gymnasier och tatariska skolor. K. är den andliga medelpunkten för de ryske muhammedanerna, som där ha sina största skolor och tryckerier. K. är säte för guvernören samt för ärkebiskopen af K. och Sviajsk. Till följd af sitt läge nära Volga är K. en viktig stapelplats för handeln mellan Europa och Asien; handeln ligger väsentligen i tatarernas händer. Äfven är K. medelpunkt för en betydande tillverkning af läder (i synnerhet finare sorter), ljus, brännvin, bomulls- och hampvaror, helgonbilder m. m. De vackra omgifningarna kallas Kazanska Schweiz. -- Staden K. nämnes först 1236 bland de af mongolerna eröfrade städerna, men låg då längre upp vid Kazanka, 52 km. från mynningen, där några ruiner ännu finnas. Den nuv. staden grundlades af Ulu-Machmet och blef hufvudstad i tatarriket K. Den uppbrändes 1774 af Pugatjev, men återuppbyggdes af Katarina II. (J. F. N.) Kazanlük, stad i Öst-Rumelien, s. om Kodja-Balkan, vid vägen till Bulgarien genom Schipka-passet. 10,790 inv. (1905). K., som ligger i en utmärkt fruktbar och vacker nejd, omgifvet af valnötträds- och kastanjelundar samt rosenfält, är den världsbekanta medelpunkten för rosenoljtillverkningen. Under rysk-turkiska kriget 1877—78 besattes staden 17 juli 1877 af general Gurko, men 31 juli blefvo ryssarna slagna vid K. af Suleiman pascha och måste utrymma staden. 11 jan. 1878 besatte ryssarna åter densamma. (J. F. N.) Kazanpasset, klippränna af 9,1 km. längd vid nedre Donau, ofvanför Orsova, i hvilken den ofvanför 1,200 m. breda floden pressas ihop till 151 m. bredd. Två berömda vägar förmedla trafiken på de båda stränderna: på den södra Szechényi- och på den norra Trajanus-vägen, som härstammar från den romerska tiden. Se afbildning i art. Donau, sp. 709. J. F. N. Kazanskaja. 1. Stanitsa l. kosackby i Donska kosackernas land, vid Don, nära gränsen mot guvern. Voronesj. Omkr. 17,000 inv. — 2. Kosackby i norra Kaukasus, Kubanprovinsen, vid floden Kuban. Omkr. 7,000 inv. Tillverkning af grofva linneväfnader och strumpstolsarbeten som hemindustri. (J. F. N.) Kazarer (Kasarer, Chazarer, Chasarer), ett folk, som under 1:a årtusendet e. Kr. bebodde landet n. om Kaukasus, uppåt Volgas och Dons nedre lopp, samt utgjorde en viktig förmedlingslänk för de stora handelsförbindelserna mellan Europa och Asien. Vanligen har man hållit dem för en finsk folkstam, men på senare tider har det blifvit utredt, att de voro af turkiskt ursprung, af samma stam som volga-bulgarerna, avarerna och de ännu i östra Ryssland bosatte tjuvasjerna (hvilka länge, ehuru oriktigt, ha ansetts för finnar). Kazarernas stora rike omfattade folk af mycket olika härkomst (äfven östfinska folk), men deras öfverhufvud och höfdingar voro turkar, såsom bl. a. härskartiteln kagan angifver. — Kazarerna omtalas första gången i historien vid år 198, då de inföllo på armeniskt område, men tillbakaslogos. 363 slöto de sig till kejsar Julianus vid hans infall i Persien. Sedermera blef ”Kazarien” en del af Attilas vidsträckta rike och bestämdes 448 till underhållsland åt hans äldste son. Efter Attilas död (453) vardt det en stråkväg för inbrytande asiatiska horder, hvarför kazarerna i sin tur genombröto den persiska försvarslinjen vid Kaukasus. De utsträckte åt detta håll sitt välde ända till Aras, men tillbakadrefvos omkr. 507 och togo sitt stamhåll i Volgas deltaland. Under det följande århundradet underkufvade de bulgarerna vid mellersta Volga, gjorde de vid Oka och Dnjepr boende slaverna skattskyldiga samt tillvällade sig herraväldet öfver Krim och Azovska sjön. De ordnade därefter en liflig handelsväg genom sitt rike, hvilket sträckte sig längs östra kusten af Kaspiska hafvet (”Kazarernas haf”) ned till Asterabad. Ehuru kazarerna 737—861 måste erlägga en årlig tribut till de muhammedanske härskarna s. om Kaspiska hafvet, uppnådde deras rike dock under denna tid sin största betydenhet. Köpmän från Konstantinopel, Armenien och Bagdad besökte i stort antal dess hufvudstad, Itil (i Volgas delta), och östromerske kejsaren Theofilos lade så stor vikt på handelsförbindelsen med kazarerna, att han till dennas skydd hjälpte dem att vid Don uppföra ett stenfäste, Sar-kel (833). Kazarerna voro ett i religiöst afseende fördragsamt folk. Särskildt mottogo de vänligt de från Konstantinopel fördrifne judarna, hvilka tillförde dem en ny fond af handelsduglighet samt förmådde själfva dynastien att antaga judendomen (på 700-talet). Knappt hade emellertid, med 800-talets början, muhammedanernas makt börjat sjunka, förrän en allvarsam fara hotade kazarerna från n. genom ryska rikets uppkomst (862). Redan storfursten Oleg befriade 884 de slaviska stammar, som lydde under kazarerna, och Svjatoslav af Kiev eröfrade 965—969 största delen af deras rike. En sista återstod af detsamma, hvilken bibehållit sig på Krim, tillintetgjordes 1016 af ryssar och bysantiner i förening. En kvarlefva af det kazariska folket drog sig undan till en ö i Kaspiska hafvet; en annan bosatte sig bland georgierna, hvilka de 1089 hjälpte att afkasta seldschukernas ok. Krim kallades ända till 13:e årh. ”Gazaria”, och flera ryska ortnamn påminna ännu i dag om kazarerna. Jfr H. v. Kutschera, ”Die Chasaren” (1909). (K. V. Z.) Kazarhafvet. Se Kaspiska hafvet. Kazbek (Kasbek), en af de högsta topparna på Kaukasus, ungefär midt emellan Svarta och Kaspiska hafven. 5,044 m. Den är en slocknad vulkankägla af trakyt. Snögränsen går vid 3,300 m. höjd. Till följd af dess branta sluttningar ha dess åtta glaciärer endast obetydlig utsträckning. Den bäst kända af dessa är Devdorak, som på nordöstra sidan når ned till 2,300 m. höjd, endast 5,5 km. från militärvägen (grusinska härvägen), som går öfver Kaukasus genom Darielpasset och ofta spärras af från glaciären nedfallande is och snö. Bergets topp nåddes först 1868, af engelska alpinister. (J. F. N.) Kaz dagh, bergsträckning. Se Ida 1. Kazembe (Muata K.) var det ärftliga namnet på en afrikansk negerfurste, hvars område begränsades i n. af sjön Moero och dess tillflöde Kalungwesi, i s. af sjön Bangveolo och i v. af floden Luapula, som flyter från Bangveolo till Moero. Detta land hör sedan 1901 till den brittiska intressesfären (North Rhodesia). I slutet af 1700-talet var kazembes myndighet erkänd öfver ett ganska stort område, men sedermera blef han blott vasall under Muatajamvo. Befolkningen, hvars antal torde uppgå till 500,000, består af infödda ”messiras” och invandrade ”kampocolos”, hvilka senare äro de härskande. Den