mindre bemedlade ge fördelarna att behandlas enligt K:s metod samt att utbilda lärare och sjuksköterskor. — Äfven K:s broder Arvid Ludvig K. (f. 25 april 1856 i Alingsås, med. doktor i Edinburgh 1889) anses som mycket framstående på den manuella behandlingens område. 1. E. F—t.* 2. (R. T—dt.) Kellgren, Abraham Herman August, finsk universitetslärare, f. 21 jan. 1822 i Kuopio, d. 25 sept. 1856 i Helsingfors, blef student 1838, filos. kandidat och filos. magister 1844 samt filos. doktor 1850. K. tog verksam del i den litterära rörelse, som under 1840-talet utgick från yngre kretsar vid Helsingfors’ universitet, men egnade sig sedermera åt studium af de orientaliska språken. Han utnämndes 1849 till docent i sanskrit och 1854 till professor i den österländska litteraturen vid Helsingfors’ universitet. På detta område utgaf han, utom smärre uppsatser, Om affix-pronomen i arabiskan, persiskan och turkiskan samt Ibn-Mâliks Allâmîja (1854) och Grammatik der osmanischen sprache von Fuad-Efendi und Gâvdât-Efendi (1855). M. G. S. Kellia [kelli′a], grek., eremitplats. Se Grekisk-katolska kyrkan, sp. 229. Kellinghusen [ke′ll-], stad i preussiska reg.-omr. Schleswig, vid Stör. 4,951 inv. (1905). Tillverkning af trätofflor, margarin, cigarrer och maskiner. Sjöfart. J. F. N. Kellna, socken. Se Källna. Kellner [ke′ll-], ty., uppassare, kypare, servitör. Kellner [ke′ll-], David, tysk-svensk tonsättare, d. 1748, var från 1711 klockspelare i Tyska kyrkan i Stockholm och sedermera äfven organist i Jakobs kyrka. Han utgaf 1732 en lärobok, Treulicher unterricht im generalbass, som upplefde 8 uppl. och öfversattes på svenska 1739. Däri är musikteorien f. f. g. helt byggd på dur- och molltonarterna. K. komponerade bl. a. kantaten Der frohlockende Parnassus (1720), fantasier, rondon m. m. för luta. Han utarbetade en svensk koralbok för organister. A. L.* Kellner [ke'll-], Lorenz, tysk skolman, f. 1811, d. 1892 i Trier som regerings- och skolråd, inlade stora förtjänster om undervisningen i tyska språket genom sina läroböcker, hvilka i motsats mot den Beckerska riktningens verk tillämpade en analytisk grammatisk metod. Bland hans öfriga arbeten kunna nämnas Aphorismen zur pädagogik (1850, många uppl.), Volksschulkunde (1855, 6:e uppl. 1886) och Kurze geschichte der erziehung und des unterrichts (1877, 11:e uppl. 1899). Pedagogiska föreningar med hans namn finnas i Trier och Wien. Se biogr. af Beck (1893) och af Leineweber och Görgen (1897). <img l>

Kellner [ke'll-], Oskar Johann, tysk agrikulturkemist, f. 1851 vid Falkenberg i Schlesien, var assistent vid det djurfysiologiska laboratoriet i Proskau och vid landtbruksförsöksstationen i Hohenheim, där han arbetade under E. Wolff, och kallades 1881 till professor i agrikulturkemi vid universitetet i Tokyo, där han tillika tjänstgjorde som teknisk rådgifvare vid ministeriet för jordbruk och handel. Under sin 12-åriga verksamhet i Japan egnade han sig företrädesvis åt gödslingsförsök med ris och lyckades därigenom väcka lifligt intresse för jordbruksförsök, hvilket visat sig genom upprättandet af ett antal försöksanstalter i landets olika delar samt en inhemsk tillverkning af konstgödsel. Sedan 1893 har han som föreståndare för försöksanstalten vid Möckern utöfvat en mycket betydande vetenskaplig verksamhet. Först gjorde han sig bekant genom den till sina praktiska följder viktiga utredningen rörande benmjöls gödselvärde, hvilket sedan en tid var mycket omtvistadt. Men framför allt ha hans undersökningar rört sig om husdjurens näring och utfodring. Han fortsatte här sin företrädare G. Kühns mycket lofvande uppslag och har genom en mängd undersökningar rörande ämnes- och energiomsättningen i kroppen, förhållandet mellan näringsupptagandet och produktion af kroppsmassa och fett blifvit den främste reformatorn af läran om husdjurens rationella utfodring. Jämte Kühn samt L. Grandeau (se d. o.) är det främst han, som undanröjt den förut rådande uppfattningen om ägghviteämnenas öfvervägande värde framför fett och kolhydrat för produktion af kraft och fett; han har därjämte verksamt bidragit till att påvisa de icke ägghviteartade kväfvehaltiga organiska ämnenas (amidernas) mindre värde för djurens näring. Framför allt har han vunnit ett allmänt kändt namn genom uppställande af rationellt grundade fodernormer och tal, uttryckta i s. k. stärkelseenheter, för de olika fodermedlens fodervärde, hvilka tal i synnerhet i Tyskland vunnit allmän användning vid foderberäkningar. Af hans arbeten må f. ö. nämnas: undersökningar rörande bitterämnets aflägsnande ur lupiner samt om odling och gödsling af sumpris. Hans Lehrbuch über die ernährung der landwirtschaftlichen nutztiere (1905, 5:e uppl. 1909) och Grundzüge der fütterungslehre (1907, 3:e uppl. 1909, öfv. till svenskan 1908) äro de allmännast använda läroböckerna rörande husdjurens utfodring. Sedan 1905 är han utgifvare af den redan förut ledande agrikulturkemiska tidskriften ”Die landwirtschaftlichen versuchsstationen”. Sedan 1903 är K. ordf. i Verband landwirtschaftlicher versuchsstationen im Deutschen reiche. Han blef 1903 led. af svenska Landt-bruksakad. H. J. Dft. Kellogg [ke′ləg], Clara Louise, amerikansk sångerska, f. 1842 i Sumterville (Syd-Carolina), debuterade i New York som Gilda, 1861, och i London som Margareta i ”Faust”, 1867. Hon organiserade 1874 i New York en engelsk operatrupp. 1887 gifte hon sig med impresarion Karl Strakosch och lämnade scenen. Hon berömdes för sitt utförande af lyriska och subrettpartier. A. L.* Kellogg [ke′ləg], John Harvey, amerikansk läkare, f. 1852 i Tyrone, staten Michigan, är praktiserande läkare i Battle Creek, Michigan, samt har 1883 och 1889 gjort studier i Europa. Han är en föregångsman på kallvattenbehandlingens område och har skrifvit bl. a. Rational hydrotherapy. Kells [ke′lṡ], en ålderdomlig stad i irländska grefsk. Meath, vid Blackwater. 2,428 inv. (1901). Det var ärkebiskopssäte från 807, tills detta i 13:e årh. förenades med Meath. J. F. N.