högländerna i pretendentens intresse. K. vistades sedan länge i Spanien, gick på 1740-talet i preussisk tjänst och förvärfvade Fredrik II:s synnerliga vänskap. Han blef 1751 preussisk ambassadör i Paris, 1752 guvernör öfver Neuchâtel och 1759 preussisk ambassadör i Madrid. Till hemlandet återvände han efter erhållen amnesti 1763, men kallades redan följande år enträget af Fredrik II till Preussen och bodde sedan till sin död i Potsdam. <img l>

2. James Francis Edward K., den föregåendes broder, krigare, f. 1696, måste som anhängare till pretendenten Jakob Stuart efter dennes nederlag 1715 lämna Skottland tillika med sin äldre broder. Han fullbordade sina studier i Frankrike och gick i spansk tjänst. Då hans protestantiska trosbekännelse där utgjorde hinder för hans befordran, ingick han 1728 i rysk tjänst, kämpade i Polen och utmärkte sig 1736—39 i Turkiet, där han vid stormningen af Otjakov blef svårt sårad i foten. Tillfrisknad, sändes han 1740 som hetman till Lill-Ryssland, men tillhörde 1741 den armé, som ryckte in i Finland. Han deltog med utmärkelse i slaget vid Villmanstrand och öfvertog efter kapitulationen i Helsingfors högsta styrelsen öfver Finland, som han behandlade med en ovanlig skonsamhet och humanitet. Efter fredsslutet öfvergick han till Sverige som befälhafvare för de ryska trupper, som tillbragte vintern 1743—44 i detta land. Efter återkomsten till Ryssland fick han befälet först i Reval och sedan i Riga. Till följd af flera obehag lämnade han Ryssland 1747 och mottog Fredrik II:s anbud att inträda i preussisk tjänst, där han utnämndes till fältmarskalk och kom att tillhöra konungens omgifning. Vid sjuåriga krigets utbrott anförtroddes åt K. viktiga öfverbefälsposter, och han deltog i de flesta stora drabbningarna under de första årens fälttåg; berömdt är hans återtåg med en stor härafdelning från Böhmen till Sachsen efter Fredrik II:s nederlag vid Kolin sommaren 1757. Han stupade vid Hochkirch 14 okt. 1758. — K. var en duktig soldat och en rättskaffens man, som öfverallt vann förtroende och tillgifvenhet. I Finland förvärfvade han omdömet att vara ”en mild och högt älskad herre”, och Fredrik II beklagade hans bortgång som en ”förlust för hären och för mänskligheten” samt egnade hans minne en elegi. K:s staty restes 1786 i Berlin. 1886 utgaf A. Hjelt Journal du Général J. Keith pendant la guerre en Finlande 1741—1743. Om K. handlar Topelius’ novell ”Hertiginnan af Finland”. 3. Sir Robert Murray K., diplomat, f. 1730, d. 1795, var son till Robert K. (brittisk minister i Wien 1748—58 och i Petersburg 1758—62, d. 1774). Han deltog i sjuåriga kriget som befälhafvare för ett höglandsregemente, var 1769—71 brittisk minister i Dresden och 1771—72 i Köpenhamn, där han genom sitt energiska uppträdande till förmån för den genom sitt förhållande till Struensee komprometterade drottning Karolina Matilda genomdref, att hon skulle få afresa till Celle i Hannover. Han belönades därför af hennes broder, konung Georg III, med knightvärdighet, blef 1781 generallöjtnant och var 1772—92 ambassadör i Wien. 1 o. 3. V. S—g. 2. L. S. Keith [kī'th], viscount, engelsk amiral. Se Elphinstone 2. Keithley [kī'thli], stad. Se Keighley. Keithljus [kī'th-], tekn. Se Glödljus. Keitloa [kejt-]. Se Noshörningar. Keiäpple [ke'j-], bot. Se Doryalis. Keiöarna [ke'j-], Keyöarna, Kiiöarna, ögrupp i Indiska arkipelagen under 5° 18′ — 6° 6′ s. br. och 132° 56′ ö. lgd s. om Nya Guineas västra ända, mellan Aru-öarna och Molukkerna. De bestå af två hufvudöar, Stora K. (Næhæjæt) i ö. och Lilla K. (Næhæroa) i v., den förra vulkanisk och starkt skogbevuxen, den senare en låg korallö, samt flera smärre. 1,482 kvkm. 22,081 inv. (1895), hvilkas hufvudmassa bildar liksom aruanerna ett öfvergångsstadium mellan Nya Guineas papuaer och Molukkernas alfurer. Från Banda-öarna ha bandaner invandrat och blandat sig med urbefolkningen samt infört islam, ehuru större delen af befolkningen ännu är hednisk. Till namnet lyda öarna under nederländska väldet (residentskapet Amboina). Kokosnötter, sago, fisk, trepang, trävaror samt berömda båtar äro öarnas hufvudprodukter. Goda ankarplatser finnas på Stora K. vid Dula och Dula-Land. Se Langen, ”Die Key- oder Kii-inseln” (Wien, 1902). (J. F. N.) Kejsarborax. Se Hemliga medel, sp. 390. Kejsardöme. Se Kejsare. Kejsardömet är freden. Se L’empire c’est la paix. Kejsare, titel på den högsta världsliga maktens innehafvare, af romerska familjenamnet Cæsar, hvars mest frejdade bärare var Gaius Iulius Cæsar, förste grundläggaren af romerska världsmonarkien. Som Cæsars adoptivson bar Octavianus namnet Cæsar, hvilket till följd däraf blef ett slags titel på monarken. Namnets grekiska form, kaisar, ligger till grund för ty. kaiser och sv. kejsare. Det uttryckte dock icke ensamt de romerske monarkernas värdighet. För att beteckna deras ställning och maktfullkomlighet brukades därjämte orden imperator (se d. o.), augustus (urspr. ett hedersnamn tillagdt Octavianus) och princeps (se d. o.; däraf sv. prins), hvilket dock icke som de tre föregående var en officiell titel. Från Hadrianus’ tid användes namnet Cæsar ensamt (utan tillägget Augustus) för att utmärka tronföljaren. — Kejsardömets utveckling faller under följande hufvudskeden: 1. Det äldre romerska kejsardömet, från Octavianus till Konstantin (31 f. Kr.—330 e. Kr.). Kejsardömet var ej ärftligt, men kejsaren utsågs oftast inom siste kejsarens familj; ofta var han dennes adoptivson, ej sällan intog ock en segerrik fältherre, stödd på sina legioner, kejsartronen. Äfven förekom sedan M. Aurelius’ tid (161) samregering af två kejsare eller flera. Kejsarens makt egde inga fasta gränser. ”Statens välfärd var kejsarmaktens källa, inskränkning och mål”. Dess karaktär blef efter hand mindre romersk och mera orientalisk; från början rättsligt sedt en utomordentlig högste ämbetsman (principatet; se Princeps), blef kejsaren på Aurelianus’ och