själfsvåidiga sällskapskretsar, följde han en obrydd sinnlighets lockelser. I hans epikureiska dikter från denna tid kan man emellertid spåra drag af själfironi, som röja, att han icke var helt hemfallen åt sinnesruset. Hans allvarliga dikter från samma tid visa en sträfvan att från en skeptisk erfarenhetsfilosofis ståndpunkt komma till rätta med vissa etiska spörsmål. Äfven K:s öfverlägsna satiriska gåfvor hade sin rot i ett manligt sinnelag, hvars kraf var att med idealets måttstock mäta människor och pröfva halten af deras verk. Hans satir, hvars udd redan hans skolkamrater fått känna, drog helst i härnad mot stora, allmänna förvillelser, utan att väja för de högt uppsattes agg och med ”förakt för all pöbeldom”. Med åren framträdde hans frisinthet allt afgjordare, och med hänförelse hälsade han franska revolutionen. Då Gustaf III:s politik fick en mot riksdagens rättigheter fientlig karaktär, upphörde K. att visa sig på hofvet. Hans åsikter voro kända, men konungen lät aldrig märka någon onåd. Ur sitt manliga sinnelag hämtade han äfven kraft att erkänna förifringar och dämpa sin naturs otålighet. Vackrast yttrade sig hans karaktärs mandom uti ett rastlöst utvecklingsarbete, hvarunder hans känsla vardt alltmer innerlig och förandligad, hans tankekrets vidgades, till djup och omfång, hans uppfattning af lifvets förpliktelser och mänsklighetens solidaritet framträdde allt starkare. Efter att i begynnelsen ha varit föga mer än en ofta förflugen tolk af hvad som rörde sig på ytan hos tidehvarfvet, införlifvade han sig småningom med dess ädlare ansatser och hade faktiskt redan hunnit framstå som en förebådare af 19:e årh:s världsåskådning, då han bortrycktes midt i blomman af sin ålder. De äldre svenska skalder, som inverkat på K:s tidigare utveckling, voro särskildt Dalin, Creutz och Gyllenborg. Bland utländske författare öfvade i hans yngre år förnämligast Horatius, Pope och Voltaire bestämmande inflytande på hans smak; också slöt sig K. till tidehvarfvets härskande pseudoklassiska riktning, ehuru han till slut i utöfningen bräckte dess bojor. Till sistnämnda vändning bidrog en närmare bekantskap med de tyska, danska och engelska litteraturerna, äfvensom de intryck han, om ock sig själf ovetande, mottog af sin motståndare Thorild. K:s i Åbo offentliggjorda ungdomsdikter äro i formen synnerligen tunga och gammalmodiga, jämförda med dem han skref några år senare, och röja ett sorgbundet, moraliserande åskådningssätt, ur hvilket ett ljusare lynne dock arbetar sig fram. Till hans snabbt vunna rykte i Sverige medverkade ej minst den käcka satiren Mina löjen (1778). Hvarje ny sång af K. hälsades efter detta som en märklig tilldragelse; så betydligt öfverträffade hans poesi den föregående inhemska alstringen. Verkligt klassisk i den epikureiska arten är dikten Till Bacchus och kärleken (1777); ohöljdast och måhända helgjutnast lofsjunges den sinnliga njutningen i Sinnenas förening (1778, ej införd i Saml. skr.). På samma gång gaf K. ett ganska fullviktigt uttryck åt tidens andra grundstämning, den stoiska, i odet En stadig man (1777); likheter med detta företer Våra villor (1780). Efter att under midten af 1780-talet ha nästan fullständigt tystnat som skald framträdde K. från årtiondets slut med nya dikter, till ton och karaktär helt olika hans äldre lyrik. Den nya perioden inleddes med Kantat d. 1 jan. 1789 och fortsattes med främst Den nya skapelsen (1790), som fortfarande bibehåller sin höga rang. En storartad, öfversinnlig harmoni råder i detta kväde, och man skall svårligen inom hela världslitteraturen finna ett lyriskt poem, i hvilket kärlekens idealiserande makt prisas på en gång så allmängiltigt och så högstämdt. Att skalden under detta skede såg hos kärleken någonting högre än galanteri och ”nöje”, intygas yttermera af det bland hans kvarlåtenskap funna fragmentet Sigrarth och Hilma samt skaldestycket Till Kristina (troligen 1789, båda på blankvers). Det förra genomtränges af ett svärmiskt odödlighetshopp, det senare (riktadt till fru Kristina Nibelius, född Bagge) förhärligar ett sedligt familjelifs dygder. Ur båda ljuder en djupt elegisk, känslostark ton, i hvilken en modern tids ”weltschmerz” på ett egendomligt sätt förmäles med återljud af pseudoklassisk allegori. Till hans bästa lyriska dikter höra äfven Saknaden, en genommusikalisk kärleksvisa, Förtviflan och På musiken af Haydns Roxelane samt de orimmade Dälden (1789) och Till Sällheten (1793, efter Schack-Staffeldt). — K. är den bäste satirikern bland Sveriges skalder. ”Mina löjen” följdes af så framstående alster som bl. a. Fåglarnas vitterhetsakademi (1783), Jordens skapelse (före 1788) och Nytt försök till orimmad vers (1783), en genialisk och i all sin grundlighet rätt godmodig satir på vitter svulst och oklara nyhetssträfvanden. Högre når han dock i Man eger ej snille för det man är galen (1787), där han med mod och brinnande allvar går löst på åtskilliga former af vidskepelse, ehuru från en väl inskränkt empirisk utgångspunkt. Satiren Ljusets fiender (1792) blottar i en präktig berättarstil de ömkliga bevekelsegrunderna hos dem, som hatade århundradets frihets- och upplysningsidéer. Ett alster af ren komik är Dumboms lefverne (1790), som vimlar af putslustigt förnumstiga infall. Idén är i de två sistnämnda dikterna lånad från främmande håll, men själfständigt och långt rikare utförd. K:s mera direkta efterbildningar öfverträffa merendels originalen; detta gäller dock naturligen icke om hans många parafraser af Horatius’ oden, till största delen gjorda på modern, rimmad vers, efter den tidens smak. K. vann berömmelse äfven på dramats område, dock endast i egenskap af lyrisk skald, då han till vers öfverflyttade Gustaf TII:s utkast. Främst bland frukterna af detta samarbete står den praktfulla nationaloperan Gustaf Vasa (1786, med musik af Naumann), som länge utgjorde svenska scenens stolthet; den öfverflödar på sköna, lågande utbrott af fosterlandskänsla. Gustaf Adolf och Ebba Brahe (1788, bearbetning af Gustaf III:s 1783 uppförda, liknämnda drama; med musik af Vogler) anslog i flera allmogescener en hjärtlig folkton, som väl ej tillfredsställer en senare tids fordran på realism, men för sin tid måste anses utomordentlig hos en franskt bildad konstskald. Mindre betydande äro Æneas i Karthago (1782, med musik af Kraus) och Drottning Kristina (1785; på alexandriner). Hans operatexter skattas med skäl som de bästa i sitt slag på svenska, hvad beträffar välljud och uttrycksfullhet. — Som prosaförfattare står K. högt. Genom sitt ständiga skriftställeri i ”Stockholmsposten”, hvars bästa penna han var, bidrog han mvcket till danandet af en god svensk prosastil. I hans språkbehandling framträder mera tydligt en sträfvan att bruka och