Praxis blef sedermera, att till dessa skolor skickades de minst försigkomna af årets konfirmander. Därefter inordnades kateketskolorna i folkskolornas s. k. ”söndags- och aftonskolor”, så att de skulle utgöra ett slags högre, själfständiga klasser af dessa skolor. Enl. ett 1883 fattadt beslut bibehölls denna anordning blott så tillvida, att af ”söndags- och aftonskolans” barn de, som voro i konfirmationsåldern, skulle få sin religionsundervisning i kateketskolan, till hvilken församlingens prästerskap hade rätt att därjämte sända några konfirmander, som visat sig behöfva ökad undervisning. Enligt nytt beslut 1894 ha kateketerna i Stockholm numera uteslutande till uppgift att biträda församlingarnas prästerskap vid konfirmationsundervisningen. Kateketskolor i den ursprungliga meningen finnas alltså icke vidare i Stockholm. Till kateketer utses i regel yngre präster efter ansökan och prof. Stockholms konsistorium upprättar förslag bland de sökande, och kateketskolornas styrelse, skolutskottet i Samfundet pro fide et christianismo, utnämner. Dessa platser, f. n. (1910) 10, äro fasta lärarplatser; innehafvaren räknar prästerliga tjänsteår och aflönas af samfundet med bidrag af församlingarna. Undervisningen öfvervakas af en utaf samfundets skolutskott tillsatt inspektör. — Äfven i Lappland meddelas religionsundervisning af s. k. kateketer i skolor, som underhållas af Svenska missionssällskapet. — ”Kateketer” kallas jämväl infödda lärare vid flera missionsstationer i hedniska länder. J. P. Kateketik (se Katekes), läran eller vetenskapen om den muntliga religionsundervisningen. I den äldsta kyrkan meddelades denna undervisning åt de vuxne hedningar, som önskade erhålla det kristliga dopet (katekumenerna; se d. o.). Redan i 2:a årh. förekom antagligen en dylik undervisning, som i början hade mera enskild karaktär, men. snart fick en offentligt kyrklig. Någon utbildad kateketisk metod följdes emellertid icke under denna äldsta tid, ehuru katekumenundervisningen sedan midten af 3:e årh. eller början af 4:e bedrefs systematiskt genom katekumenernas indelning i tre klasser. Undervisningens form var didaktisk (predikan), icke erotematisk (i frågor och svar). Början till den erotematiska formen förefanns likväl redan då genom katekumenernas uppläsning af trosbekännelsen strax före dopet, då läraren någon gång genom frågor underrättade sig om, huruvida de förstått innehållet. Undervisningens material var hufvudsakligen trosbekännelsens innehåll, ehuru själfva bekännelsen meddelades katekumenerna först omedelbart före dopet. Om denna katekumenundervisning handla de tre äldsta kateketiska arbetena (från 4:e årh.): biskop Cyrillus’ af Jerusalem ”Katechesis mystagogike”, Gregorius’ af Nyssa ”Logos katechetikos” och Augustinus’ ”De catechizandis rudibus”. När längre fram under medeltiden barndopet efterträdt katekumendopet, ändrades helt naturligt religionsundervisningen i enlighet med dessa förändrade förhållanden. Lärjungarna voro då barn, åt hvilka skulle meddelas kännedom om den kyrkas lära, i hvilken de redan voro upptagna. Egentlig katekumenundervisning förekom endast i de ännu hedniska länder, där missionärer arbetade. Men den hade betydligt förenklats. Från 8:e och 9:e årh. finnas minnen af en ordnad kyrklig barn- och folkundervisning. Karl den store har gjort sig ett namn som dess främjare. Någon utbildad teknik fanns likväl ännu icke. — Under medeltiden var kyrkans kateketiska barnundervisning gemenligen inskränkt till inlärande af Trosbekännelsen, Fader vår och ”Ära vare Gud” etc. (Hymnus angelicus), hvilket sistnämnda lärostycke sedan (från 11:e årh.) utbyttes mot Ave Maria. Under medeltidens senare skede började sakramentsläran och dekalogens (de tio budens) innehåll användas som kateketiskt material, ehuru detta synes ha förekommit mera sparsamt. Men under just denna period mattades det kateketiska nitet inom kyrkan och förlorade sig i en kall och torr mekanism. Den framstående universitetskansleren i Paris Jean Charlier de Gerson (d. 1429) sökte genom sin lilla, varmt skrifna bok ”Tractatus de parvulis ad Christum trahendis” (Om barnens förande till Kristus) verka en förbättring i den mekaniska kristendomsundervisningen. Han anbefaller bikten som ett viktigt kateketiskt hjälpmedel. Men det var äfven på det kateketiska området medeltidens reformatoriska sekter sökte ersätta, hvad som brast från kyrkans sida. Såväl valdenser som wicliffiter och husiter hade uppdrifvit den kateketiska metoden ganska högt. Tidigt förekom hos de förstnämnde en dialogisk anordning vid kristendomsundervisningen, och kateketiska läroböcker utkommo genom dessa sekters försorg (se Katekes). — Först med reformationen börjar dock den egentliga förbättringen af den kateketiska verksamheten. Luther är den, som genom sina katekesers utgifvande och genom utverkandet af nya, strängare förordningar ang. religionsundervisningen går i spetsen för äfven denna reformation. Ännu bestod dock den kateketiska undervisningen hufvudsakligen i utanläsning. Luther själf höll så mycket på nyttan af utanläsningen, att han sade: ”icke en stafvelse därvid får ändras, om man icke vill hafva all använd möda och arbete förspillda”. Men å andra sidan varnade han ”mot ett blott och bart utanläsande, såsom dittills öfligt varit”, och uppmanar läraren att genom frågor förvissa sig om, att lärjungarna förstått det lästa. Flera af reformationstidehvarfvets betydande män följde Luthers exempel. Upphofsman till den egentliga katekisationen (se d. o.) är pietismens stiftare, Philipp Jakob Spener, som i senare hälften af 1600-talet ifrigt arbetade för att höja religionsundervisningen. Hans efterträdare August Hermann Francke blef äfven i detta afseende hans lärjunge och efterföljare. Vid den s. k. franckeska stiftelsen i Halle drefs katekisationen mest af allt. Den tyska pietismen har lämnat efter sig flera katekesförklaringar, af hvilka Schellenbaurs torde vara den förnämsta. Det var hufvudsakligen Hedinger och Rambach, som bragte den pietistiska katekisationsmetoden i system. Arbeten i detta syfte voro den förres ”Kristligt, välmenta erinringar” och den senares ”Den välunderrättade kateketen”. På förståndets och, framför allt, hjärtats tillegnelse af kristendomens sanningar lägges där hufvudvikten. I midten af 18:e årh. inträdde med Mosheim kateketiken i ett nytt skede. Den s. k. kateketiska sokratismen blef då härskande. Man utgick från det antagandet, att de religiösa sanningarna funnos af naturen i människan. Genom kloka och förståndiga frågor skulle de framlockas ur barnet och omsättas till begrepp i barnets medvetande. Dinter, Basedow och Salzmann äro pedagogiska