kvkm., 1,366 inv.) bildar K. ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift, Gamlakarleby prosteri. O. I. (A. G. F.) Kelyfit [ke-] Schrauf (af grek. kelyfos, nötskal), miner., sekundärt bildadt mineral, som under form af ett radialstråligt skal omger det ursprungliga mineral, ur hvilket kelyfiten framgått. Kelyfiten utgöres af någon hornbländeart och bildas vid vissa metamorfoser af granat och olivin. A. Hng. Kem [kēm], flod i ryska guvern. Archangel, utmynnar vid staden K. (1,825 inv. 1897) i Hvita hafvet. 424 km. J. F. N. Kemál [ke-], Námyq, turkisk skald, f. 1837, d. 1888, tillhörde den grupp författare, som samlade sig under Schinásys ledning, ”de moderne” kallade, emedan de tagit starka intryck af västerländsk diktning. K. medarbetade i Schinásys tidskrift ”Tasswir Efkkiar” och öfvertog 1864 dess redaktion, hvarigenom han drogs till de politiska sträfvandena. På grund af sina reformidéer dömdes han till fängelsestraff, efter hvars slut han bosatte sig i Paris och företog öfversättningar till turkiska af bl. a. Montesquieu och Rousseau. K. var verksam på de flesta litterära områden; främst i popularitet stå kanske hans skådespel, Fosterland, Det olyckliga barnet, Akif bej, m. fl.; vidare skref han 50,000 verser på persiska, arabiska och turkiska, historiska biografier och en omfattande ottomansk historia, hvarjämte han författade en mängd politiska artiklar i de vanligen rätt kortlifvade tidskrifter han utgaf. Kemangeh [ke-], mus., gammalt arabiskt stråkinstrument med liten resonanslåda, bestående af ett halft kokosnötskal, som är öfverdraget med ormskinn, och lång hals samt 1 eller 2 strängar. <img l>

Kemble [ke'mbl]. 1. John Philip K., engelsk skådespelare, den mest berömde på sin tid, f. 1 febr. 1757 i Prescot, Lancashire, d. 26 febr. 1823 i Lausanne, son af en teaterdirektör, studerade i Douai till präst, men öfvergick 1776 till scenen och uppträdde i de större provinsstäderna till 1783, då han med framgång debuterade som Hamlet på Drury-lane-teatern. Han var ledare af denna teater från 1788 till 1803, då han blef delegare i och direktör för Covent-garden-teatern. Efter dennas brand, 1808, uppbyggde K. en ny, som han skötte till 1817, då han tog afsked från scenen. K. imponerade genom sin ståtliga gestalt och sin kraftiga, välljudande stämma; hans deklamation var särdeles uttrycksfull, och han egnade sina roller ett inträngande studium. Hans naturell lämpade sig bäst för romerska hjälteroller; som Coriolanus och Brutus har han förblifvit ouppnådd. I andra stora Shakspereroller anses han icke hunnit så högt som Garrick och Kean. K. skref äfven åtskilliga dramatiska arbeten. Hans staty, utförd af Flaxman, restes 1833 i Westminster abbey. Jfr Fitzgerald, ”Account of the Kemble family” (1871). — 2. Charles K., den föregåendes broder, engelsk skådespelare, f. 1775, d. 1854, studerade, liksom före honom brodern, vid katolska kollegiet i Douai och valde äfvenledes efter afslutad kurs skådespelaryrket. Han debuterade 1792 i Sheffield och 1794 på Drury-lane-teatern, anställdes 1797 vid Haymarket-teatern samt fästes 1803 vid Covent-garden-teatern. Han efterträdde 1817 sin äldre broder i ledningen af denna, drog sig 1836 tillbaka från scenen, men gaf 1840 en rad definitiva afskedsföreställningar. I början af sin bana fördunklades K. af sin broder och sin syster, den berömda skådespelerskan mrs. Siddons (se d. o.), hvilka han sekunderade i roller af andra rangen; men genom den yppersta uppodling af sina betydande yttre och inre gåfvor ryckte han småningom upp till en hög plats som scenisk konstnär. Särskildt i den högre komedien ansågs han oöfverträfflig. Hans spel bar städse prägeln af den kembleska skolans klassiskt ädla elegans och fulländade omsorg. K:s hustru, Maria Theresa K., född de Camp, gjorde sig bemärkt som dansös, skådespelerska och lustspelsförfattarinna. — 3. Sarah K., den föregåendes syster, Englands största skådespelerska, mest känd under namnet mrs. Siddons (se Siddons). — 4. John Mitchell K., son till K. 2, språkforskare och historiker, f. 1807 i London, d. 1857 i Dublin, studerade vid Trinity college i Cambridge samt i Heidelberg, München och Göttingen, där bröderna Grimm riktade hans vetenskapliga forskningshåg på den angelsaxiska periodens språk och häfder. Han utgaf en förtjänstfull uppl. af Beowulf (1833, reviderad uppl. 1837), höll 1834 i Cambridge en uppmärksammad föreläsningsserie öfver angelsaxisk litteratur (utg. s. å. under titeln First history of the english language), skref en studie Über die stammtafeln der westsachsen (1836) samt var 1835—44 utgifvare af ”British and foreign review”. 1840 efterträdde K. sin fader såsom teatercensor, idkade i Tyskland omfattande arkeologiska studier, men egnade sig förnämligast åt angelsaxisk forskning. Han utgaf bl. a. den vidlyftiga och värdefulla urkundsamlingen ”Codex diplomaticus ævi saxonici” (6 bd, 1839—48) och författade det banbrytande arbetet History of the saxons in England (2 bd, 1849, ny uppl. af Birch 1876), hvars många djärfva hypoteser nu till stor del äro öfvergifna, men som dock bevarar sitt värde som det första försöket att tolka de angelsaxiska institutionerna med ledning af den tyska rättshistoriska forskningens landvinningar. Latham fullbordade och utgaf hans efterlämnade arbete Horæ ferales, or studies in the archeology of northern nations (1863). — 5. Frances Anne K., mest känd under namnet Fanny K. (mrs. Butler), den föregåendes syster, skådespelerska och författarinna, f. 1809 i London, d. där 1893, uppfostrades af sin far, Charles K., och faster, mrs. Siddons, för scenen. 1829 debuterade hon som Julia i Shaksperes ”Romeo och Julia” på Covent-garden-teatern, åt hvilken hennes förmåga skänkte en ny glansperiod. I förening med sin far började hon 1832 en mycket framgångsrik turné i Nord-Amerika. Hon äktade där 1834 en plantage-egare P. Butler, men blef 1848 lagligen skild från honom. Sedan hon 1847 lämnat scenen, uppträdde hon som föreläsarinna af Shakspere och var långa tider bosatt i Nord-Amerika. Hon skref bl. a. tragedien Francis the first (1832), Journal of a residence in the United states (1835), Poems (1844, 1865, 1883), Journal