Keltiska kyrkan [ke'l-]. Se Iroskotska kyrkan. Keltiska språk [kel-] kallas den grupp af de indoeuropeiska språken, som talats af de till den keltiska folkfamiljen hörande folken och stammarna. De tillhöra den västra halfstammen af de indoeuropeiska språken, de s. k. centum-språken. Man indelar de keltiska språken vanligen i tre grupper: 1. gaeliska i vidsträckt mening, 2. britanniska l. kymriska i vidsträckt bemärkelse, hvilka båda kunna sammanfattas under benämningen de ö-keltiska språken, och 3. galliska 1. fastlandskeltiska. De ö-keltiska språken (med bretonskan) ha fortlefvat till närvarande tid, under det de fastlandskeltiska dialekterna gingo under i och med romaniseringen, resp. germaniseringen (t. ex. af belgerna). De romanska språken ha emellertid under form af lånord bevarat rätt mycket keltiskt språkmaterial (jfr Thurneysen, ”Keltoromanisches”, 1884); och särskildt de romanska språken i Frankrike torde till sin allmänna ljudhabitus rönt stark inverkan af keltiskans ljudbestånd. Den fastlandskeltiska gruppen torde bestått af flera dialekter, liksom det fanns en hel mängd folkstammar, hvilka vi känna från Caesar och andra klassiska författare. Språkresterna äro emellertid för sparsamma för att tillåta ett någorlunda säkert omdöme. De äldsta minnesmärkena utgöras af inskrifter från norra Italien (Schweiz) i nordetruskiskt alfabet från slutet af 2:a årh. f. Kr.; därnäst (smärre) inskrifter i grekisk och latinsk skrift från kejsartiden; öfrigt material, namn och glossor, hos främmande skriftställare. Allt detta material är samladt af A. Holder, ”Altceltischer sprachschatz”, I (1896), II (1904) och III, 1 (1907). Jfr äfven J. Rhŷs, ”The celtic inscriptions of France and Italy” (i ”Proceedings of the British academy” II, 1907), Danielsson, ”Zu den venetischen und lepontischen inschriften” (i ”Skrifter utg. af K. humanistiska vet. samf. i Uppsala”, XII, 1, 1909). Hela keltiska språkområdet behandlas i: Lluyd, ”Archæologia britannica” (1707), Zeuss, ”Grammatica celtica” (2:a uppl., utg. af Ebel, 1871), Pedersen, ”Vergleichende grammatik der keltischen sprachen”, I (1908—09), Stokes, ”Urkeltischer sprachschatz” (Fick, ”Vergleichendes wörterbuch der indogermanischen sprachen”, II, 1894). Lexikografiska bidrag i Stokes och K. Meyer ”Archiv für celtische lexicographie”, I—III (1898—1907). Tidskrifter: ”Revue celtique” (sedan 1870) och ”Zeitschrift für celtische philologie” (sedan 1897). — En öfversiktlig — om ock nu något föråldrad — framställning af de keltiska språken lämnar Windisch i Ersch och Grubers ”Realencyklopädie”, 2:a sekt., XXXV (1884). K. F. J. Keltsch [ke'ltʃ], stad i Mähren, vid Juchina. 2,449 inv. (1900). J. F. N. Kelung [kē-] l. Kilung, hamnstad på norra kusten af japanska ön Formosa, vid en rymlig vik. Öns bästa hamn och jämte den 30 km. västligare liggande Tamsui den enda i norra Formosa, som begagnas af fartyg i utländsk trafik. — Omkr. 12,000 inv. De gamla spanska befästningarna vid inloppet ha restaurerats och förbättrats af japanerna. J. F. N. <img l>

Kelvin [ke'lvin], William, lord, engelsk fysiker, hette, innan han 1892 kreerades till lord, Thomson, f. 26 juni 1824 i Belfast, d. 17 dec. 1907 i London. Han var professor i fysik vid Glasgows universitet alltsedan 1846 och president i Royal society 1890—95. K. var en af de förste, som uppskattade Sadi Carnots arbete om värmemaskiner, i hvilket den mekaniska värmeteoriens andra hufvudsats uttalas, och använde denna i sitt första betydande verk Dynamical theory of heat och On a universal tendency in nature to dissipation of energy (1852). Han blef därigenom en bland den mekaniska värmeteoriens främste målsmän. Han utförde en massa undersökningar till denna teoris bekräftelse och inom elektricitetsläran. Dessa äro samlade i arbetena Reprint of papers (1872) och Mathematical and physical papers (1882—90). Han konstruerade äfven ett stort antal elektriska mätinstrument, särskildt absoluta elektrometrar (se d. o.), vattenkollektorer för bestämmande af elektrisk potential, modifikation af spegelgalvanometern, apparater för teleerafering å undervattenskablar, strömvåg (se Elektriska mätinstrument, sp. 294—295) och angaf en metod för mätande af små elektriska motstånd medelst den s. k. Thomsonska dubbelbryggan (se Elektriska mätningar, sp. 302). Han upptäckte den s. k. Thomsoneffekten, d. v. s. befintligheten af en potentialdifferens mellan varma och kalla delar i en metall. Äfven inom kapillaritetsteorien, hydrodynamiken, särskildt läran om hvirflars rörelse och vågrörelse, samt optiken och radiologien författade han arbeten af stort värde. Han utförde vidare många beräkningar ang. molekylernas storlek samt inom den kosmiska fysiken, såsom om jordens ålder, om transport af lefvande väsen genom rymden, om solens värme o. s. v. Under sina sista år ansågs K. som den förnämste då lefvande fysikern. Tillsammans med P. G. Tait utgaf han den stora Treatise on natural philosophy (1866). Han gjorde äfven ett stort antal praktiska uppfinningar, som inbragte honom en storartad förmögenhet. Såsom lord var han sedan 1892 medlem af engelska öfverhuset och var synnerligen verksam för metersystemets införande i det brittiska väldet. K:s flesta afhandlingar äro tryckta i ”Cambridge and Dublin mathematical journal”, ”Proceedings of the Royal society” i London och i Edinburgh, ”Reports of the British association” och ”Philosophical magazine”. För sina vetenskapliga arbeten erhöll K. en mängd belöningar, såsom medlemskap af nästan alla akademier och lärda sällskap, hedersdoktorstitlar vid många universitet, ett stort antal lärda pris m. m. Efter nedläggningen af den transatlantiska kabeln, hvarom K. inlagt stor förtjänst, adlades han (1866) och vardt hedersborgare i Glasgow. Sedan 1851 var han led. af svenska Vet. akad. och sedan 1852 af Vet. soc. i Uppsala. S. A—s. Kelviå [ke'l-; fi. Kälviä], kustsocken af Pedersöre härad och Gamlakarleby domsaga, Vasa län, Finland. Areal 675 kvkm. Befolkningen finsk, 3,861 pers. (1908). Med kapellet Ullava (areal 97