of a residence on a Georgian plantation (1863), med liffulla skildringar af slafveriet, samt de själfbiografiska Record of a girlhood (1878), Records of later life (3 bd, 1882; ny uppl. 1891) och Further records (1891). — 6. Adelaide K. (mrs. Sartoris), den föregåendes syster, sångerska, f. omkr. 1814, d. 1879, gjorde sångstudier i Tyskland, Frankrike och Italien, debuterade 1839 i Venezia som Norma, uppträdde därefter med stort bifall i norra Italiens öfriga större städer samt var 1841—42 primadonna vid operan i London. 1843 ingick hon äktenskap med E. J. Sartoris och drog sig tillbaka från scenen. 1, 2 o. 5. E. F—t. Keme [kē-], egypternas namn på Egypten. Kemell, Klas Johan, finsk öfversättare, f. 1805 i Österbotten, d. 1833 som präst där. Förutom flera förträffliga öfversättningar af poesier utgaf K. på finska Thomas a Kempis’ ”Om Kristi efterföljelse”. Denna öfversättning, gjord på ett rent, från främmande inflytanden fritt språk, blef af betydelse för den pietistiska rörelsens utbredning i norra Finland. O. G.* Kemenate [ke-], mhty. (af mlat. caminata, näml. camera, rum med kamin l. spisel), det till en medeltida borg hörande boningshuset; mindre borg. Kemény [kä'mēnj], en af Siebenbürgens äldsta och förnämligaste släkter. — 1. K. János, furste af Siebenbürgen, f. 1607, gjorde krigstjänst under furst Gábor Bethlen och var Georg Rákóczi I:s och II:s fältherre. Efter det olyckliga kriget med Polen samtidigt med Karl X Gustafs polska fälttåg förde han resterna af Georg R. II:s armé tillbaka mot Siebenbürgen 1657, men blef slagen och fången af turkarna. Efter två års slafveri på Krim utlöstes han 1659. Efter Georg Rákóczis död, 1660, valdes han af dennes parti till furste öfver Siebenbürgen 22 dec. s. å., men fick icke sitt val fastställdt af sultanen. Han vände sig då till kejsar Leopold I, men innan dennes hjälptrupper hunnit anlända, måste han fly från Siebenbürgen för den turkiska öfvermakten. Återkommen med kejserliga trupper under Montecuccoli kunde han dock icke hålla sig mot turkarna och den af dem tillsatte fursten Mikael Apafi och föll vid Schässburg (Segesvár) 22 jan. 1662. K. skref bl. a. en värdefull själfbiografi, förd fram till 1655 (utg. af L. Szalay 1856). — 2. K. Zsigmond, baron, ungersk romanförfattare och publicist, f. 1816, d. 1875, egnade sig tidigt åt litterära sysselsättningar och vann stor uppmärksamhet som politisk skriftställare med flygskriften Korteskedés és ellenszerei (Röstvärfningen och medlen däremot, 1842). Som medredaktör i ”Pesti Hirlap” förde K. 1848 ifrigt revolutionens talan och deltog som deputerad i landtdagarna i Debreczen och Szeged ända till frihetskrigets slut. I två flygskrifter, Forradalom után (Efter revolutionen, 1850) och Még egy szó a forradalom után (Ännu ett ord efter revolutionen, 1851), grep han sedan till ordet för en försoning med Österrike på de grunder, som Deák sedan förde till seger, och som redaktör för ”Pesti Napló”, det ledande organet för dennes parti, inlade han under lång tid stora förtjänster. För sina psykologiskt analyserande romaner valde han ämnena ur Siebenbürgens historia. Den första af dem var Gyulai Pál (1847). Mest kända äro Rajongók (Svärmarne, 1858—59) och Zord idö (Dyster tid, 1862) samt Férj és nö (Man och hustru, 1852). 1 o. 2. K. B. W. Kemi, den del af naturvetenskapen, som har till uppgift att utforska de olika ämnenas sammansättning, sönderdelning i beståndsdelar och bildningssätt af dessa samt de fenomen och lagar, som därvid ega rum, och de krafter, som därvid äro verksamma. Kemien delas i enlighet härmed i analytisk kemi, innehållande metoderna för kroppars sönderdelning i beståndsdelar eller dessa beståndsdelars upptäckande (kvalitativ analys) samt bestämmande af dessas mängd (kvantitativ analys), och syntetisk, eller läran om föreningars framställande af beståndsdelarna. Med hänsyn till ursprunget af de ämnen, som äro föremål för kemisk forskning, har man delat kemien i oorganisk (anorganisk) kemi och organisk. Sistnämnda afdelning omfattar numera samtliga kolföreningars kemi, och till densamma hör bl. a. fytokemi, d. v. s. växtbeståndsdelarnas kemi. Med afseende på fenomenen vid och lagarna för de kemiska förloppen talar man om allmän kemi, fysikalisk kemi och dennas underafdelningar elektrokemi och termokemi, hvilken senare gren af kemien har till uppgift studiet af värmefenomenen vid kemiska förlopp. Den del af kemien, som speciellt behandlar de ämnen, som förekomma i den lefvande organismen, och de kemiska förlopp, som däri ega rum, kallas, när det är fråga om människo- och djurkroppen, fysiologisk kemi och allmänt biokemi, hvari således äfven växtkemi inbegripes. Kemiens läror, tillämpade på jordbruket, kallas agrikultur- l. landtbrukskemi, på bergsbruket metallurgi, på läkemedlens beredning och pröfning farmaceutisk kemi, på mineralogien mineralkemi, på teknologien teknisk kemi l. kemisk teknologi. Metoderna att upptäcka förfalskningar af varor, gifter i likdelar o. s. v. samt ämnen, som kunna gifva anledning till brotts upptäckande, benämnas rättskemi. Namnet kemi är af okänd härledning. Det förekommer först i 11:e årh., och man förmodar, att det kommer af koptiska khems eller chems, fördold (arab. chema, dölja), hvarigenom kemi skulle blifva liktydigt med svartkonst eller magi (om en annan härledning se Alkemi). Hos de gamla kulturfolken fanns visserligen ett visst mått empirisk kunskap om kemiska förlopp, men däremot icke någon egentlig kemisk vetenskap. Bristen på empiriskt vetande ersattes med filosofiska spekulationer öfver materien. Viktigast bland dessa är Aristoteles’ lära om elementen (se Grundämnen), hvilken i sig innehåller fröet till de sträfvanden, som utmärkte kemien till 16:e årh., den alkemistiska perioden, nämligen att förvandla oädla metaller till guld (se Alkemi). Denna riktning ersattes i början af 1500-talet med sträfvan att bereda läkemedel, som skulle bota kroppens sjukdomar. Den nya period, som sålunda inleddes af Paracelsus (d. 1541), benämnes den iatrokemiska. Kroppens lifsfunktioner betraktades som kemiska förlopp, hvilka kunde regleras genom kemiska medel. Den iatrokemiska perioden har att uppvisa flere betydande forskare, van Helmont, Glauber, Agricola m. fl., men först från midten af 1600-talet kan man tala om en mera själfständig, vetenskaplig kemi, hvars förste målsman var engelsmannen Robert Boyle (d. 1691). Kemiens uppgift blef då utforskandet af kropparnas sammansättning och sönderdelning, af de fenomen, som