industriidkare, f. 1836, genomgick Chalmersska slöjdskolan i Göteborg, utbildade sig vidare genom tekniska studier i utlandet och inträdde 1860 som delegare i firman Alex. Keiller & C:o. Vid bildandet af Göteborgs mekaniska verkstads aktiebolag, som öfvertog Keillers mekaniska verkstad 1867, blef K. bolagets verkställande direktör och disponent, i hvilken egenskap han på ett synnerligen förtjänstfullt sätt ledde detta betydande företags öden och utveckling till 1906, då det ombildades till Göteborgs Nya mek. verkstads a.-b. och K. drog sig tillbaka till privatlifvet. K. har gjort sig känd som framstående jägare och naturvän. 4. David Cable K., den föregåendes broder, f. 1846, aflade mogenhetsexamen vid Skara gymnasium 1866, studerade därefter vid Uppsala universitet, blef 1868 kemist vid Kafveltorps kopparverk och var 1874—99 disponent för Kafveltorps aktiebolag. Sedan 1894 var han disponent äfven för Vedevågs bruk, som han numera eger. 2—4. G. H—r. Keim [ka'jm], Theodor, tysk protestantisk teolog, f. 1825 i Stuttgart, d. 1878 i Giessen, teol. professor i Zürich 1860 och i Giessen 1873, visade redan i sina äldre kyrkohistoriska arbeten vidsträckt lärdom och framställningsförmåga af hög rang. Han gjorde sig dock mest känd genom de kristologiska arbetena Der geschichtliche Christus (3:e uppl. 1866; ”Den historiske Kristus”, 1867), Geschichte Jesu von Nazara (3 bd, 1867—72) samt Geschichte Jesu nach den ergebnissen heutiger wissenschaft, für weitere kreise übersichtlich erzählt (1873; 2:a uppl. 1874). I dem har K. — hufvudsakligen med ledning af Matteus, som han anser vara den äldste och tillförlitligaste af evangelisterna — velat lämna en kritiskt sofrad framställning af Jesu lif. Den mellersta af K:s ofvannämnda skrifter är känd som ett af de fullständigaste arbeten, som utkommit i detta ämne. P. F.* Keimplasma [kå'jm-; af ty. keim, grodd], biol. Se Groddplasma. Keims mineralmålning [ka'jms]. Se Väggmålning. Keinänen [ke'j-], Sigfrid August, finsk målare, f. af bondeföräldrar i Kuopio socken 1841, genomgick Jyväskylä folkskollärarseminarium till 1867, blef då elev vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors, hvarefter han studerade vid akademierna i Köpenhamn och Stockholm (1869—72). Från 1892 är han teckningslärare i Helsingfors. K. målar landskap, figurstycken, folkscener, motiv ur ”Kalevala” (Kullervos klagan, 1896, Finska konstföreningens galleri). Han utgaf Bilder ur Kalevala (1895 ff.). J. J. T.* Keirincx [ke'j-], Alexander, flamsk-holländsk landskapsmålare, f. 1600 i Antwerpen, d. 1652, troligen i Amsterdam, målade, så länge han vistades i hemlandet, i Gillis van Coninxloos och Jan Brueghels stil, men påverkades efter sin öfverflyttning till Amsterdam mycket af Jan van Goyen och Jacob van Ruisdael. Hans taflor träffas i museerna i Dresden, Petersburg, Braunschweig, Köpenhamn o. s. v. I Sverige äro de sällsynta. Ett litet landskap i hans flamska stil fanns i den forna von Rosenska samlingen i Stockholm, och ett stort Eklandskap, med Callistos felsteg som staffage, förvaras å Kulla-Gunnarstorp. O. G—g. Keiser [ka'jser], Reinhard, tysk tonsättare, f. 1674 nära Weissenfels, d. 1739 i Köpenhamn, skref redan 1693 en stor opera, Basilius, och fick 1694 fast fot i Hamburg, hvars 1678 grundade tyska operascen under honom nådde sin glansperiod. Han skref för densamma 116 operor, som af samtiden skattades högt för sina förtjänster, synnerligen i melodiskt afseende. Att hans betydande talang ej nådde en större utveckling, berodde hufvudsakligen på hans bristande allvar och yppiga lefnadssätt. 1703—06 förpaktade han själf operaföretaget; därefter måste han rymma för skuld, men återkom 1709 och sattes genom ett rikt giftermål i tillfälle att ånyo lefva flott. Hans hustru och dotter voro goda sångerskor; den senare blef engagerad i Köpenhamn, där han äfven själf 1723—28 verkade som k. kapellmästare, hvarefter han blef kantor vid S:t Katharinenkirche i Hamburg. — Utom operor skref K. flera kyrksaker, oratorier, kantater och sånger (Gemütsergötzung, 1698, Musikalische landlust, 1714, m. fl.). A. L.* Keitele [ke'j-]. 1. Sjö, hörande till östtavastländska vattensystemet i Finland, faller inom Viitasaari, Konginkangas, Saarijärvi, Sumiais och Rautalampi socknar. K. är en centralsjö af andra ordningen och erhåller tillflöden i n. från sjöarna på Pihtipudas bergsplatå och i n. v. från Kivijärvi samt afledes genom Äänekoski m. fl. strömmar till Saravesi, där en väldig nordöstlig vattenstråt sammanflyter, och vidare genom Kuhankoski, Leppävesi och Haapakoski till centralsjön Päijänne. K. afsnöres genom Mattilanvirta sund i en nordligare del, Ylä-K., och en sydlig del, Ala-K., har en höjd af inemot 100 m. ö. h., en areal af omkr. 680 kvkm., en längd af omkr. 80 km., en bredd af 10—16 km., ett djup af 30 m. (djupast 54 m.) och en volym af omkr. 2,350 mill. kbm. Sjön är rik på fisk, i synnerhet på ”muikku” (siklöja), hvaraf årligen fångas omkr. 50,000 kg. På en ö i Ylä-K. ligger särdeles naturskönt Viitasaari kyrka. — 2. Socken, bildad genom utbrytning från Pielavesi. Landarealen 464 kvkm. 4,107 inv. (1908). Den hör till Kuopio län och härad samt Pielavesi domsaga och bildar ett imperiellt pastorat af 3:e kl., Kuopio stift, Idensalmi prosteri. O. I. (J. E. R.) Keith [kī'th], gammal skotsk adelsätt, hvars stamfader, William de K., 1294 fick godset K. i förläning af konung John Baliol, sedermera af Robert Bruce erhöll ärftlig värdighet af skotsk stormarskalk (great marischal) och stupade vid Durham 1346. Bland ättens medlemmar märkas George K., 5:e earl Marischal, f. omkr. 1553, d. 1623, hvilken grundade Marischal college i Aberdeen och af Jakob VI 1589 sändes att från Köpenhamn afhämta dennes brud, Anna af Danmark, men sedan med henne vinddrefs till Norge, dit Jakob då själf afreste och firade bröllop, samt Robert K., biskop af Fife och Orkneyöarna, historieskrifvare, f. 1681, d. 1757, som 1703—10 var lärare för K. 1 och K. 2 (se nedan) och 1734 utgaf en värdefull skotsk reformationshistoria (till 1568, omtryckt i 3 bd 1844—45). 1. George K., 10:e earl Marischal, krigare och diplomat, f. omkr. 1693, d. 1778, deltog som rytterianförare i den jakobitiska resningen 1715, måste sedan gå i landsflykt och ledde 1719 en misslyckad liten spansk expedition till