domprostbefattningen i Strängnäs, uppfördes 1889 i första förslagsrummet till biskop i Strängnäs och utnämndes 1895 till biskop i Skara. K. var prästerligt ombud för Strängnäs stift vid 1888 och 1893 års kyrkomöten och promoverades till teol. doktor vid jubelfesten i Uppsala 1893. K. hade starkt konservativ och högkyrklig läggning. Hans yttre uppträdande föreföll högdraget och prelatensiskt, men bakom den sträfva ytan klappade ett varmt hjärta, och hans nitälskan för kristen tro och för kyrkans ordningar var brinnande. Särskildt konfirmationen försvarade han energiskt mot alla moderniseringsförsök, hvilka enligt hans uppfattning blott skulle försvaga dess folkuppfostrande karaktär. Utom smärre predikningar, tal, uppsatser och recensioner i olika tidskrifter utgaf K. en öfv. af en del af Sofokles’ ”Konung Oidipus” (gradualafh., 1869), Om den praktiska teologiens betydelse (1876), Om sambandet mellan kyrkan i närvarande tid och kommande tider (i prästmöteshandl., 1896). Efter hans död utkommo I kyrkliga frågor (1905) och Skoltal (1906). 1. J. C. 2. E. M. R. Keijser [ke'jser], holländska konstnärer. Se Keyser. Keil [ka'jl], Karl Friedrich, tysk ortodox teolog, f. 1807, d. 1888, professor i Dorpat 1839—58, skref i Hengstenbergs anda kommentarer till en mängd gammal- och nytestamentliga böcker, öfriga skrifter af honom äro Der tempel Salomos (1839), Lehrbuch der historisch-kritischen einleitung in die schriften des alten testaments (1853; 3:e uppl. 1873) och Handbuch der biblischen archäologie (2 bd, 1858—60; 2:a uppl. 1875). P. F.* Keil [ka'jl], Gottfried Theodor Heinrich, tysk filolog, f. 1822, d. 1894, blef 1859 professor i filologi vid universitetet i Erlangen och 1869 i Halle. Hans förnämsta arbete är den kritiska upplagan af Grammatici latini (7 bd, 1856—80). Keil [ka'jl], Robert, tysk litteraturhistoriker, f. 1826 i Weimar, d. där 1894 som advokat, författade ett stort antal arbeten rörande Goethe, det tyska studentlifvet m. m. Keilberg [ka'jl-], högsta toppen i Erzgebirge, n. ö. om Joachimsthal i Böhmen, nära sachsiska gränsen. 1,244 m. J. F. N. Keilhau [ke'jl-], Balthasar Matthias, norsk geolog, f. 2 nov. 1797 i Birids prästgård vid Mjösen, d. 1 jan. 1858 i Kristiania, blef 1826 lektor i bergsvetenskaperna och var 1834—57 professor i mineralogi i Kristiania. Utom en mängd resor i geologiskt syfte i Norge, för att åstadkomma en geologisk karta öfver landet (ett mål, som K. tidigt föresatt sig och som han ock uppnådde), företog han dylika äfven till Beeren Eiland, Spetsbergen m. fl. st. Förutom många afhandlingar och uppsatser, behandlande Norges geologi, utgaf K., med bidrag af flera författare, på tyska ”Gaea norvegica” (3 häften i fol., 1838—50; med en geologisk karta öfver hela landet). K:s förtjänster om utredandet af Norges geologi äro betydliga, om ock hans åsikter i flera väsentliga frågor (såsom silursystemet i Kristianiatrakten, graniten, som han ansåg ha uppkommit genom ”transmutation” af skiffer, m. m.) numera knappast ha någon anhängare. B. L—n.* Keilhauit [ke'jl-] A. Erdmann, miner. Se Yttrotitanit. Keill [kī'l], John, engelsk astronom, f. 1 dec. 1671 i Edinburgh, d. 1 sept. 1721, 1700 professor i fysik och 1710 i astronomi vid universitetet i Oxford, var en af Newtons mest hängifna lärjungar. Genom sin 1708 mot Leibniz framställda beskyllning att ha från Newton stulit idén till infinitesimalkalkylen inledde han den bekanta långvariga och häftiga prioritetsstriden mellan Newton och Leibniz ang. denna upptäckt. Hans mest bekanta arbete f. ö. är Introductio ad veram astronomiam sive lectiones astronomicæ habitæ Oxoniæ (1718; senare utkommet äfven på engelska i flera uppl.). B—d. <img l>

Keiller [kī'lə]. 1. Alexander K., ingenjör, industriidkare, f. 1 juli 1804 i Dundee i Skottland, d. 27 mars 1874 i Göteborg, kom 1825 till Göteborg med anledning af sin faders trävaruaffärer på Sverige. I Göteborg sammanträffade K. med sin landsman William Gibson. Dessa båda män bildade 1826 ett bolag — upplöst 1839 —, hvilket 1828 vid den s. k. ”Slussen” i Göteborg inrättade en fabrik för maskinspinning af lin och hampa, den första i Sverige, och därefter, 1832, på Jonsered, 15 km. från Göteborg, anlade ett fullständigt segelduksväfveri jämte hamp- och linspinneri samt en mekanisk verkstad med gjuteri. 1841 anlade K. för egen räkning i Göteborg en mekanisk verkstad med gjuteri, hvilket etablissemang snart räknades bland de förnämsta i landet. Sedan han 1858 upptagit sin äldste son, Alexander, till bolagsman samt firman (Alex. Keiller & C:o) s. å. inköpt största delen af Kafveltorps grufvor och smältverk i Örebro län samt några år därefter Skisshytte och Rämens bruksegendomar i Kopparbergs län, växte dess verksamhet till en ansenlig betydenhet. Under tiden (1860) upptogs K:s andre son, James, till bolagsman, uteslutande egnande sig åt den mekaniska verkstadsrörelsen. 1867 öfverlät firman sin mekaniska verkstad till ett aktiebolag, och 1868 drog sig K. h. o. h. från affärerna, hvarefter han riktade sin verksamhetsifver på naturvetenskaperna, hufvudsakligen zoologi och geologi. För dessa ämnen, som han redan i sin ungdom studerat, egde han mycken fallenhet och gjorde på detta område flera värdefulla iakttagelser. Själf skicklig tecknare, omfattade K. med intresse flera konstgrenar, synnerligast bildhuggar- och målarkonsten. 2. Alexander K. d. y., den föregåendes son, f. 1832, genomgick Chalmersska slöjdskolan och inträdde vid 27 års ålder som bolagsman i firman Alex. Keiller & C:o (se ofvan). Efter 1867 egnade han sig åt bergshandteringen bl. a. som ledare af Skisshytte bruk och egare af zink- och koppargrufvor i skilda delar af landet. Intresserad metallurg, uppförde han vid Näfverberg nära Falun en kopparhytta, där en tid pyritsmältning bedrefs. K. är framstående kommunalman i Göteborg och svenska segelsportens erkände Nestor. 3. James K., den föregåendes broder,