Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1383-1384 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Keller, Ferdinand - Keller, Albert von - Keller, Ludwig - Keller, Sofie - Keller, Theodor - Keller, Helen Adams - Kellermann - Kellermann 1. Francois Christophe de K. - Kellermann 2. Francois Étienne de K. - Kellermann, Christian Laurentz

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1880), kyrkofresker, allegorier
(Kejsar Vilhelm den segerrike,
1888, Berlin, nationalgalleriet),
landskap och porträtt (själfporträtt,
1889, i Uffizi-galleriet, Florens).
G—g N.

Keller [ke’ll-], Albert von, tysk målare, f. 1845
i Schweiz, kom vid tio års ålder till München,
där han efter afslutade universitetsstudier
egnade sig åt måleri. Han var elev af Ramberg,
studerade äfven i Paris och blef i München på
1870-talet en af representanterna för en rent
målerisk sträfvan. Han försökte sig på olika
områden, målade historisk genre — En audiens
hos Ludvig XV (1872) — och impressionistiska
naturstudier (Hafsbadet Wijk, s. å.), var i sina
damporträtt elegant och raffinerad och väckte
i Chopin vid pianot (i midten af 1870-talet,
i nya pinakoteket, München) uppseende genom
föredragets styrka. Han målade antika scener
(Romersk villa med badande kvinnor, Paris’ dom,
Kejsarinnan Faustina i Juppiters tempel)
och modernt salongslif (Vid dinén, Supé
m. fl.). Jairi dotter (1886, i nya pinakoteket)
är vacker både i den uppvaknande flickans uttryck
och i koloriten. Visionära uttryck återgaf K. i
Häxsömn (1888), Somnambulen (1891), Vision
(1901) m. fl. Af hans öfriga arbeten — af ett
ibland ganska flackt och sensationssökande
innehåll — må nämnas Den heliga Julia vid
korsets fot (1892), Den lyckliga (en död
nunna, omgifven af klostersystrar, s. å.),
Korsfästelsen (1893), Ormbesvärjerskan
(1897) och Herodias (1899). K. har äfven målat
interiörer, Sal i Schleissheim, Sal i Versailles
(1908). Under de senare åren har han dock målat
hufvudsakligen porträtt (hans hustrus porträtt
i nya pinakoteket). K. har varit medlem af
Secessionen sedan dennas uppkomst. Han adlades
1898 samt är professor i München och hedersled.
af akademien därstädes.
G—g N.

Keller [ke’ll-], Ludwig, tysk historiker,
f. 1849, blef 1881 föreståndare för
statsarkivet i Münster och 1895 arkivråd vid
geheimestatsarkivet i Berlin. Han har skrifvit
bl. a. Die gegenreformation in Westfalen und
am Niederrhein (3 bd, 1881—95) och andra
arbeten rör. reformationstiden samt (1891)
stiftat Comenius-sällskapet (se d. o.), hvars
publikationer han utger.

Keller [ke’ll-], Sofie, dansk sångerska,
dotter till kompositören H. Rung och
operasångerskan Pauline Rung, f. 14 nov. 1850,
fick tidigt i hemmet sina medfödda musikaliska
anlag utvecklade och debuterade 1869 på
kungl. teaterns scen, där hon uppträdde
till 1895 med mycket omfattande repertoar:
Cherubin i ”Figaros bröllop”, Siebel i ”Faust”,
Agata i ”Friskytten”, Anna i ”Hans Heiling”
och ”Liden Kirsten”, Elsa i ”Lohengrin” och
Elisabet i ”Tannhäuser”, m. fl. Hon var också
en ypperlig konsertsångerska och sånglärarinna.
E. Ebg.

Keller [ke’ll-], Theodor, grefve, rysk
general, tillhörde en tysk släkt, utmärkte sig
som general Skobelevs stabschef i rysk-turkiska
kriget 1877—78, i synnerhet vid Schipkapasset,
utträdde 1887 ur aktiv tjänst, blef 1900 guvernör
i Jekaterinoslav och erhöll vid rysk-japanska
krigets utbrott 1904 befälet öfver 3:e sibiriska
armékåren. Han stupade 1 aug. s. å. i en strid
vid Jangselingpasset i Mandschuriet.

Keller [ke’lə], Helen Adams, döfstumblind
författarinna, f. 1880 i Alabama, Nord-Amerika,
miste i späd ålder genom sjukdom både syn, hörsel
och talförmågan. I sitt åttonde år erhöll hon
i fröken Anne Mansfield Sullivan en lärarinna,
som lyckades lära henne läsa och skrifva,
småningom äfven tala. Hon har t. o. m. kunnat
egna sig åt studier och tog 1904 examen som
bachelor of arts. Om hennes andliga energi
och intellektuella egenskaper vittna hennes
öfver hela världen spridda arbeten, The story
of my life (1903; ”Mitt lifs historia”, 1904,
2:a uppl. 1906), Optimism (1903; ”Nyckeln till
mitt lif”, 1905) och The world I live in (1908;
”Min värld”, 1909).


Kellermann [ke’ller-]. 1. François Christophe de
K., hertig af Valmy, marskalk af Frankrike,
f. 28 maj 1735 i Strassburg, d. 23 sept. 1820 i
Paris, tog 1750 tjänst vid ett franskt regemente
och blef under sjuåriga kriget befordrad till
officer. Vid revolutionens utbrott (1789)
var han generalmajor, slöt sig med hänförelse
till denna och skyddade 1792, i spetsen för
Moselle-armén, Elsass och Lothringen. Då han
emellertid tvangs till återtåg, förenade han sig,
19 sept. s. å., med Dumouriez, hvarefter han
följande dag besegrade preussarna vid Valmy. I
dec. 1792 fick han befälet öfver Alp-armén,
belägrade 1793 det mot konventet upproriska Lyon,
men fängslades i okt. och befriades först i
nov. 1794 efter skräckväldets fall. Han öfvertog
ånyo befälet öfver Alp-armén, men måste 1797
träda tillbaka för Bonaparte och förde sedermera
endast reservafdelningar. Napoleon utnämnde
honom till senator, marskalk (1804) och hertig
af Valmy (1809). Likväl slöt K. sig 1814 till
restaurationen och blef pär af Frankrike. —
2. François Étienne de K., hertig af
Valmy, den föregåendes son, fransk general,
f. 7 aug. 1770 i Metz, d. 2 juni 1835, blef
1796 adjutant hos Bonaparte, då denne öfvertog
befälet i Italien. Snart gjorde han sig bemärkt
som djärf kavallerianförare, och i spetsen för
en kavalleribrigad bidrog han i väsentlig mån
till segern vid Marengo (1800). Under fälttåget
1805 förde han kavalleridivisionen vid kåren
Bernadotte, men blef vid Austerlitz så svårt
sårad, att han var otjänstbar ända till 1807,
då han användes i Portugal; 1808—10 kämpade
han i Spanien. I 1813—14 års fälttåg utmärkte
han sig som chef för 4:e kavallerikåren. Han
slöt sig efter Napoleons fall (1814) till
restaurationen, men öfvergick till honom
under de ”hundra dagarna” och deltog i
spetsen för 3:e kavallerikåren i slaget vid
Waterloo. Under de ”hundra dagarna” hade han
blifvit pär, men uteslöts af Ludvig XVIII ur
pärskammaren, där han 1820 åter fick inträda.
C. O. N.*

Kellermann [ke’ll-], Christian Laurentz,
dansk violoncellist, f. 1815 i Randers, d. 1866
i Köpenhamn, där han en tid var solocellist
i hofkapellet, hade genom femårigt studium
från 1828 för Merk i Wien utbildat sig till
en betydande virtuos, som under fleråriga
konsertresor i nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>