Kelfvene, socken. Se Kälfvene. Kel-geres [kel-]. Se I-mosjar, sp. 443. Kelheim [ke'lhajm], stad i bajerska reg.-omr. Niederbayern, vid Altmühls förening med Donau. 3,766 inv. (1905). Skogsskola samt stora sandstensbrott. På Mikaelsberget nära K. ligger den s. k. Befreiungshalle, en monumental praktbyggnad i grekisk-romersk stil, uppförd 1842—63 af konungarna Ludvig I och Maximilian II till minne af tyska befrielsekriget 1813—15. K. omtalas första gången 843. (J. F. N.) Kelhur [kel-], en gren af kurderna. Kelidonin [ke-], kem. Se Chelidonin. Kellby, socken. Se Källby. Kellen [ke'll-], Johann Philipp van der, holländsk gravör och författare, f. 1831 i Utrecht, d. 1906 i Baarn vid Amsterdam, broder till arkeologen David v. d. K. (f. 1827, d. 1895, sedan 1876 direktör för historie- och konstmuseet i Haag), var medaljgravör och gedigen författare på gravyrområdet. Hans hufvudarbete är Le peintre-graveur hollandais et flamand (1866). K. var direktör för kopparstickskabinettet vid riksmuseet i Amsterdam. G—g N. Keller [ke'll-], Christoph. Se Cellarius. Keller [ke'll-], Johann Balthasar, schweizisk bronsgjutare, f. 1638 i Zürich, d. 1702 i Paris, var först guldsmed och ciselör samt lärde sig sedan konsten att gjuta i brons hos sin broder Johann Jakob K. (f. 1635, d. 1700) i Paris. Med tiden blef han inspektör för gjuteriet i Paris’ arsenal och förestod gjutningen af de flesta bronsstoderna i Versailles. Keller [ke'll-], Friedrich Ludwig (K. zum Steinbock), schweizisk rättslärd, f. 1799 i Zürich, d. 1860 i Berlin, blef 1825 professor i romersk rätt vid politiska institutet i Zürich samt invaldes 1830 i Stora rådet. Under de 1830 af Julirevolutionen framkallade rörelserna ställde han sig i spetsen för det radikala partiet i Zürich, var, sedan detta kommit till makten, 1831—37 president i öfverrätten och tog som kantonens ombud i edsförbundets representation en viktig del i lagstiftningsarbetena, särskildt 1833 års förslag till förbundsreform. Sedan 1833 var han e. o. och sedan 1837 ord. professor vid Zürichs högskola. Sedan de radikale 1839 störtats från väldet (hvarvid K. till en början sökte sin tillflykt i Baden), egnade han sig h. o. h. åt sitt lärarkall. 1843 blef han professor i romersk rätt i Halle och 1847 efter Puchta i Berlin. Från 1849 spelade han åter en politisk roll, men af helt annan beskaffenhet än den forna, i det han uppträdde som en af reaktionens främsta förkämpar i preussiska deputeradekammaren och i Erfurtparlamentet (1850) samt slutligen i herrehuset. De förnämsta frukterna af K:s grundliga studier i romersk rätt, särskildt romersk processrätt, äro Litiscontestation und urtheil nach klassischem römischen recht (1827) och Der römische civilprocess und die aktionen (1852; 6:e uppl. utg. af Wach 1883) samt hans föreläsningar öfver pandekterna (utg. af Friedberg 1861; 2:a uppl. af Lewis 1867). (Rld.) Keller [ke'll-], Ferdinand, schweizisk fornforskare, f. 1800, d. 1881, var sedan 1831 lärare i engelska vid tekniska institutet i Zürich, men egnade sig tillika åt arkeologiska forskningar, i synnerhet sedan han 1832 bildat antikvariska sällskapet i Zürich. K. var den förste, som upptäckte de schweiziska pålbyggnaderna (vintern 1853—54, i Zürich-sjön vid Obermeilen), och hans redogörelser för dem (Die keltischen pfahlbauten in den schweizer seen; i ”Mittheilungen der antiquarischen gesellschaft”, 1854—79) väckte stort uppseende. 1868 var han hufvudredaktör för ”Berichte der antiquarischen gesellschaft” och 1869—79 för denna publikations fortsättning, ”Anzeiger für schweizerische alterthumskunde”. Keller [ke'll-], Augustin, schweizisk skolman, politiker, f. 1805 i kantonen Aargau, d. 1883, verkade sedan 1834 som direktor för lärarseminariet i Wettingen och spelade tillika en framstående politisk roll, 1856—81 som medlem af kantonregeringen, i frisinnad anda. Han genomdref 1841 upphäfvandet af alla kloster i Aargau och väckte 1844, ehuru ännu förgäfves, fråga om jesuiternas utdrifvande ur Schweiz. Vid uppkomsten af den gammalkatolska rörelsen (1870) blef K. en af de främste ledarna för de schweiziske s. k. kristkatolikerna. Keller [ke'll-], Joseph von, tysk kopparstickare, f. 1811 i Linz vid Rhen, d. 1873, studerade först i Bonn, slog sig sedan ner i Düsseldorf, där han 1846 blef professor i kopparstickarkonst. Hans förnämsta gravyrer äro Disputa, Treenigheten, från S. Severo i Perugia, och Sixtinska madonnan. — Bland K:s lärjungar märkes hans broder Franz K. (f. 1821, d. 1896), som utfört många förträfflisa blad. C. R. N.* Keller [ke'll-], Heinrich Adelbert von, tysk litteraturforskare, f. 1812 i Württemberg, d. 1883, studerade i Tübingen teologi, men gjorde sig samtidigt under Uhlands ledning förtrogen med den västerländska medeltidslitteraturen. Sedan han blifvit graduerad, 1834, for han till Paris och tillgodogjorde sig där förvarade skatter af fornfranska handskrifter. För liknande ändamål uppehöll han sig 1840 i Rom och Venezia. Han utnämndes 1844 till professor i tyska litteraturen och öfverbibliotekarie vid universitetet i Tübingen. Denna sistnämnda post utbytte han 1850 mot presidentskapet i Stuttgarts litteratursamfund. K. utvecklade rastlös verksamhet som dels utgifvare, dels öfversättare af viktiga fornfranska, medelhögtyska samt äldre nyhögtyska litteraturalster. De förnämsta af dessa äro: Li romans des sept sages (1836), Romancero del Cid (1839), Li romans don chevalier au leon (1841), Gesta romanorum (1842), Altfranzösische sagen (1839—40), Altdeutsche gedichte (1846), Alte gute schwänke (1847; 2:a uppl. 1876), Fastnachtspiele aus dem 15. jahrhundert (3 bd, 1853, tillägg 1858), Grimmelshausens ”Simplicissimus” (4 bd, 1854—62), Avrers dramer (5 bd, 1865), Das heldenbuch (1867), Hans Sachs’ verk (bd 1—10, 1870—78). I öfversättning utgaf K. därjämte ”Gudrun” (1840), ”Italiänischer novellenschatz” (6 del., 1851—52) samt, i samarbete med andra, Cervantes’ romaner och noveller (12 bd, 1839—42). Keller [ke'll-], Friedrich Gottlob, tysk tekniker, uppfinnare af den mekaniska trämassan, f. 1816 i Sachsen, d. där 1895, var till yrket väfvare. Han fick 1843 idén till den s. k. våtslipmetoden (se Cellulosa, sp. 1405, och Trämassa) och lyckades efter många svårigheter med pappersmakaren Heinr. Voelter som medhjälpare