Kells-Nöbbelöf, socken i Malmöhus län, Onsjö härad. 760 har. 474 inv. (1909). K.-N. bildar med Felestad ett regalt pastorat i Lunds stift, Rönnebergs kontrakt. Kellstorp, socken i Malmöhus län, Vemmenhögs härad. 1,546 har. 745 inv. (1909). K. bildar med Lilla Bedinge ett regalt pastorat i Lunds stift, Vemmenhögs kontrakt. Kellunga, socken. Se Källunga. Kelmis [ke-]. Se Moresnet. Keloid [keloīd; af grek. chele, klo], med., en hudåkomma, åt hvilken Alibert i början af 1800-talet gaf detta namn, emedan den liknade en kräftklo. Åkomman består blott i en af bindväf sammansatt bildning, liknande ett ärr, och är ganska sällsynt. F. B.* Kelotomi [ke-; af grek. kele, bråck, och tome, snitt], med., bättre benämning än det oftare nyttjade herniotomi (se d. o.), operation för bråck och ursprungligast operation för fria, eller åtminstone icke inklämda eller inkarcererade sådana. I enklare fall kan inklämningen återföras — lösas — genom tryck och strykning utifrån: taxis (se Bråck). I svårare fall, om inklämningen räckt längre — ett eller annat dygn — eller om taxis förgäfves blifvit använd, måste operationen företagas omedelbart. Patienten bör söfvas eller också undergå lokal bedöfning af bråckregionen. Huden genomskäres, bråcksäcken öppnas varsamt, så att icke däri innehållna tarmdelar skadas. Dessa återföras in i bukhålan, sedan bråckringen — öppningen i bukväggen — vid behof vidgats. Om den framliggande tarmdelen är brandig (gangrenös), måste den klippas bort, och de friska tarmändarna hopsys, innan de skjutas tillbaka i bukhålan. Stundom kan det vara lämpligt att fästa tarmöppningarna i såret: anlägga en anus præternaturalis; om patienten hämtar sig, kan denna sedermera slutas. Då tarmen införts, ombindes bråcksäckshalsen högt upp, hvarefter själfva säcken aflägsnas. Bråckringen hopsys med silke, catgut eller silfvertråd; slutligen hopsys insnittet i huden. — Operationen har vunnit allt större och större tillämpning och gifvit allt bättre resultat. Ju tidigare den utföres — helst innan tarmförändring tillkommit —, dess mindre är risken för patienten. Därutaf har man ledts till att äfven operera fria bråck — icke inklämda bråck — framför allt hos barn och yngre personer, hvilka annars nödgas bära bråckband hela lifvet. Denna s. k. radikaloperation för bråck är vanligen enklare att utföra och medför knappt nämnvärd lifsfara. Knappt 1 af 500 opererade aflider efter ingreppets företagande. Vid stora, gamla, fastvuxna bråck är operationsfaran själffallet större. Band brukar sällan behöfva anläggas efter operationen. J. Å. Kel-owi. Se I-mosjar, sp. 443. Kelp [ke'lp], eng., I. Varek, kem., benämning på aska efter förbrända tångarter. Denna användes först för tillverkning af soda och därefter för vinnande af jod (se d. o.), men äfven sistnämnda fabrikation är numera i allmänhet nedlagd. P. T. C.* Kelso [ke'lså͡u], stad i skotska grefsk. Roxburgh, vid Tweed, nära dess förening med Teviot. 4,006 inv. (1901). Gymnasium, tillverkning af jordbruksmaskiner och fiskredskap. Omkr. 1,5 km. v. om K. ligger Floors castle (flå̄'ṡ kā′sl], hertigarnas af Roxburgh residens. (J. F. N.) Kelter [ke'l-] l. Celter, det vedertagna namnet för en af de indoeuropeiska folk- resp. språkfamiljerna, nämligen den västligaste. Namnet lyder i latinsk form Celtæ och skall enligt Cæsar vara det nationalkeltiska namnet för det folk, som romarna kallade galli. Etymologien är osäker; möjlig är sammanställningen af ett keltiskt till grund liggande adj. keltos med t. ex. litauiskt keltas, ”hög”, ”upphöjd”. Våra dagars kelter inneha de allra yttersta och västligaste delarna af Europa till ett antal af omkr. 3 1/2 mill., hvaraf omkr. 950,000 i Wales, 300,000 i Skottland, 12,000 på Man, 870,000 på Irland och omkr. 1,200,000 i Bretagne, hvartill komma omkr. 1 mill. utvandrare i Amerika (mest från Irland). Under sin största utbredning (ett eller annat århundrade före vår tidräknings början) bodde folk af keltisk stam från Skottlands nordliga delar till södra Portugal och innehade stora delar af Frankrike, Tyskland och Nord-Italien med utlöpare öfver Balkanhalfön ända till Mindre Asien. — Historisk-geografiska grunder hänvisa på Syd-Tyskland som det centrum, hvarifrån stammens utbredning i förhistorisk och historisk tid skett — eller närmare bestämdt området mellan Rhen, Main och Donau. — I. Mellan 1000 och 800 f. Kr. torde den första större förskjutningen skett, nämligen norrut genom Nordväst-Tyskland. Denna utbredning fortgick till besättandet af Britanniska öarna. Där torde gaelerna ursprungligen varit lägrade längst västerut och kommo småningom att intaga Irland, medan däremot kymrerna (i vidsträckt bemärkelse) spridde sig öfver hela Storbritannien (äfven till Skottland), men småningom, äfven de, trängts väster- och söderut och där lämnat grundstocken för kymrer (i Wales; se Kymrer samt Walesiska språket och litteraturen) och korner (i Cornwall o. s. v.; se Korner, Korniska). Af förflyttningar inom detta område märkas följande. Från omkr. 300 e. Kr. började de iriske gaelerna att öfver öarna besätta Skottland (se Gaeler och Manx), medan grundstocken stannade kvar i Irland (se Irland, sp. 854, Iriska språket och Iriska litteraturen). Omkr. samma tid skedde från Cornwall en återvandring till fastlandet, särskildt Gallien, som resulterade i keltisering af Bretagne, bretoner (se Bretagne). — II. Något senare än den nordliga spridningen började den västliga till Gallien. Det är resultatet af denna invandring vi ha för oss i Cæsars skildring af det keltiska Gallien. Äfven från n. ö. trängdes — sannolikt af germanerna — de kelter, som innehade landet mellan Rhen och Elbe undan och intogo under namn af belgæ (belger) nordöstra Gallien. Språkligt torde man bland gallerna (se d. o.) kunna urskilja tvenne riktningar motsvarande den ökeltiska fördelningen i gaeler och kymrer, m. a. o. så, att i en grupp indogermanskt qu blef k (gael.), i andra p (kymr.). Från Gallien utgick en börjande keltisering af Pyreneiska halfön omkr. 500 (se Keltiberer). — III. Omkr. 500 (eller tidigare) utgick en samtidig spridning från centrum norrut till Böhmen (af ett kelt.-lat. Boiohemum), boningsplats för den keltiska folkstammen bojer, hvilka senare gåfvo namn äfven åt Bajern; söderut till länderna mellan Donau och Alperna. Bland keltiska folk i alpländerna må nämnas helvetierna, som på Cæsars tid, ansatta af