stridande styrka af 100—150 man. 4—6 skvadroner utgöra ett regemente (i Sverige äfven kalladt bataljon), 2—3 regementen en brigad och 2—3 brigader en division (fördelning). — Kavalleri förekom, vanligen till ganska stort antal, hos forntidens alla österländska folk, och i synnerhet gjorde parternas och skyternas kavalleri sig bemärkt. I Grekland finner man detta vapenslag först efter perserkrigen och då i synnerhet i de nordligaste staterna. I den macedonska hären fick kavalleriet stor betydelse. Det delades i tungt, i till hälften tungt och i lätt, af hvilka det förstnämnda slaget (hetairoi) uppsattes af ridderskapet och var klädt i pansarskjorta och hjälm samt väpnadt med en liten rund sköld, svärd och spjut. Det till hälften tunga kavalleriet (dimachai) hade lättare utrustning, och det lätta förde endast spjut eller båge. Kavalleriet indelades i iler om 64 ryttare (uppställda med 8 mans front och 8 mans djup), hvilka i den macedonska falangen förenades till större enheter, så att en enkel falang fick en efipparchia om 1,024 ryttare och en tetrafalangarki en epitagma om 4,096 ryttare (jfr Falang 1), hvilken vanligen delades på båda flyglarna. Romarnas kavalleri (equites) var i äldre tider af mycket underordnad betydelse. Det uppgick vanligen till 320 man på en legion, vid bundsförvanternas dubbelt, indelades i afdelningar (turmæ) om 32 man (8 mans front och 4 mans djup) och hade sin plats på slagordningens flyglar. Förutom detta, det tunga kavalleriet, fanns äfven lätt kavalleri, som skötte bevaknings- och kunskapartjänsten. Under folkvandringarna kämpade folken, med undantag af hunnerna och några andra, hufvudsakligen till fots, och först under riddarväsendets blomstringstid undanträngde kavalleriet det andra vapnet från slagfälten. De harneskklädde riddarna anföllo på ett led, och efter dem kommo deras följesmän, hvilka icke sällan uppgingo till sex eller åtta för hvarje riddare, för att fullborda nederlaget eller hjälpa sina herrar. Eldvapnens införande och andra omständigheter nedsatte mot slutet af medeltiden kavalleriets betydelse, och i stället för de oordnade riddarhoparna trädde de i Frankrike på 1440-talet upprättade ordonnanskompanierna, hvilka hvart och ett räknade 100 lansar eller harneskklädda ryttare med deras följen. Denna organisation infördes småningom i alla länder. Adelsmännen, som dittills rekryterat kavalleriet, försvunno under 1500-talet alltmera ur ledet och ersattes af värfvadt folk. På samma gång lättades äfven rustningen, bortlades piken och infördes skjutvapen (pistoler) vid det tunga kavalleriet, som antog benämningen kyrassjärer. Förutom detta fanns dock äfven lätt kavalleri, väpnadt med armborst, som utbyttes mot eldvapen, och dragoner, hvilka skulle vara ett mellanting mellan kavalleri och infanteri. Kavalleriet uppställdes i stora och djupa massor, och dess stridssätt urartade till en oafgörande eldstrid. Gustaf II Adolf återgaf kavalleriet dess rätta betydelse, då han återinförde anfallet i fyrsprång. Han minskade äfven uppställningens djup till tre led och lät ryttarna af rustningen endast behålla hjälmen och bröstharnesket. Kompanierna eller ”fanorna”, såsom de äfven kallades, förenades till ”escadroner” (skvadroner) af växlande styrka och dessa sedermera till regementen, hvilkas styrka under 18:e årh. växlade mellan 5 och 10 skvadroner på 150—180 ryttare. Kompani-indelningen upphörde småningom. Utrustningen lättades, så att endast kyrassjärerna behöllo bröstharnesket och i några länder icke ens detta. Under 17:e årh. anföll franska kavalleriet fortfarande i traf. Karl XII använde alltid anfall i fyrsprång, hvilket sedermera kom till heders vid preussiska kavalleriet, som under Fredrik II:s tid vann ovansklig ära. På tre linjer (träffen) gick detta kavalleri till anfall och red omkull de fleste af sina motståndare. Napoleon I fullkomnade ännu mera kavalleriet och kastade icke sällan, där framgången var oviss, massor af tiotusental ryttare mot afgörande punkter i fiendens ställning, t. ex. vid Borodino, Wachau (nära Leipzig) och Waterloo. Genom att under sina rörelser sända förut stora själfständiga kavalleriafdelningar lyckades han utspana fienden och dölja sina egna afsikter. Under nordamerikanska inbördeskriget utförde kavalleriet storartade ströftåg på egen hand, och under fransk-tyska kriget 1870—71 visade tyska kavalleriet, hvad detta vapen förmår uträtta i krig, med anledning hvaraf kavalleriets användande framför arméernas front öfverallt blifvit föremål för studier och öfning. — Kavalleriets stridssätt betingas af det sätt, på hvilket det användes. En del kavalleri tilldelas nämligen infanterienheterna, vanligen ett regemente eller 3—4 skvadroner till hvarje infanteridivision eller ett eller två regementen (en brigad) till hvarje armékår, och har till uppgift att besörja rekognosceringstjänsten för dessa och att genom smärre anfallsstötar biträda dem på slagfältet, medan återstoden af kavalleriet, de stora kavallerienheterna, under rörelserna uppehålla sig långt framom öfriga trupper för att spana och skydda samt på slagfältet kasta in sina större massor, där afgörandet skall ske. Före anfallet — kavalleriets enda stridsform — håller det sig samladt och doldt samt sparar sina krafter. Då tiden för anfallet är inne, rycker det fram, undersöker marken framför sig och söker genom rörelser åt sidan hålla fienden i ovisshet om anfallets riktning. Då kavalleriet kommit tillräckligt nära fienden, utvecklar det sig på linje, möjligen med luckor mellan ryttarna, faller in i galopp och öfvergår till fyrsprång, hvarefter reserven eller efterkommande linjer kasta sig öfver fiendens reserver, om sådana uppenbara sig. Kavallerianfallet är ett ögonblicks verk, och att rätt bestämma ögonblicket för detsamma är kavalleribefälhafvarens högsta uppgift. Genom eldvapnens stora förbättring ha tillfällena för kavalleriet att ingripa till häst på slagfälten minskats, hvaremot möjlighet kan yppas för det att genom hastig förflyttning och afsittning ingripa med eld i riktningar, från hvilka fienden icke väntat anfall, eller att trygga mot opåräknadt anfall. C. O. N. Kavalleribatteri, krigsv., kallades under 1700-talet det lättare utrustade batteri, som var afsedt att åtfölja kavalleriet. Detta slag af artilleri fanns kvar i Österrike till 1876, då det ersattes af ridande. Jfr Artilleri. Kavallerichock. Se Chock. Kavalleridivision, krigsv. Se Division 4. Kavallerifältöfning, krigsv., kallas en fältöfning, som kavalleriofficerare utföra för att studera kavalleriets själfständiga uppträdande i krig. Dylika öfningar utfördes första gången, åtminstone på senare tid, i Tyskland 1876 och ha sedermera kommit till användning i de flesta arméer, i den svenska sedan 1877.