framfödandet genom bukväggen med lycklig utgång för både moder och barn, grundar sig mera på fantasien än på verkligheten. De fall från 1500-talet, hvilka omtalas, i synnerhet svinslaktaren Nufers operation på sin egen hustru, torde icke heller ha varit fullständiga kejsarsnitt, utan endast ”laparotomier”, insnitt genom bukväggen vid extrauterint hafvandeskap. Ett ytterst intressant bevis på att operationen utförts på lefvande äfven bland naturfolk — och med godt resultat — utgör en i Ploss-Bartels ”Das weib” återgifven utförlig skildring af Fellcin öfver ett af honom år 1878 iakttaget kejsarsnitt hos invånarna i Uganda, Central-Afrika. Först i slutet af 1700-talet fick kejsarsnittet, företrädesvis genom Levrets och Steins bemödanden, fullt anseende bland vetenskapsmännen, och gränserna för dess användbarhet fastställdes trots de häftiga angrepp mot operationen, hvilka en kortare tid gjordes af anhängarna till den vid sagda tidpunkt uppdykande symfyseotomien (se d. o.). Kejsarsnittet förblef emellertid ända till slutet af 1800-talet en för mödrarna ytterst riskabel och därigenom mycket fruktad operation. Infektion och förblödning voro de vanligaste dödsorsakerna. 1878 påvisade Porro, att risken för modern minskades betydligt, om man efter insnittet i lifmodern amputerade denna i lifmoderhalsen och därefter sydde in stumpen i bukväggen, lämnande såret att läkas småningom. Denna Porros operation vann en tid oaktadt dess stympande karaktär stor utbredning till följd af de betydligt minskade dödlighetssiffrorna. Redan 1882 började emellertid åter det gamla ”konservativa” (ej stympande) kejsarsnittet åter komma till heders, sedan Sänger påvisat vikten af att snittöppningen i lifmodern omsorgsfullt hopsys, hvilket man dittills i allmänhet underlåtit. Tack vare denna förbättrade teknik samt alltmer utvecklad anti- och aseptik har kejsarsnittet numera till väsentlig del förlorat sin karaktär af lifsfarlig operation, dock endast under den förutsättningen, att icke infektion i lifmodern från mjuka förlossningsvägen genom inre undersökningar e. d. inträdt redan före operationen. Ty under motsatta förhållanden är operationen allt fortfarande ytterst riskabel för modern och måste om möjligt ersättas med andra ingrepp. Kejsarsnitt utföres i våra dagar för att rädda modern och fostret vid absolut hinder för fostrets passage naturliga vägen ut, såsom vid höggradig bäckenförträngning, vissa svulster eller hindrande ärrbildningar samt för att rädda fostret vid vissa former af lindrigare bäckenförträngning, då det är osannolikt, att fostret kan vid lif framfödas med tillhjälp af enklare ingrepp, och modern önskar ett lefvande barn. Äfven vid eklampsi och svårare former af föreliggande moderkaka användes på en del håll det klassiska kejsarsnittet. De oerhördt stora landvinningar, som kirurgien de senaste årtiondena gjort och allt fortfarande gör, ha naturligtvis ej förblifvit utan inverkan på förlossningskonsten. Nya metoder att på operativ väg komma naturen till hjälp vid svåra komplikationer till hafvandeskap och förlossning ha framträdt och till en del redan visat sig vara af troligen bestående värde. Så har de senaste åren det af Dührssen angifna s. k. vaginala kejsarsnittet, ett uppskärande af lifmodern från slidan (vagina) med efterföljande utdragning af fostret naturliga vägen, börjat alltmera komma i bruk, då det gäller att raskt tömma lifmodern, t. ex. vid eklampsi, t. o. m. då förlossningsarbete ännu ej börjat. 1907 har Frank framlagt förslag om att genom modifierad snittläggning i bukvägg och lifmoder göra det klassiska kejsarsnittet mindre riskabelt under förhållanden, då infektion i förlossningsvägen redan kan misstänkas ha inträdt. Att göra ett uttalande om hvad som kan komma att bestå af de olika modifikationer af det gamla kejsarsnittet, det ”suprasymfysära”, ”cervikala” eller ”extraperitoneala” kejsarsnittet, som Franks förslag ledt till, är ännu en omöjlighet. Utan inverkan på framtidens kejsarsnittsteknik komma de sannolikt ej att bli. Kejsarsnitt på döende eller nyss aflidna hafvande kvinnor i sista graviditetsmånaderna har i ett mindre antal fall gifvit lyckligt resultat för fostren. Som ett bevis på hvad under så svåra förhållanden med operationen kan uträttas anföres ett märkligt fall i tysk litteratur från 1902, då 19 minuter förgingo efter moderns plötsliga död i aortabristning och fostrets utskaffande medelst kejsarsnitt, men det oaktadt barnet förblef vid lif. Bvn. Kejsarsvamp, bot. Se Flugsvamp, sp. 654. Kejsarte. Se Te. Kejsar Vilhelm den andres land, antarktiskt land under 66° s. br. och 90° ö. lgd, upptäckt af tyska sydpolarexpeditionen under Drygalski 22 febr. 1902. S. om Posadowskybukten på detta land ligger det isfria Gauss-berget (366 m.). J. F. N. Kejsar Vilhelms-kanalen. Se Nord-Östersjö-kanalen. Kejsar Vilhelms land, tyska delen af Nya Guinea (se d. o.). Kejsar Vilhelms-öarna, antarktisk ögrupp af 6 större öar under 65° s. br. och mellan 63° och 64° 30′ v. lgd, skilda från Grahams land genom Bismarckssundet. J. F. N. Kejsarörnen, zool. Se Landörnsläktet. Kejserliga interim kallas de under reformationsstridigheterna af kejsar Karl V i Regensburg 1541 och i Augsburg 1548 utgifna förmedlande bekännelseskrifterna Regensburger interim (se d. o.) och Augsburger interim (se d. o.). Jfr Interim. J. P. Kejsarretten [ke'j-], da. Se Kejsarrätt. Kekinovin [ke-]. Se Bildskrift, sp. 374. Kekri [ke'-], Keyri l. Köyri, finsk myt., de aflidnes andar, som särskildt troddes vara i rörelse under höstmörkret och till hvilkas ära en höstfest firades, efter det skörden afslutats och boskapen tagits in från betet. Under medeltiden förbands denna fest med den katolska Allhelgonadagen (1 nov.) och firades så vid denna tid långt in i våra dagar. K. B. W. Kekrops [ke'-], lat. Cecrops, den förste konungen i Attika och grundläggaren af dess kultur. Enligt sagan var han en autokton (jordfödd), hvars gestalt var till hälften människa och till hälften orm eller drake. Han byggde borgen Kekropia och införde ett ordnadt samhällsskick ibland Attikas vilda urinvånare. Honom tillskrifves äfven införandet af äktenskap, egendomsrätt, oblodiga offer och bruket att begrafva de döde. Uppgiften, att han invandrat från Egypten, är af yngre datum. A. M. A. Keksholm. Se Kexholm. Keksholms län. Se Kexholms län.