utkommo under tidernas lopp och antogos i de olika landskyrkorna. Den äldsta svenska katekesen (bestående af ett enda litet oktavark med 15 tryckta sidor) trycktes dock i Stockholm redan 1526 och har således intet att skaffa med Luthers katekes. Den är en (sannolikt af Olaus Petri verkställd) öfversättning från ett tyskt original af år 1525 och har följande titel: ”Een skön nytthug vnderwisningh allom Christnom menniskiom (icke allena barnom och vngo folke) vthan och them gamblom gāska nytthugh stelt på spörsmåll och swar”. 1530 följde ”En lijten Catechismus” i samband med Olaus Petris postilla. Den första svenska öfv. af Luthers katekes utkom möjligen 1548, ehuru det äldsta exemplar, som finns i behåll, är af år 1572. (Jfr A. C. Bang, ”Dokumenter og studier vedrörende den lutherske katekismus’ historie i Nordens kirker”, I, 1893, och H. Lundström, ”När utkom Luthers lilla katekes första gången på svenska?”, i ”Samlaren”, XVIII, 1897). 1600-talet är rikt på svenska katekesförklaringar. 1631 utgaf Laurentius Paulinus Gothus (d. som ärkebiskop 1646) sin mycket ansedda ”Thesaurus cathecheticus theoreticus et practicus”. Högt värderade katekesförklaringar voro biskop Olof Laurelius’ ”Eenfalligha fråghor eller spörzmåål om vår christendomsstycker” (1635) och ”Cathechismus Lutheri med en kort förklarning” (1649; 2:a uppl. 1670). 1669 utkom ”Catechesens enfaldige förklaring” af Erik Emporagrius. Karl XI tillsatte en katekeskommitté, i hvilken Haqvin Spegel var själen. 1686 hade kommittén slutat sitt arbete, hvaraf resultatet var den s. k. ”Spegelska katekesen”. Den blef emellertid snart indragen och förbjuden, emedan åtskilliga stora fel i boken påvisades af biskop E. Benzelius och flera andra granskare. Den blef dock underlaget för den katekesförklaring, som ärkebiskop Olof Svebilius på kunglig befallning 1689 utarbetade (öfv. på finska af Juslenius 1746). Den begagnades till 1810, då en omarbetning, gjord af ärkebiskop Axel Lindblom, antogs. Denna blef dock föremål för många anmärkningar. 1852 och 1868 tillsattes katekeskommittéer, men deras förslag blefvo icke antagna. 1878 antogs ändtligen ett af en ny kommitté framlagdt katekesförslag, kalladt ”Doktor M. Luthers lilla katekes med kort utveckling”. Bland svenska katekeser må slutligen nämnas Karl IX:s reformerta katekes (1604), biskop Terserus’ synkretistiska katekes (1662), H. Schartaus ”Undervisning i christendomskunskapen för barn etc.” (1833; flera uppl.) och F. A. Johanssons (se denne) 1908 utgifna, men ej antagna ”Handledning etc.”. — Inom den reformerta kyrkan utkommo och antogos till bruk flera katekeser: i S:t Gallen 1527; i Basel af Oekolampadius, i Zürich af Leo Judæ, i Strassburg af Butzer, alla tre 1534; i Genève af Calvin 1538 och 1545 o. s. v. Mest bekant är den s. k. Heidelbergkatekesen, utgifven på kurfurstens af Pfalz, Fredrik III:s, befallning 1563 af Zacharias Ursinus och Kaspar Olevianus samt af Dordrecht-synoden 1619 antagen som symbolisk bok. Den sönderfaller i tre afdelningar: om det mänskliga eländet, om återlösningen, om tacksamheten mot Gud. Calvins katekes har i Frankrike antagits som symbolisk bok. Den är indelad i 55 delar efter sön- och högtidsdagarna. Den engelska episkopalkyrkans katekes är den korta s. k. Church-catechism (sedan Edvard VI:s tid) och presbyterianska kyrkans den s. k. Assembly-catechism, som vunnit symboliskt anseende. — Inom den romersk-katolska kyrkan utkom 1554 på kejsar Ferdinand I:s befallning en af jesuiten Petrus Canisius författad större katekes och en mindre 1566, hvilken senare varit den mest använda läroboken inom katolska kyrkan. Vid jesuitordens upplösning blef den utträngd af abboten Felbingers katekes. 1566 utkom på tridentinska mötets föranstaltande den bekanta Catechismus romanus, författad af ärkebiskop Leon Marino, biskop Egidio Foscarari och Fr. Fureiro. Det vidlyftiga arbetet sönderfaller i fyra delar: det apostoliska symbolum, sakramenten, de 10 buden och bönen. Detta arbete räknas till kyrkans symboliska böcker, men är mindre egnadt till lärobok än till handbok för lärare. — Inom den grekisk-katolska kyrkan nyttjas allmänt ryssarnas stora katekes, ”Orthodoxa confessio”, utgifven och sanktionerad 1643 samt författad, såsom det antages, af metropoliten i Kiev, Peter Mogila. Den sönderfaller i tre delar: tron, enl. nicenska symbolum, hoppet, enl. Herrens bön, och kärleken, enl. de 10 buden. 1723 lät Peter den store utarbeta en mindre katekes efter Orthodoxa confessio. — Af de bland sekterna antagna katekeserna är unitariernas l. socinianernas ”Catechismus racoviensis” (”Rakau-katekesen”) den mest bekanta. Författad och bearbetad af flera, bland dem Faustus Socinus, utkom den 1605 i en större och en mindre upplaga, först på polska språket, sedan på tyska och latin. Den fick symboliskt anseende bland socinianerna. J. P. Kateket (se Katekes), numera i allmänhet lärare, som drifver katekisation (se d. o.), kallades i den gamla kyrkan den, som undervisade de s. k. katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Urspr. voro dessa lärare inga särskilda kyrkliga ämbetsmän, utan både präster och lekmän kunde tjänstgöra som kateketer. Då sedermera katekumenundervisningen mera utbildades och för detta ändamål kateketskolor inrättades, uppkom ett särskildt kateketämbete. Den gamla kyrkans mest bekanta kateketskola var Alexandrias, stiftad troligen i början af 2:a årh., och som dess förnämste lärare nämnas Pantænus, Klemens och Origenes. När efter kristendomens allmänna införande barndop blef vanligt och katekumenatet upphörde, afskaffades naturligtvis kateketämbetet och kateketskolorna. — I Stockholm finnes ett slags söndagsskolor, upprättade af det 1771 stiftade Samfundet pro fide et christianismo, hvilka kallas kateketskolor och hvilkas lärare kallas kateketer. 1777 inrättades två sådana skolor, en för staden inom broarna och en för Södermalm. Genom donationer sattes samfundet i stånd att småningom öka dessa skolors antal, så att Storkyrkans, Klara, Jakobs och Johannes’, Ladugårdslandets, Kungsholmens, Maria, Katarina och Adolf Fredriks församlingar fingo hvar sin kateketskola. Sedermera skedde härutinnan åtskilliga förändringar. Den rådande okunnigheten hos den fattigare befolkningens barn föranledde inrättandet af dessa skolor, i hvilka, enl. de äldsta instruktionerna, skulle meddelas undervisning ”dels åt personer öfver 15 års ålder, hvilka icke hafva nöjaktig kristendomskunskap, dels åt barn, som, antagna i tjänst på fabriker eller i handtverk eller af hvilka orsaker som helst, sakna tillfälle till en daglig skolgång”.