näsa; liten mun; lodrätt mot hvarandra stående tandrader; svagt framstående läppar; full, rund haka. — Andra uppfattningar och andra namn ha sedermera gjort sig gällande. G. v. D.* Kaukasiska språk är namnet på de många språk, som talas af de i Kaukasus’ bergstrakter boende smärre folkstammarna och som icke visa släktskap med någon af de bekanta större språkgrenarna (indo-europeiska, semitiska, finsk-ugriska o. s. v.). Äfven sinsemellan förete de tilldels så stora olikheter, att det är tvifvelaktigt, huruvida de låta förena sig till en grupp af inbördes besläktade språk med gemensamt ursprung. I alla händelser äro de att betrakta som spillror af en eller flera utdöda språkstammar, som — liksom fallet varit med baskiskan i Pyrenéerna — undanträngts till bergstrakter, där de sedan genom årtusenden, om ock i mycket små bestånd, kunnat fortlefva. A priori kunde man förmoda, att man i Kaukasus skulle finna rester af de fornspråk, som talats i Mindre Asien före de semitiska och indo-europeiska invasionerna. Således har man som en möjlighet velat förmoda, att bland de kaukasiska språken kunde ingå rester af de språk, som omkr. 1500 f. Kr. talades af de folk och deras stamfränder, som under namn af hettiter (resp. mitani i norra Mesopotamien) behärskade Mindre Asien, Syrien o. s. v., förutsatt att hettitiskan icke skulle kunna bevisas ega sammanhang med indoeuropeiska språk. Något större skäl synes den förmodan ega, att det språk, som talades af de före de indoeuropeiske armenierna i Armenien boende kalderna (se om dem Armenien, sp. 12—13), bland de kaukasiska språken kunde ha någon afkomling. I ”Remarques sur la parenté de la langue étrusque” (1899) framställde V. Thomsen den förmodan, att etruskiskan kunde sammanhänga med den lesgiska gruppen bland de kaukasiska språken. Tanken var bestickande, men har knappast vunnit bekräftelse. I alla händelser ha de isolerade språken resp. språkgrupperna under loppet af långa tidrymder undergått så stora förändringar, att det nu synes hart när ogörligt att någonsin konstatera sammanhang med någon bestämd språkgrupp. De karakteriseras af en högst egendomlig, för våra språkvanor främmande byggnad äfvensom för en rikedom på egendomliga ljud. I fråga om den allmänna språkbyggnaden synes man kunna uppställa två stora hufvudafdelningar, som omfatta hvar för sig tillsynes (särskildt den sydliga) inbördes besläktade språk; däremot synes man icke kunna afgöra, om något genealogiskt sammanhang består mellan de båda hufvudafdelningarna. Dessa äro 1. de sydkaukasiska l. iberiska språken, inom hvilka hufvudspråket är a) georgiskan l. kharthweliskan (se Georgiska språket och litteraturen). Vidare höra hit b) mingreliskan och laziskan, som synbarligen stå hvarandra nära, och nordligare c) suaniskan; 2. de nordkaukasiska l. egentliga bergsspråken i stor mängd och brokighet: a) alla de olikartade östliga bergsspråken, den s. k. lesgiska gruppen i Dagestan, omfattande avariskan, dido- och andi-språken, lak eller kasikumykiskan, dargua-gruppen (akusja, churkila l. hyrkaniska, kubatschi, varkun o. a.) och i s. ö. kyriniskan och udiskan. b) V. och n. v. härom den mellersta gruppen: khisternas (l. mizdjegernas) språk, särskildt tjetjensiskan. c) Den västliga l. tjerkessiska gruppen omfattande abchasiskan närmast vid Svarta hafvet och tjerkessiskan, förut i olika dialekter spridd öfver en stor del af nordvästra Kaukasus, men nu, efter det hufvudmassan af tjerkesserna utvandrat, endast svagt representerad i sin gamla hemort. Området för hvarje särskildt språk kan vara synnerligen litet: en enda liten dal, en eller ett par bergsbyar. Utanför benämningen kaukasiska språk falla åtskilliga språk af känd upprinnelse, såsom ryska, tyska, armeniska, ossetiska (iranskt) samt på slätten i n. tatariska språk, såsom nogaiska, kumykiska o. s. v. — En öfversikt af de kaukasiska språken lämnar R. v. Erckert i ”Der Kaukasus und seine völker” (1887) och ”Die sprachen des kaukasischen stammes” (1895), arbeten, som visat sig synnerligen okritiska. Specialarbeten öfver en del nordkaukasiska språk äro utförda af A. Schiefner (mest efter material, samladt af Ušlar) i åtskilliga band af Petersburg-akademiens ”Mémoires” och ”Bulletin”, G. Rosen, ”Ossetische sprachlehre nebst einer abhandlung über das Mingrelische, Suanische und Abchasische” (i Berlinakademiens ”Abhandlungen”, 1845), ”Über die sprache der lazen” (1844), Tsagareli, Mingreliska studier (1880, på ryska). Kortare beskrifningar af en del af hufvudspråken hos F. Müller, ”Grundriss der sprachwissenschaft”, III, 2 (1887). K. F. J. Kaukasus, bergskedja. Se Asien, sp. 154, Elbrus och Kaukasien. Kaukasus, astron., en af de största och mest bekanta bergskedjorna på månen, belägen på månens nordhalfva mellan Mare Serenitatis och Mare Imbrium. K. är den mellersta af de tre väldiga bergskedjor (Apenninerna, Kaukasus och Alperna), hvilka i en vid båge tillsammans omsluta den västliga delen af sistnämnda haf. De högsta topparna af K. ha en höjd af mer än 6,000 m. B—d. Kaukola, imperiellt pastorat af 2:a kl., Keksholms kontrakt, Nyslotts stift, Finland, Viborgs län, Keksholms härad och domsaga. Landareal 264 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,175 pers. (1908). A. G. F. Kaula, obebodd ö bland Hawaiiöarna, under 21° 38′ n. br., 160° 32′ v. lgd. K. har en tuffkägla med krater och besökes blott för insamlande af sjöfågelägg. J. F. N. Kaulbach. 1. Wilhelm von K., tysk målare, f. 15 okt. 1805 i Arolsen, d. 7 april 1874 i München. Fadern var guldsmed samt porträtt- och miniatyrmålare. K. kom till Düsseldorf 1821, blef lärjunge af Cornelius och följde denne till München, då han öfverflyttade dit 1825. Där målade han under Cornelius’ ledning några väggbilder i Königsbau, motiv ur Klopstock, Wieland och Goethe, och väckte uppseende med Anakreon med sin älskade, väggmålning i slottet Rosenstein vid Stuttgart.