germanerna, ville utvandra från Schweiz. Den sydliga förskjutningen sträckte sig till norra Italien på båda sidor om Po (Gallia transpadana och G. cispadana). Dock synas galliska folk kommit äfven från n. v. till Italien (Gallia Narbonensis) eller kanske företrädesvis därifrån. I denna fråga variera åsikterna starkt. Enstaka krigståg hotade t. o. m. Rom, t. ex. 390 f. Kr. Denna rörelse torde sammanhänga med de under Sigovesus’ och Bellovesus’ namn gående krigstågen söderut. — IV. Från omkr. 350 f. Kr. förmärkes äfven en förskjutning åt s. ö. till Donauländerna och Balkanhalfön. 335 kom således Alexander i beröring med kelter. Ända till Mindre Asien sträckte sig denna rörelse och resulterade i befolkning af det efter de keltiske galaterna benämnda Galatien (se Galatien och Stähelin, ”Geschichte der kleinasiatischen galater”, 1907). — I största beröring med kelterna kommo germanerna, som föranledt inlåning af en hel del keltiska lånord, hänvisande på en högre kultur (t. ex. orden för rike, ämbete, järn). En keltisk stam volcæ blef för germanska folken inbegreppet af alla sydliga och västliga icke-germanska folk under formen walh, walah (plur. walhe, angels. vealh, pl. vealas, såsom namn på kymrerna, se d. o.), inlånadt hos slaverna som namn på dem närboende romanska folk (valaker, se d. o.). Kelterna hade under sin största utbredning stora delar af sedermera germanska länder, alltså nästan hela Syd-Tyskland, men dessutom stora delar af Nord-Tyskland. Ortnamnen äro härvid ledande. Att de (syd)tyska flodnamnen Donau, Rhen, Main, Tauber, Neckar (förutom en del ortnamn) äro keltiska, var att förvänta. På grund af namn kan man således också konstatera, att större delen af mellersta Tyskland samt västra Tyskland intill Weser samt ö. därom till Halle varit keltiskt. — Antropologiskt räknades de rene kelterna af de gamle till de nordiska folken med blond färg och reslig kroppsgestalt. Denna karaktär påträffas nog ännu i dag, i synnerhet på Irland. Men såväl på Brittiska öarna som i Gallien (Frankrike) ha kelterna uppenbarligen starkt uppblandats med brunetta dels lång-, dels kortskalliga raser. Man kan med skäl förmoda, att grundstocken, t. ex. af den franska befolkningen utgöres af en förkeltisk syd- och mellaneuropeisk ras, som dels (till språk, resp. kultur) keltiserats (i Gallien o. s. v.), dels (senare) germaniserats (i Syd-Tyskland o. s. v.). — Arbeten rörande kelternas etnografi: Zeuss, ”Die deutschen u. ihre nachbarstämme” (1837), D’Arbois de Jubainville, ”Les celtes depuis les temps les plus anciens jusqu’en l’an 100 avant notre ère” (1904), Müllenhoff, ”Deutsche altertumskunde” II, 207 ff., Hirt, ”Die indogermanen” (1905—07) I, 166 ff., II, 613 ff., där vidare litteratur är anförd. K. F. J. Keltisk arkeologi. Under det att kelternas äldsta historia hufvudsakligen hvilar på uppgifter hos grekiska och romerska författare, äro vi för kunskapen om deras äldsta materiella kultur väsentligen hänvisade till fynd af fornsaker, gjorda i länder, som enligt ofvan nämnda författare under århundradena omkr. Kr. f. voro bebodda af keltiska folk, främst alltså Brittiska öarna, Frankrike, Schweiz, Syd-Tyskland och det nordligaste Italien. När liknande föremål påträffas i andra länder, har man dragit den slutsatsen, att äfven dessa haft en keltisk befolkning, ehuru det naturligtvis kan inträffa, att blott starka kulturinflytelser från keltiskt område nått dem. De båda kulturer, som tillskrifvas kelterna, äro de äldsta järnålderskulturerna i Mellan-Europa, Hallstattkulturen och Latènekulturen (se Hallstatt-tiden och Latène-tiden, med fig.). Den inhemska keltiska kulturen fortlefde ännu lång tid e. Kr. i England, under det att den på fastlandet vid början af vår tidräkning uppgick i den romerska provinskulturen. Om kelternas utseende, dräkt och beväpning erhålla vi upplysningar genom ett antal grekiska och romerska konstverk. En del af dessa utgöres af statyer (om en af dessa se Gallern, den döende, med fig.), sannolikt härstammande från monument, som konung Attalos af Pergamon (241—197 f. Kr.) lät skapa för att förhärliga minnet af sina segrar öfver galaterna. En annan del omfattar sarkofager, ornerade med låga reliefer, som framställa strider mot gallerna. Viktigast af dessa är den berömda sarkofagen från Santa Ammendola vid Via Appia i Syd-Italien med reliefframställningar af manliga och kvinnliga fångar, vapen, döda m. m. Andra monument med sannolika framställningar af kelter ega vi i en staty från Montdragon (Vaucluse) i Frankrike, en bronsvas från Pompeji, ornerad med två skäggiga galler, triumfbågen vid Orange, ett par statyetter från Myrina, en portal i Pergamon, Juliernas graf vid Saint-Rémy i Syd-Frankrike m. fl. Jfr äfven Galler och fig. däri. Litt.: J. Romilly Allen, ”Celtic art in pagan and Christian times” (1904), ”A guide to the antiquities of the early iron age in the department of british and mediæval antiquities in the british museum” (1905), och G. Dottin, ”Manuel pour servir à l’étude de l’antiquité celtique" (1906; med vidlyftiga litteraturhänvisningar). T. J. A. Keltiberer [kelt-] l. Celtiberer, ett af det gamla Spaniens mäktigaste folk, som innehade landets norra och västra delar. Alltifrån de puniska krigens tid (3:e och 2:a årh. f. Kr.) förde de för sitt oberoende hårda strider med romarna, tills de med Numantias intagande (133) kunde anses kufvade; i norra Spanien dock först senare. De utgjorde förmodligen en blandning af landets urinvånare ibererna (hvaraf rester i baskerna) och kelter, som redan på 500-talet i stora svärmar genom södra Frankrikes urinvånare (akvitanerna) trängdes till Spanien. Jfr D’Arbois de Jubainville, ”Les premiers habitants de l’Europe” I, 16 ff. och flerstädes. K. F. J. Keltis [ke'l-], by i Iittis socken, vid Keltis ström i Kymmene älf. Under Karl XII:s krig uppfördes vid K. dels ett främre retranchemang vid Vikiä gästgifvargård, dels ett bakre invid ”Kronans bodar”, s. v. om hvilka ett äldre skansverk då fanns. Till skydd för en vid K. nära Värrälä, placerad förpost uppfördes under vintern 1789—90 några baracker. 19 maj 1790 ankom generalmajor Pauli med omkr. 2,000 man till K., där en öfverlägsen rysk styrka under general Berkman intagit en fördelaktig ställning samt anlagt fältverk och batterier. Pauli anföll kl. 11 på kvällen, och kl. 7 på morgonen den 20 voro ryssarna undandrifna mot Kymmene och ställningen i svenskarnas våld. Vid krigsutbrottet 1808 fanns i K. en gränspostering, som dock 21 febr. utan vidare drog sig undan de framträngande ryssarna. L. W:son M.