uppodla den inhemska språkskatten än den böjelse
för gallicismer, som minnestecknare klandrat
hos honom. Ypperliga i sin art äro
Filosofen på landsvägen (eller fria tankar
i litteratur, filosofi och moral sedan 11 juli 1792)
samt dess fortsättning,
Strödda reflexioner,
där en mängd moget frisinnade tankar i medborgerliga,
politiska och vittra ämnen utmejslats i en
klar, korthuggen form. Hans prosa kulminerar i
det estetiskt värderika
Företal till Fredmans epistlar (1790)
samt de af hänförelse fyllda slutorden till
anmärkningarna vid ”Man eger ej snille för
det man är galen”.
I ”Stockholmspostens” inflytande på den
intellektuella odlingen i Sverige hade K. en dryg
andel. Det var där han meddelade sina dikter och
uppsatser; på denna arena utkämpade han ock sina
kritiska fejder. I en dylik invecklades han 1778
med Leopold. Den 1786 försiggångna försoningen
ledde till ett litterärt bundsförvantskap,
men ingen djupare vänskap uppkom mellan dessa
båda män, till följd af vissa oförenligheter i
deras skaplynnen. I ”Stockholmsposten” förde
K. äfvenledes en långvarig och framgångsrik
strid med löjets vapen för att utrota de alster
af misslyckad poesi, som i alla landsändar
förvildade allmänhetens smak. Mera berömd
är hans fejd med Thorild, hvars första skede
inföll 1782—84. Att dessa båda skulle drabba
samman, var snart sagdt oundvikligt, då deras
öfverlägsna förmåga anvisade dem höfdingskapet
för hvar sin kämpande riktning i tidsbildningen,
och deras naturer därtill voro så högeligen
olika hvarandra. K. förde den voltaireska
”förståndsupplysningens”, Thorild den rousseauska
”känsloupplysningens” talan. Tvisten gällde
närmast förhållandet mellan innehåll och
form i konsten, och å ömse sidor hemföll man
naturligtvis åt öfverdrifter. K. gjorde sig till
målsman för formtukt, sans och klarhet inom
dikten; han visade sig därvid bl. a. fången
i den fördomen att ogilla all orimmad vers i
svensk poesi, en ensidighet, från hvilken han
dock senare frigjorde sig. Mot Thorilds brutala
förlöpningar satte han snart en finkänslig naturs
tystnad, hvilken han icke bröt, förrän Thorild
på nytt angrep honom, 1791. Bruten till hälsan,
såg då K. med glädje, att Leopold öfvertog
hans vapen.
Betydelsefull var äfven K:s 1787 förda ”kamp för
sunda förnuftet” och för den exakta vetenskapen
gent emot det i synnerhet inom den högsta
societeten omhuldade vurmeriet för hemliga ordnar
och mystisk-magiska kunskaper. Striden fördes af
sällskapet Pro sensu communi (hvilket i själfva
verket bestod endast af N. v. Rosenstein och
K.); de förnämsta inläggen voro kungörelsen
om sällskapets stiftande, dess teser samt det
ofvan nämnda poemet ”Man eger ej snille för
det man är galen”. Geijer har kallat detta K:s
ingripande för en ”handling af både filosofiskt
och politiskt mod”.
K:s ögonmärke var att skapa en svensk vitterhet,
som kunde ställa sig i jämnbredd med de
mera framskridna kulturfolkens. Hans egna
verk visa mycket af svenskt gry i de ärfda
förfranskade formerna, och hans tankar rörde
sig med lidelsefullt deltagande kring allt,
som kunde tjäna till den inhemska vitterhetens
förkofran. För sina samtida landsmän blef
han den mest uppburne tolken af tidens syften
och stämningar; vid värman och idealiteten af
hans senare dikter fostrades i sina unga år de
män, som några årtionden senare skulle inleda svenska
vitterheten på nya banor. — Hans skrifter, af
honom själf valda och genomsedda, utkommo efter
hans död, samlade i 3 bd (1796; 4:e uppl. 1860),
dock ordnade på ett otillfredsställande sätt. På
uppdrag af K. ombesörjde hans halfsysters
son Chr. Lengblom samt G. Regnér denna
upplaga. N. v. Rosenstein skref företalet. K:s
prosaskrifter öfversattes 1801 till tyska af
Lappe. — Jfr vidare
A. G. Silverstolpes nekrolog i ”Stockholmsposten” 1795 och
recension af K:s ”Samlade skrifter” i ”Litteraturtidning” 1796,
Sv. akad:s Handlingar, II, 1802 (inträdestal af J. Stenhammar) och
XLV, 1870 (K. V. Böttigers ”Minne af Johan Henrik K.”),
Hammarsköld, ”Svenska vitterheten” (1818—19),
Atterbom, ”Svenska siare och skalder”, VI (2:a uppl. 1863),
B. E. Malmström, ”Grunddragen af svenska vitterhetens historia”, II (1867),
G. Ljunggren, ”Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död”, I—II (1873—77),
W. Lagus, ”Skalden J. H. K:s finska lefnadsminnen” (1884),
O. Levertin, ”Teater och drama under Gustaf III” (1889) och
”Gustaf III som dramatisk författare” (1894),
H. Schück, ”J. H. K:s bref till A. N. Clewberg” (i ”Skrifter, utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland”, XXVII, 1894) och
”Ur Gamla papper”, I—III och VII, bref och uppsatser i tidskrifterna ”Samlaren” (årg. 7—8, 17, 19, 23, 28 och 30) samt
”Språk och stil” (årg. 2 och 6),
”Handl. ur v. Brinkmanska archivet”, I (1859).
En monografi öfver K. förberedes af prof. O. Sylwan
att ingå i ”Populärt vetenskapliga föreläsningar
vid Göteborgs högskola. Ny följd”. — En
minnespenning öfver K., präglad efter Sergels
medaljong, utdelades vid begrafningen genom
tolf vänners försorg. Sv. akad. lät 1869 slå en
minnespenning öfver honom. En minnesvård öfver
K. restes 1909 i Floby prästgård.
<img l>
2.
Jonas Henrik K., den föregåendes brorsons
son, sjukgymnast, f. 24 nov. 1837 i Alingsås,
blef 1855 student i Lund och 1858 underlöjtnant
vid Västgöta-Dals regemente samt genomgick kurs
vid Gymnastiska centralinstitutet. 1869 tog
han som löjtnant afsked och ämnade inträda i
främlingslegionen i Algeriet. På vägen kom han
att besöka Ulrichs gymnastiska institut i
Bremen, stannade vid detta en del af 1870 och
upprättade s. å. ett eget institut i Gotha,
där han snart vann stort anseende. Från sin
tröttande praktik i Gotha sökte K. sig 1875
en mindre ansträngande och mera inbringande i
London och hade stor framgång äfven där. Senare
upprättade han bl. a. en filial på egendomen
Sanna nära Jönköping (1886). Under årens lopp har
en mängd lärjungar utbildats under hans ledning,
och efter mönstret af hans institut ha sådana
anlagts i flera städer. För medel, som insamlades
bland K:s forna patienter, inrättades ett efter
K. uppkalladt och i dec. 1909 invigdt lasarett
i South Kensington i London. Lasarettets uppgift
är att åt fattiga och
