därvid ega rum, samt de lagar, som behärska nämnda företeelser. Under den förra delen af detta nya skede, nämligen den flogistiska perioden, lade man företrädesvis vikt vid kropparnas kvalitativa förändringar och föga vikt vid de kvantitativa. Särskildt spelade förklaringen af förbränningsfenomenen en viktig roll. Enligt Stahl berodde förbränningen på bortgåendet af ett särskildt ämne, flogiston (se d. o. och Eld). Under denna period gjorde kemien betydande framsteg och bearbetades af forskare af första rang, såsom Black, Priestley samt svenskarna Scheele och Bergman. Den flogistiska teorien störtades emellertid vid slutet af 1700-talet af fransmannen Lavoisier (f. 1743, d. 1794), som först visade betydelsen af vågen för uppfattandet och tolkningen af de kemiska fenomenen och genom en riktig förklaring af förbränningen förde den kemiska forskningen in på nya banor. Lavoisier kan därför med rätta anses som den nyare kemiens fader. Vid slutet af 1700-talet och under 1800-talets förra hälft gjordes många och viktiga upptäckter, som slutligen ledde fram till vår nuvarande, visserligen omfattande, men ännu otillräckliga teori för förklaringen af de kemiska fenomenen, nämligen valensläran. Nämnas må i främsta rummet Wenzels (1777) och sedermera Richters (1789—1802) forskningar öfver den dubbla dekompositionen samt syrors och basers neutralisation, Daltons upptäckt af lagen för de multipla proportionerna (1807), Gay Lussacs öfver förhållandet mellan volymerna hos gaser, som förenas (1805 ff. Se Ekvivalent), Avogadros sats (1811), den elektriska sönderdelningen utförd af Nioholson och Carlisle (1800), Davy, Berzelius och Hisinger (1803—06). Lagen för de multipla proportionerna ledde Dalton till uppställandet af atomteorien (se Atomvikt) och forskningarna öfver elektrolysen Berzelius (f. 1779, d. 1848) till utbildningen af atomteorien till en elektrokemisk teori (se d. o.), som var allenarådande ända till slutet af Berzelius’ lefnad. Genom Liebigs och Wöhlers undersökning af bittermandeloljan och dess derivat (1832) lades grundstenen till den vetenskapliga organiska kemien och till uppfattningen af de organiska ämnena såsom föreningar af sammansatta radikaler. Studiet af substitutionsfenomenen (Dumas 1834, m. fl.) ledde till de s. k. kärn- och typteorierna, hvilka stridde mot den elektrokemiska teorien och tvungo Berzelius att modifiera och vidare utveckla denna genom läran om kopplade föreningar (omkr. 1840). Genom läran om flerbasiska syror (Graham 1833, Liebig 1838), Kolbes och Franklands upptäckt af alkoholradikalerna (1848), Williamsons studier öfver eterns bildningssätt (1850) samt Wurz’ upptäckt af aminerna (1849) och Gerhardts af syreanhydriderna (1851) grundlades en ny teori, Gerhardts typteori, enligt hvilken alla föreningar läto betrakta sig som substitutionsderivat af klorväte (HCl), vatten (H₂ O) och ammoniak (H₃ N). Läran om fleratomiga radikaler, som kunna ersätta flera atomer väte (Williamson 1851), ledde till Kekules lära (1857) om de blandade eller kombinerade typerna, hvilken i grund och botten nära ansluter sig till Berzelius’ af Kolbe vidare utbildade kopplingsteori. Upptäckten af alkoholradikalernas föreningar med metaller (Frankland 1844—52) och studiet af dessa föreningars mättningsförhållanden förmådde Frankland att (1852) anse dessa organometallföreningar som oxider, i hvilka syret blifvit ersatt af alkoholradikaler. Kolbe tillämpade samma lära på de organiska föreningarna och ansåg de organiska syrorna som substitutionsderivat af kolsyran. Därmed blef denna en ny typ, CO₂, hvarmed också faktiskt kol-atomens fyr-atomighet blef erkänd, om ock denna lära först uttalades af Kekule 1858. Fastställandet af grundämnenas atomvärden (se Atomicitet) och riktiga atomvikter blef nu af framstående betydelse, och såväl typteorien som kopplingsteorien ha uppgått i läran om atomernas mättningsförmåga, valensläran, som ligger till grund för den moderna kemien. Under midten af 1800-talet egnades mycket arbete åt studiet af de termiska fenomenen vid kemiska förlopp (Julius Thomsen, Berthelot), emedan dessa ansågos som direkta uttryck för grundämnenas affinitet (se d. o.). Sedan nämnda uppfattning visat sig vara oriktig, har intresset för termokemien under de sista decennierna något gått tillbaka för att nu åter framträda, sedan termodynamiken möjliggjort en exakt användning af termokemisternas mätningar. Under 1800-talets fyra sista decennier nådde den organiska kemien hastigt en storartad utveckling. Hundratusentals olika föreningar undersöktes och framställdes under denna af Kekule, A. W. von Hofmann och A. v. Baeyer inledda blomstringsperiod. Hos ett mycket stort antal ämnen utröntes sammansättning och byggnad, hvarigenom läran om isomeri (se d. o.) i hög grad utvecklades. Hand i hand med den organiska kemiens vetenskapliga utbildning och verksamt stödjande denna gick de organiska ämnenas tillgodogörande inom industrien, särskildt färgämnesindustrien (se Tjärfärger), där under de senaste trettio åren Tyskland genom sina stora fabriker i Ludwigshafen (Badische anilin- und sodafabrik), Elberfeld (Fr. Beyer u. C:o), Höchst (Farbwerke vorm. Meister, Lucius u. Brüning), Berlin, Frankfurt o. a. intager en ledande ställning. För den allmänna och fysikaliska kemien betydde van’t Hoffs teori om det osmotiska trycket (se d. o.) och Arrhenius’ dissociationsteori (se Dissociation) ett storartadt uppsving. Dessa först häftigt angripna teorier visade sig snart i stånd att göra en stor del af kemien tillgänglig för exakt matematisk behandling och således bilda grunden till en fastare och exaktare lärobyggnad. Den första genomarbetningen af kemien från de moderna synpunkterna skedde under väsentlig medverkan af Arrhenius själf i prof. W. Ostwalds laboratorium i Leipzig. Den moderna fysikaliska kemiens principer kunna numera sägas ha öfvergått till det allmänna kemiska medvetandet. Inom den oorganiska kemien ha i synnerhet de komplexa metallföreningarna i senare tid varit föremål för ingående studier. Dessa föreningar, hvilka ej rymmas på valenslärans grund, ha tolkats på olika sätt, utan att någon allmängiltig teori för dem och andra s. k. molekylära föreningar ännu kan sägas vara framställd; Werners försök till en teori kunna nämligen icke sägas ha fört till tillfredsställande resultat. Betydelsefulla arbeten inom den oorganiska kemien började med lord Rayleighs och W. Ramsays upptäckt af argon och helium 1894, som sedan fortsattes af Ramsay och hans medarbetare, i synnerhet Travers, och förde till upptäckten af de öfriga s. k. ädelgaserna krypton, xenon och neon (1900). De viktigaste impulserna, af ännu