utföra den i stort. Några materiella fördelar inbragte den honom ej. 1908 restes hans staty i hans födelsestad Hainichen. G. H—r. <img l>

Keller |ke'll-], Gottfried, schweizisk författare, f. 19 juli 1819 i Zürich, d. där 16 juli 1890, studerade 1840—42 målning i München, men då han icke lyckades som konstnär, flyttade han 1842 tillbaka till Zürich, där han sysselsatte sig med litteratur, i synnerhet med poesi, och fick 1846 en samling Gedichte utgifven. Emellertid fann han sina kunskaper otillräckliga och begaf sig med ett statsstipendium till Heidelberg, där han genom studier för L. Feuerbach och H. Hettner utvecklade och fullständigade sin bildning, och 1850 till Berlin, där han dröjde till 1855, framför allt sysselsatt med dramaturgiska studier, hvarefter han åter i hemmet egnade sig åt litterär verksamhet. 1861 kallades han till förste stadsskrifvare i kantonen Zürich och medlem af dess Stora råd. Från denna mönstergillt skötta plats tog han afsked 1876, hvarefter han med återväckt ifver egnade sig åt sitt författarskap. K:s diktning, som af flera ställts först af all tysk efter Goethe, bäres af stark fantasi, lifligt verklighetssinne och stark humor. Från början stod han under inflytande af Jean Paul, Tieck, Brentano och E. T. A. Hoffmann, men arbetade sig snart fram till ett själfständigt uttryck, där det romantiska elementet är trängdt tillbaka af realistiskt skildrade lifsförhållanden. Utom Neuere gedichte (1851) tillhör den stora romanen Der grüne Heinrich (1854—55) K:s första period; det är en efter ”Wilhelm Meisters” förebild poetiskt förklarad själfbiografi, som haft stort inflytande på den senare tyska romanen, i synnerhet i den genomgripande omarbetning, som K. företog 1878—80 (se Leppmann, ”G. K:s Grüner Heinrich”, 1902). K:s folklifshistorier Die leute von Seldwyla (1856) voro af full konstnärlig mognad; de hänförde genom kraftfull gestaltning och varm kolorit. Den första samlingen följdes 1874 af en andra. Före denna offentliggjorde han novellen Das fähnlein der sieben aufrechten (1861; och Die sieben legenden (1872; ”Sju legender”, 1898). Züricher novellen (1878) teckna egenarten hos schweiziska stadsbor; liksom i novellsamlingen Das sinngedicht (1882; ”Epigrammet”, s. å.) äro de skilda berättelserna sammanhållna af en ramberättelse. Den satiriska romanen Martin Salander (1886) visar skaparkraftens sjunkande. — Ehuru en åskådlig och betydande lyriker, var K. likväl framför allt novellist. I mycket kan han räknas till hembygdsförfattarna: både stoff och framställningssätt äro innerligt sammanvuxna med hans land och kännetecknande för detta. K:s diktning växer likväl ofta ut öfver denna begränsning, och särskildt fattade han sin uppgift i patriotiskt uppfostrande riktning. Fri från allt oäkta och nervöst, lugn och förhoppningsfull, ojämn i sitt konstnärliga utförande, men mäktig af yppig och stark människoskildring och skapare af en originell, bildrik, fantasiburen stil, har K., som under sin lifstid ofta saknade erkännande, småningom blifvit en af de mest lästa prosaförfattarna på tyska språket. Hans Gesammelte werke (10 bd, 1889—90) har utgått i en mängd upplagor; postumt utgafs 1893 Nachgelassene schriften und dichtungen. K:s och T. Storms brefväxling utkom 1904. Till svenska ha vidare öfversatts ”Valda noveller” (1883) och ”Seldwylabor” (i urval, 1901). Se ”G. K:s leben. Briefe und tagebücher” (3 bd, 1894—97), utg. af Baechtold, med suppl. ”Keller-bibliographie” (1897), samt arbeten öfver K:s lif och verk af Brahm (1883), Brenning (1891), Kambli (1892), Frey (2:a uppl. 1893), Brun (1894), Berlepsch (s. å.), Köster (1899), fransmannen Baldensperger (s. å.) och Ricarda Huch (i samlingen ”Die dichtung”). En kort svensk essay om K. af K. D. Marcus finnes i ”Ver sacrum” (1902). R—n B. Keller [kellǟr], Émile, grefve, fransk politiker, f. 1828 i Belfort, invaldes 1857 som officiell kandidat i lagstiftande kåren, men uppträdde där som sträng katolik mot regeringens italienska politik och till försvar för påfvens världsliga makt. Han utestängdes därför vid valet 1863, men besegrade 1869 regeringskandidaten, anförde under kriget 1870 en frikår och invaldes 8 febr. 1871 i nationalförsamlingen. Där protesterade han vältaligt mot afträdandet af Elsass-Lothringen samt röstade mot fredspreliminärerna, hvarefter han med sina kamrater från Elsass lämnade församlingen. Efter kompletteringsvalen i juli s. å. återkom han som Belforts representant och tog verksam del i författningsarbetet. 1876—81 och 1885—89 var han medlem af deputeradekammaren, tillhörande dess yttersta höger. K. har från katolsk synpunkt skrifvit en Histoire de France (2 bd, 1858; 9:e uppl. 1894), en biografi öfver general Lamoricière (2 bd, 1875, ny uppl. 1891) och flera politiska broschyrer. Keller [ke'll-], Johan Kristofer Henrik Rummelhoff, dansk filantrop, f. 7 juni 1830, d. 20 maj 1884, blef teol. kandidat 1854 och öfvertog 1856 en döfstumskola, grundad på talmetoden. 1865 inrättade han en skola för sinnesslöa barn, 1869 ett arbetshem för döfstumma flickor och 1879 en asyl för idioter, hvilka anstalter sedermera sammanfördes under en gemensam ledning med K. som direktör och med en af regeringen tillsatt inspektionskommitté. K. utgaf åtskilliga läroböcker för döfstumma och sinnesslöa samt redigerade ”Nordiske blade for dövstumme” (1863—64) och ”Nordisk tidsskrift for blinde-, dövstumme- og idiotskoler” (sedan 1867). Han var äfven en bland stiftarna af Foreningen for abnormskolens venner (1876). Efter hans död öfvergick ledningen af De Kellerske aandssvageanstalter till sonen Kristian K. (f. 19 okt. 1858, med. kandidat 1883). 1895 öfvertogos de af staten, och 1898—99 uppfördes för dem vid Brejning på Vejlefjordens södra strand en stor byggnad med 700 platser; chefskapet har sedan utöfvats af Kristian K. (jfr Idiotanstalt, sp. 355). E. Ebg. Keller [ke'll-], Ferdinand, tysk målare, f. 1842 i Karlsruhe, studerade därstädes, var sedermera professor och direktör för konstskolan, är en dekorativ, men ytlig talang, har målat historiebilder (Nero vid Roms brand, 1873, Hero och Leander,