1869—72 upptäcktsresor i Tian-schan och deltog 1873 i Amu-Darja-expeditionen; efter rysk-turkiska krigets slut blef han medlem af den kommission, som skulle utstaka Serbiens nya gräns. Under krisen i Bulgarien efter furst Alexanders statskupp 1881 utnämndes K. i juli 1882 till krigsminister med sin landsman generalmajor Sobolev som ministerpresident. De råkade emellertid efter hand i öppen konflikt med fursten, hvars fordran på deras afgång de afböjde, och inläto sig i stämplingar mot honom med den bulgariska oppositionen. Då emellertid denna i sept. 1883 dem ovetande förlikte sig med fursten, afgingo de och återvände till Ryssland. K., som sedermera innehade flera olika militära chefsposter och avancerade till general i kavalleriet, blef 1904 under rysk-japanska kriget befälhafvare för tredje och i febr. 1905 för andra mandschuriska armén, hvilken under hans ledning kämpade på högra flygeln i det olyckliga slaget vid Mukden. Han återvände sedermera till den honom 1904 tilldelade posten som högste befälhafvare i militärdistriktet Odessa. Han har utgifvit flera topografiska och militära arbeten. 1 o. 2. H. B—n. Kauliflor (af lat. caulis, stjälk, och flos, gen. floris, blomma), bot., säges om en växt, hvars blommor framkomma ur knoppar på stammen eller tjockare grenar. Exempel härpå äro Theobroma cacao (se Kakao) samt flera andra tropiska och subtropiska träd. G. L—m. Kaulom (af lat. caulis, stjälk), bot. Se Stam. Kaulonia. Se Caulonia. Kau-lun (eng. Kowloon), halfö och hamn i kinesiska prov. Kwang-tung midt emot Hongkong, i ett af England arrenderadt område och sedan 1887 öppen för främmande handel, har marindepå, kolmagasin, dockor, ankarplats för krigsfartyg och betydande handel. 1908 stego K:s import till 74,3 mill. kr. och export till 36,8 mill. kr. Jfr Hong-kong. (J. F. N.) Kaun, Hugo, tysk tonsättare, f. 1863 i Berlin, utbildades där och verkade 1887—1900 som dirigent i Milwaukee, hvarefter han bosatte sig i Berlin. Han har komponerat kammarmusikverk (bl. a. 2 kvintetter och 2 oktetter), symfonien An mein vaterland, symfoniska dikter, 1 pianokonsert, körverket Normannen-abschied m. m. <img l>

Kaunitz, Wenzel Anton, furst von K., österrikisk statsman, f. 2 febr. 1711 i Wien, d. där 27 juni 1794, den 6:e i ordningen af 16 syskon. Han tillhörde först det andliga ståndet, men kastade sig sedan på juridiska studier och blef 1735 medlem af rikshofrätten i Wien. Efter att ha varit anställd som sändebud vid sardinska hofvet (1742—44) och befullmäktigad minister vid den österrikiska regeringen i Nederländerna (1744—46) utsågs han till Österrikes ombud vid fredskongressen i Aachen (1748), där han grundlade sitt rykte som skicklig diplomat, och utnämndes s. å. till verklig konferens- och statsminister. Som sändebud vid franska hofvet 1750—52 lyckades han åstadkomma ett närmande mellan de gamla fienderna Österrike och Frankrike. Maria Teresia visade honom sin erkänsla genom att 1753 utnämna honom till sin hof- och statskansler. I nära 40 år stod K. i spetsen för Österrikes regering. Under hela denna tid utöfvade han ett mäktigt inflytande på såväl den inre styrelsen som utrikes ärendena; särskildt under Maria Teresia var han så godt som allrådande. K., som var förtrogen med och älskade diplomatiens smygvägar, dolde sin stora förmåga under en sybarits yta och en naturlig indolens, hvilken ofta förmådde honom att låta andra personer sätta i verket de djärfva planer han uttänkt. Hufvudmålet för hans politik var att hämma den preussiska monarkiens tillväxt i makt, och han trodde sig kunna vinna det genom förbund med Frankrike och Ryssland. Den stora koalitionen mot Fredrik II 1756 var K:s verk, men afsikten med densamma uppnåddes icke. Österrike fick dock senare ersättning för Schlesien i Galizien, Bukovina och Innviertel. Äfven Marie Antoinettes giftermål med Ludvig XVI var K:s verk. Han var en anhängare af den moderna upplysningen samt gynnade konster och vetenskaper. 19 aug. 1792 erhöll han på förnyad begäran afsked från sina ämbeten. K. hade 1764 upphöjts till riksfurste. K:s ”Denkschriften” (1872) samt brefväxling med Josef II och Leopold II (1873), Mercy-Argenteau (2 bd, 1889—91), Ignaz v. Koch (1899) samt Cobenzl och Spielmann (s. å.) ha utgifvits. Jfr Arneth, ”Biographie des fürsten K.” (fragment, 1899). G. E. A. (L. S.) Kaup, Johann Jakob, tysk zoolog, f. 1803, d. 1873 som professor och inspektor för naturaliekabinettet i Darmstadt, utgaf det stora verket Das thierreich in seinen hauptformen (1837) och Classification der säugethiere und vögel (1844) och viktiga paleontologiska skrifter, såsom Description d’ossements fossiles de mammifères inconnus jusqu’ à présent (1832—37) och Beiträge zur näheren kenntniss der urweltlichen säugethiere (1855—62; med 34 litografier). Stort uppseende väckte en af K. i förening med A. v. Klipstein utgifven afh. Beschreibung und abbildung des in Rheinhessen aufgefundenen schädels vom Dinotherium giganteum (1836). (L—e.) Kauppinen, Heikki, finsk författare, f. 7 juni 1862 i Idensalmi socken, Savolaks, kom i unga år som dräng till Juhani Ahos (se Brofeldt) far, och dennes söner togo sig an den begåfvade ynglingen. Ännu dräng, publicerade han sin första berättelse. 1884 blef han ambulatorisk skollärare och 1893 lärare vid en uppfostringsanstalt för värnlösa gossar i Kuopio. Under pseudonymen Kauppis-Heikki har K. offentliggjort åtskilliga folklifsskildringar, som utmärkas för säker karaktärsteckning, särskildt af de kvinnliga personerna. Hans första bok Tarinoita (Berättelser, 1886) följdes af tre andra samlingar skisser. K. har ock utgifvit en rad noveller: Mäkijärveläiset (Bergsjöborna, 1887), Viija (1889), Kirottua työtä (Förbannadt arbete, 1891), Laara (1893), Aliina (1896), Uran aukasijat (Banbrytarena, 1904) m. fl. T. C. Kauppis-Heikki, pseudonym. Se Kauppinen, H. Kauri. Se Porslinssnäckan. Kaurigräs, bot. Se Astelia. Kaurikopal, ett harts. Se Agathis.