Kaurin, Jens Matthias Pram, norsk teolog, f. 25 nov. 1804 i Laurdals socken i Telemarken, d. 6 juli 1863 i Vestre Aker (Kristiania), teol. kandidat 1826, ”residerende kapellan” i Sigdal 1827 och kyrkoherde i Flesberg 1832, blef 1837 lektor och 1843 professor i teologi vid Kristiania universitet, men återvände 1853 till den prästerliga verksamheten och blef kyrkoherde i Lier. 1858 kallades han till biskop i Bergens stift. Utom några tal, herdabref och några små inlägg i dagens kyrkliga frågor utgaf K. (tills. med W. A. Wexels m. fl.) Den norske kirkes symbolske böger i grundtexterne (1853). 1842—61 deltog han jämte W. A. Wexels, C. A. Holmboe, C. P. Caspari och adjunkt O. Thistedahl i utarbetandet af den af norska bibelsällskapet föranstaltade, först 1890 afslutade bibelöfversättningen. O. A. Ö. Kauritallen, bot. Se Agathis. Kaus, sjöv., en ring (af järn, mässing eller trä) med utåt böjda kanter. Kauser användas hufvudsakligen vid segeltillverkning för att bilda skodda hål, i hvilka hakar kunna huggas, m. m. L. H.*

Kausal (lat. causalis, af causa, orsak, grund), som hänför sig till orsaken, orsaks-. — Kausala satser äro sådana bisatser (underordnade satser), som angifva grunden eller anledningen till det, som i hufvudsatsen utsäges. De inledas genom kausala konjunktioner. Sådana äro i svenskan emedan, enär, då, alldenstund, efter, eftersom, som, därför att, ity att. I kausala satser brukas indikativ eller konjunktiv (resp. optativ) som i hufvudsatser, allteftersom grunden uttryckes som faktisk eller som blott föreställd, t. ex. Sokrates dömdes till döden, emedan han förledt ungdomen eller emedan han (enligt angifvarnas påstående) skulle ha förledt ungdomen. Dock har latinet alltid konjunktiv efter quum. Den kausala satsen kan, utan ändring, stå lika väl före som efter hufvudsatsen (i somliga språk med olika bindeord i båda fallen). Lll. Kausalitet l. Kausalsammanhang (se Kausal), filos., nödvändigt sammanhang mellan ett i tiden föregående och ett i tiden efterföljande, enligt hvilket det senare med nödvändighet måste inträda, när det förra är gifvet. Sedan Hume bestridt dettas objektivitet och sökt förklara vår föreställning därom ur en vana hos oss att associera vissa föreställningar, fann Kant denna skepticism medföra konsekvenser, som måste omöjliggöra all vetenskap, hvadan han sökte förklara kausalsammanhanget ur människoandens nödvändiga lagar, enligt hvilka den måste fatta företeelserna i en viss ordning. Kausaliteten utgjorde följaktligen enligt Kant en mänsklig förståndskategori. Jämte den vanliga kausaliteten efter naturnödvändighet fann sig Kant föranlåten antaga en kausalitet efter frihet, som ej innebar ett det efterföljandes nödvändiga framgående ur ett föregående, utan en viljans bestämdhet blott och bart genom sig själf. Denna bestämning visar, att viljan är osinnligt bestämd, eller tillhör ”noumenens” värld. — Beträffande kausallagens betydelse må alltid fasthållas, att egentlig förklaring af en företeelse finner jag ej därmed, att jag anger dess i tiden föregående, framkallande orsak, ty härför erfordras, att jag angett hvad saken själf egentligen är, ej hvad som framkallat den. Den i förståndet liggande fordran, att allt betingadt skall förutsätta en grund, blir därför ej i egentlig bemärkelse uppfylld genom kausallagens tillämpning. Hvilken betydelse denna lag följaktligen än må ha för en rätt uppfattning af natur och människolif, så behöfver dock den därigenom gifna synpunkten kompletteras af andra synpunkter. Redan Platon fäste uppmärksamheten på skillnaden mellan tingens verkliga grunder och de i tiden föregående orsaker, som framkallat dem. En tillämpning häraf på själfva företeelserna i tiden är dessas förklaring ur ändamålsorsaker, af hvilka deras refererande till fria orsaker utgör en särskild form. L. H. Å.* Kausalsammanhang. Se Kausalitet. Kausativ (af lat. causa, orsak, grund), förorsakande, föranledande. Kausativt l. faktitivt verb är ett sådant härledt transitivt verb, som uttrycker den verksamhet, som frambringar det i stamordet betecknade tillståndet, t. ex. fälla (af falla), bränna (af brinna). Kausia, grek. Se Hatt, sp. 78. Kausitaki- l. Çankhayana-brahmana tillhör brahmanagruppen af vediska skrifter och ansluter sig till Rigveda; den utgafs af B. Lindner 1887. Härtill sluter sig en upanishad: ”The Kaushitaki Brahmana Upanishad” (utg. och öfv. af Cowell, i ”Bibliotheca Indica”, 1861, öfv. af M. Müller, i ”Sacred books of the East”, I, och af Deussen, i ”Sechzig upanishad’s des Veda”, 1897). K. F. J. Kausler, Franz von, tysk militär och krigshistorisk författare, f. 1794 i Stuttgart, d. 1848 som öfverste i Karlsruhe, blef officer vid artilleriet i Württemberg 1811 och deltog i krigen 1812—15. Efter sin förflyttning till generalkvartermästarstaben, 1823, verkade han äfven som lärare vid krigsskolan. K. efterlämnade flera krigshistoriska arbeten af stort värde, bland hvilka hans stora Atlas der merkwürdigsten schlachten (1831—38; ”Atlas öfver de märkvärdigaste fältslag”, med originalets kartor i förminskad skala, 1843—49) och hans tills. med professor Woerl utgifna Die kriege von 1792 bis 1815 in Europa und Aegypten (1840—42) äro förtjänta af synnerlig uppmärksamhet. C. O. N. Kaustby (fi. Kaustisenkylä), konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Gamlakarleby kontrakt, Åbo ärkestift, Finland, Vasa län, Pedersöre härad, Gamlakarleby domsaga. Landareal 275 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 3,575 pers. (1908). A. G. F. Kaustik. 1. K. l. Kaustisk (af grek. kaustikos, brännande), brännande, frätande. Kaustik kallas oxiden af en alkalimetall eller af en jordartsmetall, som icke är förenad eller mättad med någon syra och som genom sin starka frändskap till vissa organiska ämnen och till vatten kan sönderdela och förstöra organiska väfnader. Kaustikt kali (kaliumoxid; se Frätsten och Kali) och kaustikt natron (natriumoxid; se Natriumhydrat) samt kaustik kalk (kalciumoxid)