egentliga s. k. kaukasusfolken, bergsbor med välbildade gestalter, vilda seder, uråldriga inrättningar och okufligt frihetsbegär, ha bott där i årtusenden och höra antingen till den indoeuropeiska språkstammen, såsom osseterna, eller intaga i språkligt hänseende en isolerad ställning. Under de senaste årtiondena har en mängd arbeten af lingvister, arkeologer, etnografer och antropologer kastat ett klart ljus öfver K:s förr så invecklade etnografi, hvari oredan ökades genom den invecklade nomenklaturen, i det man kände en hop namn, men ej folken, som buro dem, och folken merendels icke med det namn, som de själfva gifvit sig, utan med det eller de namn, som de fått af sina grannfolk (se uppsats af A. Dirr i ”Petermanns mitteilungen”, 1908). Den geografiska fördelningen af de kaukasiska folken, af hvilken Rittich genom sin etnografiska karta öfver Ryssland (1875) gjort ett utkast i stora drag, har blifvit nästan definitivt bestämd genom Zeidlitz’ märkliga arbete jämte karta (”Petermanns mitteilungen” 1880), och