äro de vanligast förekommande frätande (kaustika) ämnena. Äfven stark ammoniak betecknas som ett causticum. Se Etsmedel. — Kaustika alkalier kallas kalium- och natriumhydrat samt ammoniaklösning. — Kaustik ammoniak. Se Ammoniak, sp. 857. — Kaustik baryt, detsamma som bariumhydrat (se Barium). 2. Med., detsamma som kauterisation (se d. o.). O. T. S. (C. G. S.) Kaustika (se Kaustik) l. Brännlinje, fys. Vid ljusets reflexion i en sfärisk konkav spegel eller vid dess brytning i en positiv lins förenas till följd af den sfäriska aberrationen icke alla strålarna i en punkt, utan de centrala, d. v. s. närmast axeln belägna, skära hvarandra längre från spegeln resp. linsen än sidostrålarna. Bilden af en lysande punkt blir således icke en punkt, utan en yta, brännyta, uppkommen genom de hvarandra successivt skärande strålarna. Denna yta är tydligen symmetrisk i förhållande till spegelns eller linsens optiska axel och slutar i en ljusstark punkt på denna, hvilken punkt utgör kaustikans spets. Om ett ogenomskinligt plan hålles så, att det genomskär brännytan, uppstår på detsamma en brännlinje, som är intersektionen mellan brännytan och planet. Man ser en sådan brännlinje, då t. ex. solen skiner i en med kaffe eller annan ogenomskinlig vätska nästan fylld kopp. Brännlinjen bildas där genom reflexion mot koppens inre vägg och brännytans genomskärning af vätskeytan. Uppstår kaustikan genom reflexion, kallas den katakaustika, hvaremot den, som alstras genom brytning, benämnes diakaustika. L. A. F.* Kaustisenkylä. Se Kaustby. Kaustisk. Se Kaustik. Kautel (lat. cautela), försiktighetsmått. Kauterisation, Kauterisering (af grek. kauter, brännjärn) l. Kaustik (af grek. kaustikos, brännande), med., operation, hvilken utföres medelst brännande eller frätande medel (lat. cauteria). Brännmedel ingingo i den äldre medicinen långt mera än i den moderna. Redan ”medicinens fader”, Hippokrates (i 5:e årh. f. Kr.), sade: hvad medicin ej botar, skall järnet bota; hvad järnet ej kan bota, bote elden”. Brännjärn nyttjades också i mångahanda former och vid hvarjehanda sjukdomar, både inre och i ledgångar m. m. För öfrigt var det icke alltid glödande järn (cauteria actualia), som användes; man hade äfven andra frätmedel (cauteria potentialia): kaustikt kali, antimon-smör, blandning af kaustikt kali och kalk, s. k. wien-deg, m. m. Brännmedlen begagnas numera knappt i de äldre formerna; men man har mera moderna, som fått en ganska vidsträckt användning. Sådana äro galvanokaustik (se d. o.), som af vissa operatörer mycket nyttjats vid borttagande af tumörer, hvarvid starkare blödning är att befara, och hvilken äfven i flera andra fall med fördel kan begagnas, samt termokauter (se d. o.), hvilken gör nytta dels som blodstillande, dels som direkt frätmedel, dels äfven rent af begagnas att skära med. Nu för tiden brukas jämväl smärre skärande eller stickande instrument, hvilka bringas att glöda medelst elektricitet; dessa användas mest för smärre operationer i näsan och svalget. J. Å. Kaution (lat. cautio, af cavere, gå i borgen för), borgen. — Kautionist, borgesman. Kautokeino, socken och härad i Norge, Finnmarkens amt, Altens prosteri, vid Altenälf, omkr. 100 km. från dess utlopp i Altenfjord och ej långt från ryska gränsen. Areal 7,500 kvkm. 857 inv. (1900), som, på omkr. 100 pers. när, äro af lapsk eller blandad härkomst. Med dåv. annexförsamlingen Karasjok kom K. genom gränstraktatern af 18 (g. st. 7) okt. 1751 från Sverige till Norge. Bland befolkningen rådde vid midten af 1800-talet stark religiös jäsning, som 1852 t. o. m. utbröt i blodiga uppträden, hvilka påkallade rättsligt inskridande. O. A. Ö. Kautschuk. Se Gummifabrikation, sp. 627. Kautschukhäftplåster. Se Häftplåster. Kautschukträd, Ostindiskt, bot. Se Ficus, sp. 155. <img l>

Kautsky, Karl, socialdemokratisk nationalekonom, f. 1854 i Prag, uppsatte 1883 tidskr. ”Neue zeit”, som hade till uppgift att vara hela det tyska socialdemokratiska partiets vetenskapliga organ och som numera representerar särskildt den ortodoxt marxistiska riktningen därinom; och K. intar f. n. i hela världen ställningen som den främste nu lefvande exponenten för den ortodoxa marxismen. Bland hans främsta arbeten märkas Marx’ ökonomische lehren (1887; ”K. Marx’s ekonomiska läror”, häftena 1—4, 1888—90), Das Erfurter program (1892; i bearb. sammandrag utg. på svenska under titeln ”Socialismens grundläror”, 1904), en teoretiskt belysande utläggning af det program, som Tysklands socialdemokratiska parti antog vid kongressen i Erfurt 1891 och hvartill K. själf utarbetat förslaget, Die agrarfrage (1899), ett försvar för Marx’ teori om koncentrationsprocessen inom jordbruket, och Bernstein und die sozialdemokratische partei (1899), ett inlägg i den energiska och uppseendeväckande strid, som K. i ”Neue zeit” och på partidagar fört mot Bernstein (se d. o.) och den reformistiska nymarxismen. K. har tagit till sin uppgift att försvara de teorier, som utgöra grundvalarna för den marxistiska lärobyggnaden; men på samma gång har han gifvit en något mildrad framställning af den materialistiska historieuppfattningen och så tolkat utarmningsteorien, att härvidlag är det icke fråga om en absolut, utan en relativ utarmning, ej ett fysiskt, utan ett socialt elände. K. betraktar ej fackföreningsrörelsen som något effektivt medel för en varaktig stegring af hela arbetarklassens ekonomiska ställning, utan i främsta rummet som ett medel att moraliskt höja arbetarklassen (till stridslust och stridsduglighet). I fråga om socialdemokratiens politisk-parlamentariska uppträdande häfdar K. den parlamentariska ståndpunkten, men med sträng partiexklusivitet. I befolkningsspörsmålet omfattar K. Malthus’ lära och ansluter sig till nymalthusianismen. Utom hans ofvannämnda arbeten må nämnas Die soziale revolution