Shakspere och till Richard Wagners operor (de sistnämnda för Ludvig II). Att nämna äro äfven de politisk-satiriska teckningarna Dödsdansen (1869) och Den helige tyske Mickels apoteos (utgafs efter K:s död). K. bildar öfvergången mellan Cornelius’ stränga formalism och den populariserande historiska illustrationskonst, som blef typisk för Münchenmåleriet en tid framåt. Spekulativt anlagd, sökte han svåra och djupsinniga uppgifter, var i grunden ironiker och kan äfven kallas hufvudsakligen illustratör. Storhet i hållningen når han långt ifrån alltid, men väl behag i gruppering, skönhet i figurerna — som dock ofta bli fadda och schablonartade — och smak i draperierna. Han hyllades på sin tid som den främste historiemålaren bland Cornelius’ efterföljare. Efter hans död har hans rykte hastigt bleknat. Jfr monografier af H. Müller (1892) och F. von Ostini (1907). 2. HermannK., den föregåendes son, tysk målare, f. 1846 i München, d. 1909, var elev af Piloty, blef professor i München, målade historiska genremotiv och kostymtaflor: Ludvig XI (1869), Mozarts sista stunder (1873, museet i Wien), Odödlighet (antikt motiv, Nya pinakoteket, München). 3. Friedrich K., den föregåendes kusin, tysk målare, f. 1822 i Arolsen, d. 1903 i Hannover, elev af farbrodern, målade Abel funnen död af sina föräldrar och Karl den stores kröning (i Maximilianeum). Han blef sedan hofmålare i Hannover och utförde en mängd porträtt af kungahusets medlemmar m. fl. Hans konstnärliga kvarlåtenskap är samlad i provinsmuseet i Hannover. 4. Friedrich August K., den föregåendes son, tysk målare, f. 1850 i Hannover, studerade i München och på andra platser, är sedan 1872 bosatt i München, har målat bibliska motiv (Kristi grafläggning, i Nya pinakoteket, München), men har framför allt blifvit populär genom genrer och figurer i historisk kostym: Modersglädje, Promenad, Musica, Drömmeri, älskande par, lutspelerskor, romarinnor m. fl. I högsta grad omtyckta blefvo hans båda genretaflor Majdag (1879, Dresdengalleriet) och Skyttebild (1881). Som porträttör — hufvudsakligen af furstliga damer och barn, af societetsdamer och kvinnliga skönheter ur den högre finansens värld — har K. blifvit lofordad för elegans, chic och förnäm hållning. Han är representerad i flera tyska gallerier. K. är gift med violinvirtuosen Frida Scotta, f. 1872 i Köpenhamn. Jfr monografier af Graul (1890) och A. Rosenberg (1900). 1—4. G—g N. Kaulbars, von, svensk adlig ätt, hvars stamfader var en från Pommern bördig Johan K., som var hofmästare hos riksmarsken J. De la Gardie och slutligen ryttmästare vid Lifregementet samt adlades 1653 (men introducerades ej). Dennes sonson, Johan Fredrik v. K. (se nedan K. 1), upphöjdes 1751 i friherrligt stånd. Ättens svenska gren utgick på svärdssidan 1874. 1. Johan Fredrik von K., friherre, militär, f. 9 april 1689 i Tyskland, där hans fader var öfverste i kejserlig österrikisk tjänst, d. 16 dec. 1762 i Göteborg. Vid 15 års ålder gick K. i holstein-gottorpsk tjänst och kämpade sedan i Nederländerna under prins Eugen och hertigen af Marlborough. 1714 trädde K. i svensk krigstjänst, utnämndes 1715 till major, tillfångatogs s. å. vid Stralsunds kapitulation, utväxlades 1717 och åtföljde som generaladjutant af flygeln Karl XII under fälttåget i Norge 1718. Han utmärkte sig vid fortet Gyldenlöves stormning och var, enligt samtida berättelser, den förste, som vid olyckstillfället 30 nov. märkte, att konungen blifvit skjuten. K. blef 1731 öfverstelöjtnant vid Norra skånska infanteriregementet, 1741 öfverste i armén och generaladjutant samt 1747 generalmajor och chef för Västgöta kavalleri. 1749 blef K. landshöfding och öfverkommendant i Göteborg, upphöjdes 1751 i friherrligt stånd samt erhöll 1756 generallöjtnants och 1762 generals värdighet. 2. Lars Fredrik von K., den föregåendes son, friherre, militär, f. 11 jan. 1734, d. 15 juli 1815 i Linköping, deltog som ung officer med beröm i pommerska kriget (1757—62) och var 1772 major vid det i Malmö förlagda Änkedrottningens regemente, då han af Hellichius invigdes i Tolls revolutionsplan samt lofvade att i händelse af behof lämna sitt understöd. Efter revolutionen utnämndes K. till öfverste i armén. 1781 förordnades han till vice landshöfding i Kalmar län och utnämndes 1782 till generalmajor. När Gustaf III 1789, under ryska kriget, framryckte mot Fredrikshamn, förde K. befälet öfver en observationskår, som skulle betäcka konungens vänstra flygel. Han öfvergick Kymmene älf vid Värälä, men stötte vid Kaipiais 15 juli på en öfverlägsen rysk styrka under general Denisov och nödgades efter en kort strid draga sig tillbaka; motgången synes ha beröfvat K. fattningen, och han fortsatte reträtten, mot bestämda order och utan att ge sig tid att förstöra bron vid Värälä, ända till Anjala. Konungen, hvars ställning därigenom blef ganska betänklig, fråntog honom genast befälet, och K. dömdes af en generalkrigsrätt att arkebuseras. Gustaf III mildrade domen 1790 därhän, att K. förlorade tjänsten, men fick behålla lönen. Kaulbars, von, baroner, ryska generaler, af samma släkt som de svenske friherrarna K. 1. Nikolaj von K., f. 3 juni 1842 i Petersburg, d. 3 dec. 1905, blef 1868 generalstabsofficer, deltog i rysk-turkiska kriget samt blef 1881 militärattaché i Wien. På hösten 1883 sändes han till Bulgarien för att i anledning af de med furst Alexander utbrutna tvistigheterna reglera de därvarande ryske officerarnas ställning, hvarom också öfverenskommelse träffades i nov. s. å. Efter furst Alexanders abdikation ditsändes han åter i sept. 1886 som Rysslands diplomatiska representant. Hans mission, som officiellt gick ut på endast en undersökning af ställningen och en rådgifvande verksamhet till krisens afhjälpande, innebar i själfva verket en både öppen och hemlig agitation af hänsynslösaste slag mot det af furst Alexander insatta, men af Ryssland underkända regentskapet. Den misslyckades emellertid fullständigt, då bulgariska regeringen, litande på Österrikes och Englands stöd, ej lät skrämma sig af hans fordringar och lyckades nedslå de oroligheter, som utbröto. 20 nov. 1886 lämnade K. med hela den ryska konsulatspersonalen landet. Han blef 1889 generalstabschef i Warschau, 1891 i Finland och 1899 medlem af hufvudstabens vetenskapliga utskott. Han gjorde sig ock känd som författare till flera kartografiska och militära arbeten. 2. Aleksander von K., den föregåendes broder, f. 23 maj 1844 i Petersburg, företog