Diocletianus’ tid undersåtarnas ”herre och gud”
(
dominus et deus). Samtidigt med kristendomens
segerrika genombrott i riket förlade Konstantin
330 residenset till Bysans, som efter honom
kallades Konstantinopel. 2.
Romersk-grekiska
kejsardömet. Ehuru till begreppet odelbart,
söndrades kejsardömet 395 i 2 riken, Yästromerska
riket och Östromerska, Grekiska l. Bysantinska
kejsardömet. Sedan det förra 476 störtats af
germanen Odovakar, tillhörde kejsarvärdigheten
Östromerska riket ensamt, som egde bestånd
till 1453, då det störtades af turkarna. De
östromerske kejsarna voro ifriga försvarare
af den ortodoxa tron. Deras makt var ännu
oinskränktare än de äldre romerske kejsarnas
och närmade sig österländsk despotism. Under
det s. k. fjärde korståget upprättade de till
den latinska kyrkan hörande korsfararna af
Grekiska kejsardömets europeiska besittningar
Latinska kejsardömet (1204—61), och samtidigt
upprättades af Grekiska rikets asiatiska
länder
kejsardömet Nicæa (1206—61) samt
kejsardömet Trapezunt (1204—1461). 3.
Frankiska
kejsardömet. Den västromerska kejsarvärdigheten
upplifvades, när påfven Leo III juldagen 800
i S:t Peterskyrkan satte kejsarkronan på Karl
den stores hufvud, hvarefter de bland hans
efterkommande, som voro romerska konungar, också
innehade kejsarvärdigheten. 4.
Heliga romerska
riket af den tyska nationen (se d. o.). Sedan
karolingerna utdött, öfvergick kejsarvärdigheten
till Tyskland, i det konung Otto I 962 i Rom
kröntes till kejsare. Med hans och hans närmare
efterträdares kejsardöme, liksom förut med
Karl den stores, förbands föreställningen om
ett skyddsherradöme öfver kyrkan. Kejsarkronan
var därefter fäst vid tyska konungavärdigheten
till 1806. Fr. o. m. Maximilian I (1508)
förde de tyske konungarna kejsartiteln äfven
utan kröning af påfven. Den siste uti Italien
(Bologna) till kejsare krönte konungen var
Karl V. 1806 bortlades äfven titeln. 6.
Det
moderna kejsardömet. Några europeiska regenter
ha i senare tid antagit titeln kejsare, vid
hvilken man äfven nu ofta fäst föreställningen
om ett herravälde, som sträcker sig utöfver
en enstaka stats gränser. Kejsardömet i vår
tid hvilar på nationell grund och har, i
motsats till det frankiska och tysk-romerska,
en h. o. h. världslig karaktär. Tsar Peter
i Ryssland antog efter freden i Nystad 1721
titel af
alla ryssars kejsare (ry.
imperator),
hvilken titel sedan bibehållits. Romerske
kejsaren Frans II antog 1804 för sitt arfland
titeln
ärftlig kejsare af Österrike. Liksom
Peter den store sökte upplifva Östromerska
kejsardömet, ville Napoleon Bonaparte återställa
det västerländska och utropades 20 maj 1804
till
fransmännens kejsare (det s. k.
Första
kejsardömet). Kejsardömet erkändes af alla
makter utom England och egde bestånd till 2
april 1814 samt under ”hundra dagarna” 1815. Det
upplifvades (
Andra kejsardömet) ånyo af Napoleon
III 2 dec. 1852, som efter olyckorna i kriget
mot Tyskland förklarades afsatt 4 sept. 1870,
då republiken proklamerades. Under detta krig
fick Europa ett annat kejsardöme i stället. Till
följd af tyska härens segrar slöto sig de
sydtyska staterna till Nordtyska förbundet,
hvarvid bildades ett nytt statsförbund,
Tyska
riket, med preussiske konungen sam ärftlig
tysk kejsare. Preussiske konungen Vilhelm I
proklamerades i Versailles 18
jan. 1871 till
tysk kejsare. Utom Europa ha i
senare tid uppstått tre kejsardömen i kristna
länder. a)
Mexico, där Augustin de Iturbide
1822 utropades till kejsare, men redan följande
år nödgades afstå från kronan. Lika olycklig
var Maximilian, ärkehertig af Österrike, som
10 juli 1863 genom påtryckning af Napoleon III
valdes till kejsare och i juni 1864 tog tronen
i besittning. Republikanerna dömde honom till
döden 13 juni 1867 och arkebuserade honom, b)
Brasilien lösslet sig från Portugal 1822 och
bildade ett själfständigt rike under kejsar Pedro
I. Regenten bar titeln: ”Konstitutionell kejsare
och Brasiliens ständige försvarare.” 1889
blef landet republik, c)
Haïti. På denna
ö härskade kejsare 1804—06 och 1849—59. —
Regenterna i
Osmanska riket, Marokko, Kina och
Japan bära titlar, som européerna återgifva med
”kejsare”.
Koreas härskare antog kejsartitel
1897. — Sedan 1877 bar drottning Viktoria af
England den henne af parlamentet tillerkända
titeln
kejsarinna af Indien. — Litt.: Mommsen,
”Römisches staatsrecht” II: 2 (3:e uppl. 1887),
Ficker, ”Das deutsche kaiserreich in seinen
universellen und nationalen beziehungen”
(1861) och ”Deutsches königtum und kaisertum”
(1862), v. Sybel, ”Die deutsche nation und das
kaiserreich” (1862), Bryce, ”The holy roman
empire” (1862; sedan många uppl.), v. Held,
”Das kaisertum als rechtsbegriff” (1879),
och Laband, ”Das deutsche kaisertum” (1896).
Kejsargrönt, ett arsenik- och kopparhaltigt
ämne af grön färg, till egenskaper
och sammansättning nära besläktadt med
schweinfurtgrönt (se d. o.). Det användes
dels som målarfärg, dels som insektgift.
C. G. D.
Kejsarhummern, zool., Nephrops norvegicus (se
fig.), på senaste tid i Bohuslän vanligen kallad
sjökräftan (
hafskräftan) och utomlands gående
under namnet
bokstafshummern l.
norska hummern,
tillhör liksom hummern fam.
Nephropsidæ inom
kräftdjursgruppen
Decapoda. Den utmärkes genom
knöliga eller tandade åsar å de långsträckta,
fyrkantiga saxfötterna eller klorna och har i det
hela en mycket smärtare kroppsform än hummern. I
längd håller den vid vår västkust som utvuxen
12—25 cm. Dess grundfärg är blekröd med grå eller
gulaktig anstrykning, undertill stundom nästan
hvit. Larverna likna med hänsyn till utvecklingen
hummerlarver. De utmärkas dock genom några långa
och synnerligen kraftiga taggar å bakkroppens
ryggsida samt genom två enormt förlängda utskott,
som intaga
