Kehdingen [kē-], landskap i preussiska prov. Hannover, på vänstra stranden af nedre Elbe. Där ligger Kehdinger moor. K., ett utomordentligt fruktbart marskland, bildar en krets i reg.-omr. Stade med kretsstaden Freiburg an der Elbe. J. F. N. Kehdinger moor [må̄r]. Se Kehdingen. Kehl [kēl], stad i badensiska kretsen Offenburg, är beläget nära Kinzigs utlopp i Rhen och midt emot Strassburg, dit järnvägen leder öfver en 309 m. lång bro. 3,284 inv. (1909). S. ö. därom ligger byn K. med 4,164 inv (1900). Tillverkning af cigarrer, hattar m. m.; ångsågar och cellulosafabrik samt liflig handel med timmer och stenkol. Hamn. — K. eröfrades 1678 af fransmännen och befästes starkt af Vauban. Genom freden i Rijswijk 1697 återlämnades det till Tyskland, men intogs åter af fransmännen 1703 under spanska och 1733 under polska tronföljdskriget. Efter Moreaus Rhenöfvergång 1796 eröfrades K. 24 juni af fransmännen, återtogs 10 jan. 1797 efter flera veckors belägring af ärkehertig Karl och kom i april s. å. än en gång i fransmännens våld samt införlifvades 1808 med Frankrike. 1813—14 var K. inneslutet af de allierade och kapitulerade efter fredsslutet, hvarefter det tryggades som badensisk besittning. Befästningarna slopades 1815. Under kriget 1870—71 utsattes K. för häftig beskjutning från Strassburg och led därvid svåra skador. Sedan dess är staden indragen i Strassburgs fästningskomplex. S. A. L.* L. W:son M. Kehr [kēr], Georgij Jakovlevitj, Rysslands förste orientalist, f. 1692, d. 1740, studerade i Halle och Leipzig, där han utgaf Dissertatio de Saracenis, Hagarenis et Mauris (1723), Monarchiæ asiatico-saracenicæ status (1724) och Monarchiæ Mogolo-indici och Mogolis Magni Aureng Szeb numisma (1725), kallades af vicekanslern Osterman 1732 till Petersburg, där han blef öfversättare af persiska, arabiska och turkiska vid utrikeskollegiet med undervisningsskyldighet. På latin utarbetade han ett förslag till en österländsk akademi i Ryssland (öfv. på ryska 1856). Hans i Ryssland författade manuskript förvaras i utrikesarkivet i Moskva. A—d J. Kehr [kēr], Karl, tysk pedagog, f. 1830, d. 1885, seminarierektor 1871 i Gotha, 1873 i Halberstadt, 1884 i Erfurt, där hans verksamhet var af utomordentligt stor betydelse för det tyska folkskoleväsendets utveckling. Han utgaf bl. a. Praktische geometrie für volks- und fortbildungsschulen (1860; 8:e uppl. 1896), Der christliche religionsunterricht in der volksschule (1864; 4:e uppl. 1881), Die praxis der volksschule (1868; 12:e uppl. 1903; öfv. på flera språk; svensk bearbetning 1871 i Helsingfors), Geschichte der methodik des deutschen volksschulunterrichts (1877—82; 2:a uppl. 1887—93). Från 1872 redigerade K. ”Pädagogische blätter für lehrerbildung und lehrerbildungsanstalten”. Litt.: Schumann, ”D:r Karl Kehr, ein meister der deutschen volksschule” (1886), Kleinschmidt, ”Karl Kehr” (1898), K. Kastman, ”Karl Kehr” (i ”Tidskrift för folkundervisningen”, 1906, h. 1). R. N—n. Kehraus [kē-; ty., ”utsopning”], dansk., den sista och raska dansen vid bröllop och dansgillen i Tyskland; förr en tysk dans, som äfven kallades grossvatertanz (”farfarsdansen”) efter orden i den visa, som sjöngs därtill och hvars melodi har användts af Bach och Schumann. Se vidare Väfva valmar. E. F—t. Kehren [kēren], Joseph, tysk målare, f. 1817, d. 1880, var mestadels verksam i Düsseldorf, målade altartaflor, kyrkfanor och äfven väggbilder, allt i strängt katolsk anda. K. fullbordade A. Rethels fresker i Aachens rådhus. (G—g N.) Kei (Kai, Stora K.), flod i östra Kapkolonien, uppstår genom sammanflödet af Svarta K. från Vinterbergen och Hvita K. från Stormbergen samt Indwe från Drakbergen. Floden, som har ett starkt forsande lopp, utfaller i Indiska oceanen n. om Kap Morgan; dess mynning är spärrad genom sand. Längd 280 km. J. F. N. Keighley [kī'thli] l. Keithley, fabriksstad i West Riding af engelska grefsk. York, vid Aire, en biflod till Ouse, och genom en kanal förenadt med både Liverpool och Hull. 41,564 inv. (1901). Järngjuterier samt tillverkning af ylle- och bomullsvaror, maskiner och verktyg. (J. F. N.) Keijser [tjä'j-]. 1. Gustaf Jakob K., brorson till K. J. J. Keyser (f. 1821, docent i kemi i Uppsala 1851, lärare vid Ultuna s. å., vid tekniska elementarskolan i Norrköping 1857, lektor där 1877—88, förf. till åtskilliga arbeten i kemi, d. 1895), filosof, skolman, f. 21 okt. 1844 i Stockholm, aflade studentexamen i Uppsala 1862, blef filos. kand. 1867, filos. doktor 1869, kollega vid Ladugårdslands lägre elementarläroverk 1873 och var 1875—1909 lektor i kristendom vid Högre lärarinneseminarium i Stockholm. K. har gjort sig känd som grundlig kännare af den boströmska filosofien och varm anhängare af dess stiftare, hvars skrifter han jämte H. Edfeldt (se denne) utgifvit (3 bd, 1883—1901), liksom han offentliggjort Boströms ”Föreläsningar i religionsfilosofi” (1905—10) med kommentarer. Det var hufvudsakligen på K:s initiativ, som 1908 Boströmsförbundet bildades, hvilket redan hunnit utveckla en liflig verksamhet bl. a. genom utgifvande af ”Smärre skrifter” (1—20, t. o. m. 1910). K. har äfven bildat ett Boströmsbibliotek. Han har i en årsredogörelse för seminariet lämnat början af en ”Översikt af de sköna konsternas glansperioder”. Som kristendomslärare har K. varit mycket uppskattad, och hans ”Bibelkunskap” (1878) har utkommit i 5 uppl. (1900). K. har äfven utgifvit ”Grunddragen af kristendomens historia” (I—IV, 1883—95). <img l>

2. Ernst Jakob K., den föregåendes broder, biskop, f. 25 jan. 1846 i Stockholm, d. 26 mars 1905, blef student i Uppsala 1863, filos. kand. 1868, filos. doktor 1869 och kollega vid Katarina läroverk i Stockholm 1872, aflade teol. kandidatexamen 1876 och prästvigdes s. å., kallades 1877 till docent i praktisk teologi vid Uppsala universitet och blef 1878 e. o. hofpredikant. 1879—80 förestod han professuren i dogmatik och moralteologi och tillträdde 1880 Örebro, Ånsta och Längbro pastorat, till hvars kyrkoherde han utnämnts 1878. 1885 erhöll han