hela Europa (i Sverige 1839, 1845, 1859) väckte mycket uppseende. A. L.* Kellerwand [ke'llervant], en 2,795 m. hög topp i Karniska alperna i Kärnten, nära gränsen mot Italien. J. F. N. Kellett [ke'lit], sir Henry, engelsk viceamiral, f. 1806, d. 1875, förde befälet på ”Herald”, med hvilken han 1848—51 anställde forskningar efter Franklins expedition samt upptäckte därunder Heraldsön (1849) och såg Wrangels land. 1852 gjorde han som chef på ”Resolute" en ny nordpolsexpedition, upptog därunder Mac Clure och dennes besättning från ”Investigator”, men måste senare (1854) öfverge sitt eget fartyg, som 1855 påträffades af en amerikansk hvalfångare och 1856, repareradt af Förenta staternas regering, öfversändes till den engelska. Han innehade därefter höga befäl på sjökommenderingar, bl. a. chefskapet för engelska flottan i Kinas farvatten (1869—71). Jfr Mc Dougall, ”The eventful voyage of H. M. discovery ship Resolute” (1857). L. H.*

Skalden J. H. Kellgren, efter medaljong, modellerad af Sergel 1791.

Kellgren. 1. Johan Henrik K., skald, publicist, det gustavianska tidehvarfvets ledande personlighet inom svenska vitterheten, f. 1 dec. 1751 på Floby prästgård i Västergötland, d. 20 april 1795 i Stockholm samt begrafven på Jakobs kyrkogård där. (En minnessten öfver honom är insatt i kyrkans mur.) Hans fader, kyrkoherden i Floby, Jonas Kjellgren, var bondson och hade tagit tillnamnet efter Källby socken. Af honom, en man med mångsidiga estetiska gåfvor, undervisades K. till sitt elfte år och genomgick därefter Skara skola och gymnasium. Från 1768 idkade han studier vid Åbo universitet, där fadern förut inhämtat sin bildning. K. promoverades 1772 till filos. magister och kallades 1774 till docent i vitterhet vid nämnda universitet. Han tillgodogjorde sig H. G. Porthans lärdomar och efterdöme i stilistiskt afseende och vardt uppburen inom det 1770 i Åbo stiftade sällskapet Aurora, en utgrening af Utile dulci i Stockholm. I Auroraförbundets halfmånadsskrift ”Tidningar, utgifna af ett sällskap i Åbo” offentliggjorde han anonymt flera dikter (1773—76). Alltifrån 1770 förvärfvade K. sitt uppehälle som informator och vistades mestadels på landet; med Åbo stod han dock städse i liflig förbindelse, framför allt genom sin vän Clewberg-Edelcrantz. Ett önskadt tillfälle att få flytta öfver till Stockholm bjöds honom 1777, då han antog plats som informator i generalmajoren, sedermera fältmarskalken grefve Meijerfelts hus. K:s gryende rykte som skald utbreddes och stadgades under de följande åren genom flera dikter, hvilka dels stodo införda i Gjörwells ”Samlaren”, dels prisbelöntes af Vitterhetsakademien samt trycktes i dess ”Handlingar”. Tidigt intagen i Utile dulci, blef K. 1780 där vitter direktör, i hvilken egenskap han besörjde utgifningen af fjärde delen af dess ”Vitterhetsnöjen”. Som publicist uppträdde K. våren 1778 anonymt i ”Dagligt allehanda” med ett par artiklar, i hvilka han kvickt och skarpt hånade de många tillfällighetspoeterna. Uti ”Stockholmsposten”, som från hösten s. å. utgafs af boktryckaren Holmberg, var K. från begynnelsen redaktör jämte K. P. Lenngren. För hofvets festligheter fick K. 1778 skrifva två prologer och började 1780 efter af Gustaf III ”meddelad” plan utarbeta operan ”Æneas i Karthago”. S. å. fick K. titel af k. bibliotekarie och utnämndes 1785 till handsekreterare. De pensioner han tid efter annan erhöll jämte inkomsten af ”Stockholmsposten”, på hvilken han 1788 erhöll privilegium, satte honom i stånd att ekonomiskt oberoende lefva uteslutande för sitt författarskap, utan att vid sidan däraf bekläda något ämbete. När Svenska akademien stiftades (1786), var K. bland de 13 af Gustaf III utsedde ledamöterna och blef genom lottning dess förste direktör. Dessutom blef han 1788 led. af Mus, akad. I öfrigt kommo honom inga yttre utmärkelser till del. Hans lefnad förflöt stilla under träget intellektuellt arbete. Af bräcklig kroppskonstitution alltifrån ynglingaåren, tillbragte K. sina sista lefnadsår under tilltagande sjuklighet, med minskad arbetskraft, men bibehållen andlig spänstighet. Hans förtidiga bortgång kändes af landets bildade allmänhet som en mycket stor förlust för den nationella odlingen. K. hade sin kallelse till skald gifven i den eldiga känsla, med hvilken han omedelbart omfattade såväl det sköna som det rätta i världen. Hans själs liflighet sökte sig äfven utlopp i en ständigt vaken, sprittande kvickhet. Humorist var han icke; det fanns intet innerligt förbund mellan hans skämtlust och hans känslostämningar. De senares ingifvelser utsmyckades ibland af den förra; helst uppträdde dock kvickheten på egen hand. Men hvilken ton skalden än anslog, utmärktes hans poesi städse af en mjuk, gratiös ledighet (också kallade honom redan Thorild ”behagens skald”). De silfverrent melodiska tonfallen, uttryckens ädelt naturliga flärdlöshet, delarnas organiska måttfullhet, allt vittnar om en lyrisk fantasi, som hemligt bevakades af ett fint öra och ett skarpt förstånd. — Grundvalen i K:s karaktär kan bestämmas som en manlighet af ganska hög art. Hos denna egenskap får man utan tvifvel söka orsaken till det inflytande han städse utöfvade. Den visade sig i sin brodd redan hos gossen, som föredrog vuxnas sällskap framför sina jämnårigas och ofta tillbragte hela nätterna med läsning. När sedan den unge mannen i ett nu infördes som en firad medlem i Stockholms förnäma, fransyskt bildade och