvarje af den sjukes omgifning åt den sjuke direkt eller indirekt meddelad afsikt, önskan eller uppmaning hos den sjuke framkallar en alldeles motsatt reaktion. I andra fall förhåller sig den sjuke som en viljelös automat, efterkommer stelt hvarje befallning, upprepar som ett eko ett uttaladt ord, en min eller en gest, och om man upplyfter hans lemmar, en arm eller ett ben, kunna de bli stående i den passivt gifna ställningen (katalepsi). Äfven i detta stela, negativistiska eller viljelösa tillstånd kan den sjuke öfvergående behärskas af impulser. Man ser honom då plötsligt springa upp, utföra en bisarr, alldeles omotiverad handling eller begå en lika omotiverad våldsamhet. Den sjuke är ofta mycket opålitlig och farlig såväl för sig själf som för andra. Icke sällan händer det, att dessa sjuka stympa sig själfva, och dylika handlingar kunna i viss mån underlättas af den ofta i katatonien förekommande nedsättningen af smärtsinnet. Denna förändring af känseln liksom ock de i katatonien ej sällan iakttagna krampanfallen kan gifva anledning till en förväxling med hysteri. Äfven i andra afseenden äro dessa sjukdomar lika hvarandra, men katatonien har till skillnad från hysterien en mera organisk karaktär, och de i katatonien förekommande tvångsartade symtomen äro snarast att uppfatta som retningsfenomen i hjärnbarken, oberoende af hvarje motivering. Vidare är själslifvet i katatonien, särskildt med afseende på gemytslifvet, på ett tydligt sätt aftrubbadt. En viss utvärtes reda, godt minne och relativt god uppfattning frappera ofta hos de sjuke. Däremot röja de redan på ett tidigt stadium en påtaglig grundhet och brist i omdömet och en i åtskilliga afseenden förryckt fantasi. Ofta förekomma bisarra tankevillor af hypokondrisk eller förryckt art, som ej sällan synas stå i sammanhang med viljerubbningarna. Den sjuke, som känner sig ofri och tvungen mot sin vilja, anser sig vara behärskad af främmande inflytanden, talar om trolleri, förgörning, onda andar, hypnotism o. s. v., och ej sällan förekomma hallucinationer i form af röster, hvilkas befallningar utöfva inflytande på den sjukes uppförande. Katatonien har ibland, framför allt i mera akuta fall, ett gynnsamt förlopp, men visar ofta benägenhet för recidiv, och det händer tyvärr ej sällan, att sjukdomen efter andra eller tredje anfallet öfvergår i ohjälplig slöhet. Den vanliga åldern för sjukdomens uppträdande infaller mellan 25 och 30 år. Kraepelin har sammanfört katatonien med ett par andra därmed besläktade sjukdomar under den gemensamma formen dementia præcox. Orsaken till dessa sjukdomar är dunkel. Sannolikt föreligger här en egendomlig form af förgiftning genom vissa i kroppen under en störd ämnesomsättning bildade toxiner (autointoxikation). Att rubbningar i könsorganens utveckling och funktioner, särskildt med afseende på den s. k. inre sekretionen vid denna toxinbildning, äro medverkande moment är (enligt vissa auktoriteters antaganden) icke osannolikt. Många omständigheter tala för ett sådant sammanhang. Litt.: utom Kahlbaums ofvan nämnda arbete se Kraepelin, ”Psychiatrie” (7:e uppl. 1904), och Hans Evensen, ”Dementia præcox” (1904). G—s. Katatypi, fotogr., ett af Ostwald och Gros 1902 uppfunnet förfarande för mångfaldigande af fotografiska bilder medelst katalys. En negativ silfver- eller platinabild behandlas med en lösning af vätesuperoxid i eter. Därvid sönderdelas vätesuperoxiden på bildställena, på grund af silfrets (resp. platinans) katalyserande egenskap, i syre och vatten, på de öfriga ställena förblir däremot vätesuperoxiden oförändrad, och en osynlig positiv bild af vätesuperoxid erhålles. Denna bild öfverföres på ett papper genom att bringas i kontakt med detta. Behandlas sedan den öfverförda, fortfarande osynliga bilden med en lösning af ett ämne, som bildar färgade eller mörka oxider (t. ex. mangansulfat), uppstår på grund af vätesuperoxidens kraftigt oxiderande verkan en positiv bild. Förfarandet har icke fått någon praktisk användning. J. Htzg. Katavotrer, nygrek, (slav. ponorer), underjordiska kanaler, trattar eller hålor, i hvilka en flods eller sjös vatten får underjordiskt aflopp, förekomma företrädesvis i kalkberg, såsom i Krain och Grekland. De ha länge varit kända i Beotien i sjön Kopais, som grundligt undersöktes af A. Philippson; genom en katavoter afflyter Prespasjön till Ochridasjön i Albanien. — Fransmannen E. A. Martel har gjort katavotrerna på Peloponnesos till föremål för en närmare undersökning. De ligga där i slutna dalar, som öfverallt omgifvas af berg och där regnvattnet har uteslutande underjordiskt aflopp. Dessa dalar äro, för så vidt de äro kända, till antalet 12, af hvilka 7 till hvarandra stötande ligga i det gamla Arkadien, hvars alla sjöar och vattendrag absorberas af katavotrer. Då katavotrerna ofta tilltäppas af trädstammar, stenar, lera o. d., finna höst- och vårregnen icke alltid tillräckligt aflopp, hvarigenom feberalstrande träsk uppstå. För att förekomma detta är det nödvändigt att försäkra sig om, att katavotrerna funktionera och att lära känna deras inre för att undanröja orsakerna till deras tillstoppning, och därmed ha flera franska och grekiska vetenskapsmän de senare åren varit sysselsatta. Efter ett underjordiskt lopp af ofta 10—30 km. återser sjöarnas och träskens vatten dagen i form af vackra källor vid stranden af Naupliaviken eller i Eurotas’, Alfeios’ och Ladons dalar. (J. F. N.) Kate. 1. Jan Jakob Lodewijk ten K., holländsk skald, f. 1819, d. 1889, reformert präst, var en mycket populär skald, hvars formskicklighet slutligen förledde honom till tämligen tomma versskrifverier. Gedichten (1836), Ahasverus op den grimset (1840), Zangen des tijds (1841), den berömda religiösa De schepping (1866), De jaargetijden (1871) och Palmbladen en dichtbloemen (1884) må nämnas. K. var äfven en alsterrik och lycklig öfversättare från flera språk; bl. a. tolkade han Tegnérs