<img l>

Kekule von Stradonitz [kēkole få'nn], tysk släkt. 1. Friedrich August K., kemist, f. 1829 i Darmstadt, d. 13 juli 1896 i Bonn, skref sig först endast Kekule, men bar därjämte sedan 1895 familjenamnet von Stradonitz. Han studerade under Liebig i Giessen, blef 1858 professor i Gent samt 1868 professor i Bonn och direktor för det kemiska institutet därstädes. 1903 restes till K:s ära ett större monument i Bonn. K. har i väsentlig mån befordrat den organiska kemiens utveckling. Särskildt har han, slutande sig till K. F. Gerhardt, utvidgat typteorien genom införandet af blandade typer (1857) och genom sin teori om kolets fyrvärdhet (1858), hvilken teori gaf uppslaget till de nya åsikterna om de organiska föreningarnas byggnad. 1866 uppställde K. sin bekanta bensolformel (se Kolväte), hvilken än i dag lägges till grund för uppfattningen af de aromatiska föreningarnas konstitution och hvilken har gett anledning till den utomordentliga utveckling och betydelse studiet af de aromatiska kropparna alltifrån K:s tid erhållit i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende. K:s arbeten öfver thiacetsyran och öfver det teoretiska sammanhanget mellan bärnstens-, äpple- och vinsyrorna höra till de vackraste undersökningarna på kemiens fält. Utom i en mängd monografier (i Liebigs ”Annalen”) offentliggjorde K. sina teorier i det genom hela sin metod epokgörande arbetet Lehrbuch der organischen chemie oder der chemie der kohlenstoffverbindungen (1859—87, ofullb.; i fortsättningen äfven med specialtiteln Chemie der benzolderivate oder der aromatischen substanzen). 2. Reinhard K., en frände till K. 1, tysk arkeolog, f. 6 mars 1839 i Darmstadt, 1870 e. o., 1873 ord. professor i klassisk arkeologi i Bonn, sedan 1889 direktör för Berlinmuseernas afdelning för antik skulptur och professor vid Berlins universitet. K. har utgifvit ett stort antal afhandlingar inom den klassiska arkeologiens olika områden, bland dem: Die antiken bildwerke im Theseion zu Athen (1869), Die balustrade des tempels der Athena Nike (s. å.), Griechische thonfiguren aus Tanagra (1878). K. redigerar det stora verket: ”Die antiken terrakotten” och har själf författat del II: ”Die terrakotten von Sizilien”. Han har dessutom skrifvit Das leben Welckers (1880). 3. Stephan K., son till K. 1, statsrättslärd och genealog, f. 1 maj 1863 i Gent, studerade först naturvetenskap, var 1885—89 artilleriofficer, idkade sedan juridiska och språkliga studier och var 1893—97 preussisk ämbetsman, men har sedan helt egnat sig åt studier samt åt sin verksamhet som juridiskt biträde åt det furstliga Schaumburg-Lippeska huset i den segslitna lippeska tronföljdstvisten. Om denna har han utgifvit bl. a. Untersuchungen zur lippischen thronfolgefrage (1897) och Über den gegenwärtigen stand der unruhfrage (1904). K. har dessutom utgifvit det stora genealogiska verket Ahnentafelatlas (1898—1904), Goethe als genealog (1900) och Ausgewählte aufsätze aus dem gebiete des staatsrechts und der genealogie (1905, ny följd 1907). 1. (H. E.) 2. E. N—n. Kelah [kelā]. Se Aššur, Kalhi och Ninive. Kel-ahaggar [kel-]. Se I-mosjar, sp. 443. Kelainó [ke-], grek. myt. Se Harpyor. Kel-air [kel-]. Se I-mosjar, sp. 443. Kelantan [ke-] l. Kalantan, malajisk tributstat på östra kusten af Malakkahalfön. 18,130 kvkm. Omkr. 300,000 inv., hvaraf 15,000 siameser och 10,000 kineser. Landet är rikt på guld, tenn och koppar, men jordbruk är hufvudnäringen. I mars 1909 afstod Siam sitt öfvervälde öfver staterna K., Trengganu och Keda till Storbritannien. Hufvudstaden är Kota Baru, nära mynningen af K.-floden, med omkr. 10,000 inv. Islam är den förhärskande religionen. Fursten bär titeln rajah. J. F. N. Kel-asger [kel-]. Se I-mosjar, sp. 442. Kelat [ke-]. 1. Det forna namnet på Aklath (se d. o.). — 2. (Kalat) Hufvudstad i det egentliga Belutsjistan, 2,060 m. ö. h. Omkr. 14,000 inv. K., som ligger i en dalsänka, har ett ganska sträft klimat med snö under två månader och i febr. ända till —13° temperatur, trånga, smutsiga gator, ett gammalt fort, nu kanens residens, samt flera förstäder. Invånarna äro belutsjer, brahui, perser, afganer och dehwar (jordbruksidkande kolonister af persisk härkomst). Handel och industri äro obetydliga. Om K:s historia se Belutsjistan, sp. 1305, 1306. — 3. (Kelat-i-Ghilsáis), fästning i Afganistan i Tarnaks fruktbara dal, 120 km. n. ö. om Kandahar. K. har spelat en viktig roll i Englands krig med Afganistan. 2 o. 3. J. F. N. Kelemenberget [ke-], en arm af Karpaterna i nordöstra delen af Siebenbürgen, ö. om Bistritz. De uppnå i Kelemen 2,022 m. och i Petrosul 2,102 m. J. F. N. Keleos [ke'l-], grek. Κελεός, lat. Celeus, grek. myt., sagokonung i Eleusis, hos hvilken gudinnan Demeter (Ceres) under sökandet efter sin dotter rönte ett gästfritt mottagande. (Se Demeter.) Äfven säges han ha infört Demeters dyrkan i Grekland. A. M. A. Kéler [ke'-], Béla (Albert), ungersk tonsättare, f. 1820, d. 1882 i Wiesbaden, studerade från 1845 musik i Wien för Schlesinger och Sechter, blef 1854 dirigent för Gunglska kapellet i Berlin och 1855 för Lannerska kapellet i Wien samt var 1856—63 militärkapellmästare i Wien och 1863—73 i Wiesbaden. K. är förnämligast känd genom sina nationella marscher och danser, särskildt sina bearbetningar af ”csárdás”. A. L.* Keleti [ke'-]. 1. Károly K., ungersk statistiker, f. 1833, d. 1892, sedan 1872 statistiska byråns chef och sedan 1868 medlem af Ungerska akademien, skref (i allmänhet på ungerska) bl. a. Officiell statistisk årsbok (1872 o. ff., 15 bd), Handbok i praktisk statistik (1875), Ungerns nationaliteter på grund af folkräkningen 1880 (1882), Näringsstatistik för Ungerns befolkning (1887). — 2. Gustáv Fridrik K., den föregåendes broder, ungersk konstnär, f. 1834, d. 1902, var jurist, studerade konst i München, upprättade i Ungern teckningsskolor, framför allt Königl. kunstgewerbeschule i Budapest (1880), hvars direktör han blef. 2. G—g N. Keletron [kē-]. Se Kastoria.