en valnöts storlek) eller korn (”kefirsvamp”, ”kefirkorn”), hvilka i ljumt vatten svälla upp till hvita, blomkålsliknande massor. Under mikroskopet visa sig dessa innehålla jästsvampar, bakterier m. m., och för jäsningens riktiga förlopp anses en symbios vara nödvändig mellan en jästsvamp (Saccharomyces kefir), som sönderdelar mjölksockret till alkohol och kolsyra, och en bakterie (förr kallad Dispora caucasica, numera Bacillus caucasicus), som förvandlar mjölksockret till mjölksyra. Enligt andra uppgifter skulle dessutom äfven andra mikroorganismer (kocker) deltaga vid jäsningens åstadkommande. Kefirfermentet föres numera i handeln i form af pastiller. — Tillverkningen af drycken har sedan långliga tider varit känd endast af invånarna på Kaukasus’ norra sluttning och blef först genom E. Kern 1881 närmare bekant i Rysslands mera civiliserade trakter. Numera tillverkas den äfven i andra europeiska länder. Råmaterialet är frisk get- eller vanligen komjölk, som i Kaukasien blandas med kefirkorn i säckar af getläder (”burdjuks”), där den under ofta skeende omskakning får jäsa. Denna primitiva metod har i Ryssland och andra länder ersatts af beredning i flaskor, som tillgår antingen så, att mjölken får jäsa i direkt beröring med de i ljumt vatten och mjölk uppmjukade kefirkornen, hvilka efter slutad jäsning åter frånsilas, eller ock så, att en del dylik frånsilad kefirvätska (”kefirsakvaska”) blandas med fyra delar (vanligen kokad) mjölk, som då af den förra bringas i jäsning. Användas kefirpastiller, uppgifves beredningen vara förenklad ända därhän, att nedläggandet af en pastill i en flaska vanlig mjölk, som får stå tillsluten ett par dygn, skall vara tillräckligt att frambringa kefir. Jäsningen bör försiggå vid 17°—19°, högst 20°—22°, under det att flaskorna omskakas allt som oftast. Den färdiga kefirvätskan är en mjölkhvit, gräddliknande, starkt skummande vätska af angenäm, syrlig smak, något stickande i följd af kolsyrehalten. Kaseinet i densamma är utfälldt, men mycket fint fördeladt; det bildar stundom jämte fettet ett lager, skildt från den sura vasslan, och måste då genom omskakning åter fördelas i vätskan, hvilket, om kefiren är riktigt beredd, utan svårighet låter sig göra. Mjölkens halt af kasein, fett och salter är oförändrad i den däraf beredda kefiren; däremot innehåller denna mindre laktalbumin, enär detta delvis öfvergått till pepton, och mindre mjölksocker, som delvis förvandlats till mjölksyra och till alkohol, hvars mängd utgör omkr. 1 (sällan 2) procent och stiger med jäsningstidens längd, som plägar vara 1—3 dygn, sällan längre. — Kefir har mycket rekommenderats, icke blott som en angenäm läskedryck, utan framför allt som ett närande och stärkande medel i åtskilliga sjukdomar, under konvalescens o. s. v., där kefir (i dos af 1—3 flaskor om dagen) skall af patienterna lättare fördragas än vanlig mjölk. Gammal kefir lär dock verka förstoppande. — Mycket närbesläktade med kefir äro följande mjölkpreparat, hvilka hvar för sig sedan gammalt framställas af landtfolket i olika trakter och alla synas uppkomma genom samtidig mjölksyre- och alkoholjäsning, nämligen kumys, som ursprungligen af tatarerna bereddes af stomjölk, men numera tillverkas fabriksmässigt af komjölk, yoghurt (från Balkanstaterna) och gioddu (från Sardinien). S. J—n. Kefisodotos. 1. K., kallad den äldre, grekisk bildhuggare af den attiska skolan, var verksam under de tre första årtiondena af 4:e årh. f. Kr., således på gränsen mellan den äldre och den yngre konsten, och bildar öfvergången från Fidias’ och hans skolas upphöjda stil till Skopas’ och Praxiteles’ mera passionerade och gratiösa framställningssätt. Han antages med hög grad af sannolikhet ha varit Praxiteles’ fader samt själf måhända son och lärjunge till Alkamenes. K. visade sig som en efterföljare af den äldre stilen däri, att han hufvudsakligen framställde gudabilder. Bland dessa omtalas en utmärkt bronsstod af Athena i Peiraieus och ett berömdt altare vid Zeus Soters tempel på samma ställe (sannolikt utförda i samband med Konons byggnader i Peiraieus 392), vidare en tronande Zeus, utförd med biträde af Xenofon, en samtida attisk bildhuggare, och uppställd jämte ett par gudinnor i Megalopolis (anlagdt omkr. 370). De tre sistnämnda bilderna voro i pentelisk marmor, hvadan K. var skicklig såväl i bronsgjutning som marmorbehandling. Därjämte utförde han för Helikon De nio muserna, hvilka då förmodligen framställdes för första gången, så att möjligen de många senare upprepningarna af musernas bilder låta härleda sig från K. Om ett enda af hans verk ega vi föreställning genom en ypperlig marmorkopia: det är en af greken Pausanias prisad grupp af Eirene med Plutos (freden fostrande rikedomen; se Eirene, fig.), igenkänd 1867 af den tyske arkeologen Brunn efter nyfunna attiska mynt som efterbildad i den grupp af en ädel kvinna med ett barn på armen, som vanligtvis kallats ”Leukothea med Dionysos som barn” och nu befinner sig i München. Eirenekulten förnyades efter slaget vid Leukas 375 f. Kr. af Konons son Timotheos, och därmed sammanhängde troligen gruppens uppställande i Aten. Originalet antages ha varit utfördt i brons. — 2. K., kallad den yngre, grekisk bildhuggare af den nyattiska skolan, antagligen den föregåendes sonson, son af Praxiteles, arbetade åtskilligt, i synnerhet porträttstatyer, tills. med sin broder Timarchos. K. var utmärkt både i brons- och marmorteknik, och i afseende på ämnen behandlade han alla slag, äfven stoder af gudar och heroer. Men mest berömd var han för ett arbete i marmor, en erotisk grupp (Symplegma), som fanns i Pergamos och beundrades för det yppiga sätt, hvarpå den sinnliga skönheten var återgifven. C. R. N.* Kefisos l. Kefissos (grek. Κηφισ(σ)ός, lat. Cephis(s)us), floder. Se Attika och Fokis. Keflavik [ke'bla-], vik af Faxafjörður (se d. o.) med redd och handelsplats, på norra kusten af halfön Reykjanes, i lä af dess nordvästliga udde. C. R.* Keflinge, socken. Se Käflinge. Kefren [ke-], egyptisk konung. Se Chefren. Keggum [ke'g-], slott och skans i Livland vid Düna, 50 km. ofvanför Riga. Öfver forsar vid K. slogo svenskarna under grefve von Thurn i juli 1625 en bro öfver Düna och byggde samtidigt en broskans på kurländska stranden. K. blef då ett af de viktigaste Dünapassen. I juli 1700 retrancherade sig sachsarna vid K. på livländska stranden och uppförde på den kurländska 4 batterier. L. W:son M. Kehaja [ke-]. Se Kiája.