1880), kyrkofresker, allegorier (Kejsar Vilhelm den segerrike, 1888, Berlin, nationalgalleriet), landskap och porträtt (själfporträtt, 1889, i Uffizi-galleriet, Florens). G—g N. Keller [ke'll-], Albert von, tysk målare, f. 1845 i Schweiz, kom vid tio års ålder till München, där han efter afslutade universitetsstudier egnade sig åt måleri. Han var elev af Ramberg, studerade äfven i Paris och blef i München på 1870-talet en af representanterna för en rent målerisk sträfvan. Han försökte sig på olika områden, målade historisk genre — En audiens hos Ludvig XV (1872) — och impressionistiska naturstudier (Hafsbadet Wijk, s. å.), var i sina damporträtt elegant och raffinerad och väckte i Chopin vid pianot (i midten af 1870-talet, i nya pinakoteket, München) uppseende genom föredragets styrka. Han målade antika scener (Romersk villa med badande kvinnor, Paris’ dom, Kejsarinnan Faustina i Juppiters tempel) och modernt salongslif (Vid dinén, Supé m. fl.). Jairi dotter (1886, i nya pinakoteket) är vacker både i den uppvaknande flickans uttryck och i koloriten. Visionära uttryck återgaf K. i Häxsömn (1888), Somnambulen (1891), Vision (1901) m. fl. Af hans öfriga arbeten — af ett ibland ganska flackt och sensationssökande innehåll — må nämnas Den heliga Julia vid korsets fot (1892), Den lyckliga (en död nunna, omgifven af klostersystrar, s. å.), Korsfästelsen (1893), Ormbesvärjerskan (1897) och Herodias (1899). K. har äfven målat interiörer, Sal i Schleissheim, Sal i Versailles (1908). Under de senare åren har han dock målat hufvudsakligen porträtt (hans hustrus porträtt i nya pinakoteket). K. har varit medlem af Secessionen sedan dennas uppkomst. Han adlades 1898 samt är professor i München och hedersled. af akademien därstädes. G—g N. Keller [ke'll-], Ludwig, tysk historiker, f. 1849, blef 1881 föreståndare för statsarkivet i Münster och 1895 arkivråd vid geheimestatsarkivet i Berlin. Han har skrifvit bl. a. Die gegenreformation in Westfalen und am Niederrhein (3 bd, 1881—95) och andra arbeten rör. reformationstiden samt (1891) stiftat Comenius-sällskapet (se d. o.), hvars publikationer han utger. Keller [ke'll-], Sofie, dansk sångerska, dotter till kompositören H. Rung och operasångerskan Pauline Rung, f. 14 nov. 1850, fick tidigt i hemmet sina medfödda musikaliska anlag utvecklade och debuterade 1869 på kungl. teaterns scen, där hon uppträdde till 1895 med mycket omfattande repertoar: Cherubin i ”Figaros bröllop”, Siebel i ”Faust”, Agata i ”Friskytten”, Anna i ”Hans Heiling” och ”Liden Kirsten”, Elsa i ”Lohengrin” och Elisabet i ”Tannhäuser”, m. fl. Hon var också en ypperlig konsertsångerska och sånglärarinna. E. Ebg. Keller [ke'll-], Theodor, grefve, rysk general, tillhörde en tysk släkt, utmärkte sig som general Skobelevs stabschef i rysk-turkiska kriget 1877—78, i synnerhet vid Schipkapasset, utträdde 1887 ur aktiv tjänst, blef 1900 guvernör i Jekaterinoslav och erhöll vid rysk-japanska krigets utbrott 1904 befälet öfver 3:e sibiriska armékåren. Han stupade 1 aug. s. å. i en strid vid Jangselingpasset i Mandschuriet. Keller [ke'lə], Helen Adams, döfstumblind författarinna, f. 1880 i Alabama, Nord-Amerika, miste i späd ålder genom sjukdom både syn, hörsel och talförmågan. I sitt åttonde år erhöll hon i fröken Anne Mansfield Sullivan en lärarinna, som lyckades lära henne läsa och skrifva, småningom äfven tala. Hon har t. o. m. kunnat egna sig åt studier och tog 1904 examen som bachelor of arts. Om hennes andliga energi och intellektuella egenskaper vittna hennes öfver hela världen spridda arbeten, The story of my life (1903; ”Mitt lifs historia”, 1904, 2:a uppl. 1906), Optimism (1903; ”Nyckeln till mitt lif”, 1905) och The world I live in (1908; ”Min värld”, 1909). <img l>

Kellermann [ke'ller-]. 1. François Christophe de K., hertig af Valmy, marskalk af Frankrike, f. 28 maj 1735 i Strassburg, d. 23 sept. 1820 i Paris, tog 1750 tjänst vid ett franskt regemente och blef under sjuåriga kriget befordrad till officer. Vid revolutionens utbrott (1789) var han generalmajor, slöt sig med hänförelse till denna och skyddade 1792, i spetsen för Moselle-armén, Elsass och Lothringen. Då han emellertid tvangs till återtåg, förenade han sig, 19 sept. s. å., med Dumouriez, hvarefter han följande dag besegrade preussarna vid Valmy. I dec. 1792 fick han befälet öfver Alp-armén, belägrade 1793 det mot konventet upproriska Lyon, men fängslades i okt. och befriades först i nov. 1794 efter skräckväldets fall. Han öfvertog ånyo befälet öfver Alp-armén, men måste 1797 träda tillbaka för Bonaparte och förde sedermera endast reservafdelningar. Napoleon utnämnde honom till senator, marskalk (1804) och hertig af Valmy (1809). Likväl slöt K. sig 1814 till restaurationen och blef pär af Frankrike. — 2. François Étienne de K., hertig af Valmy, den föregåendes son, fransk general, f. 7 aug. 1770 i Metz, d. 2 juni 1835, blef 1796 adjutant hos Bonaparte, då denne öfvertog befälet i Italien. Snart gjorde han sig bemärkt som djärf kavallerianförare, och i spetsen för en kavalleribrigad bidrog han i väsentlig mån till segern vid Marengo (1800). Under fälttåget 1805 förde han kavalleridivisionen vid kåren Bernadotte, men blef vid Austerlitz så svårt sårad, att han var otjänstbar ända till 1807, då han användes i Portugal; 1808—10 kämpade han i Spanien. I 1813—14 års fälttåg utmärkte han sig som chef för 4:e kavallerikåren. Han slöt sig efter Napoleons fall (1814) till restaurationen, men öfvergick till honom under de ”hundra dagarna” och deltog i spetsen för 3:e kavallerikåren i slaget vid Waterloo. Under de ”hundra dagarna” hade han blifvit pär, men uteslöts af Ludvig XVIII ur pärskammaren, där han 1820 åter fick inträda. C. O. N.* Kellermann [ke'll-], Christian Laurentz, dansk violoncellist, f. 1815 i Randers, d. 1866 i Köpenhamn, där han en tid var solocellist i hofkapellet, hade genom femårigt studium från 1828 för Merk i Wien utbildat sig till en betydande virtuos, som under fleråriga konsertresor i nästan