Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kemi, vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därvid ega rum, samt de lagar, som behärska
nämnda företeelser. Under den förra delen af
detta nya skede, nämligen den flogistiska
perioden, lade man företrädesvis vikt vid
kropparnas kvalitativa förändringar och föga
vikt vid de kvantitativa. Särskildt spelade
förklaringen af förbränningsfenomenen en viktig
roll. Enligt Stahl berodde förbränningen på
bortgåendet af ett särskildt ämne, flogiston
(se d. o. och Eld). Under denna period gjorde
kemien betydande framsteg och bearbetades af
forskare af första rang, såsom Black, Priestley
samt svenskarna Scheele och Bergman. Den
flogistiska teorien störtades emellertid vid
slutet af 1700-talet af fransmannen Lavoisier
(f. 1743, d. 1794), som först visade betydelsen
af vågen för uppfattandet och tolkningen af de
kemiska fenomenen och genom en riktig förklaring
af förbränningen förde den kemiska forskningen
in på nya banor. Lavoisier kan därför med rätta
anses som den nyare kemiens fader. Vid slutet
af 1700-talet och under 1800-talets förra
hälft gjordes många och viktiga upptäckter,
som slutligen ledde fram till vår nuvarande,
visserligen omfattande, men ännu otillräckliga
teori för förklaringen af de kemiska fenomenen,
nämligen valensläran. Nämnas må i främsta
rummet Wenzels (1777) och sedermera Richters
(1789—1802) forskningar öfver den dubbla
dekompositionen samt syrors och basers
neutralisation, Daltons upptäckt af lagen för
de multipla proportionerna (1807), Gay Lussacs
öfver förhållandet mellan volymerna hos gaser,
som förenas (1805 ff. Se Ekvivalent), Avogadros
sats (1811), den elektriska sönderdelningen
utförd af Nioholson och Carlisle (1800),
Davy, Berzelius och Hisinger (1803—06). Lagen
för de multipla proportionerna ledde Dalton
till uppställandet af atomteorien (se
Atomvikt) och forskningarna öfver elektrolysen
Berzelius (f. 1779, d. 1848) till utbildningen
af atomteorien till en elektrokemisk teori
(se d. o.), som var allenarådande ända till
slutet af Berzelius’ lefnad. Genom Liebigs och
Wöhlers undersökning af bittermandeloljan och
dess derivat (1832) lades grundstenen till
den vetenskapliga organiska kemien och till
uppfattningen af de organiska ämnena såsom
föreningar af sammansatta radikaler. Studiet af
substitutionsfenomenen (Dumas 1834, m. fl.) ledde
till de s. k. kärn- och typteorierna, hvilka
stridde mot den elektrokemiska teorien och tvungo
Berzelius att modifiera och vidare utveckla
denna genom läran om kopplade föreningar
(omkr. 1840). Genom läran om flerbasiska
syror (Graham 1833, Liebig 1838), Kolbes och
Franklands upptäckt af alkoholradikalerna (1848),
Williamsons studier öfver eterns bildningssätt
(1850) samt Wurz’ upptäckt af aminerna (1849)
och Gerhardts af syreanhydriderna (1851)
grundlades en ny teori, Gerhardts typteori,
enligt hvilken alla föreningar läto betrakta
sig som substitutionsderivat af klorväte
(HCl), vatten (H2 O) och ammoniak (H3 N). Läran
om fleratomiga radikaler, som kunna ersätta
flera atomer väte (Williamson 1851), ledde
till Kekules lära (1857) om de blandade eller
kombinerade typerna, hvilken i grund och botten
nära ansluter sig till Berzelius’ af Kolbe
vidare utbildade kopplingsteori. Upptäckten
af alkoholradikalernas föreningar med
metaller (Frankland 1844—52) och studiet af
dessa föreningars mättningsförhållanden
förmådde Frankland att (1852) anse dessa
organometallföreningar som oxider, i hvilka
syret blifvit ersatt af alkoholradikaler. Kolbe
tillämpade samma lära på de organiska
föreningarna och ansåg de organiska syrorna
som substitutionsderivat af kolsyran. Därmed
blef denna en ny typ, CO2, hvarmed också
faktiskt kol-atomens fyr-atomighet blef erkänd,
om ock denna lära först uttalades af Kekule
1858. Fastställandet af grundämnenas atomvärden
(se Atomicitet) och riktiga atomvikter
blef nu af framstående betydelse, och såväl
typteorien som kopplingsteorien ha uppgått i
läran om atomernas mättningsförmåga, valensläran,
som ligger till grund för den moderna
kemien. Under midten af 1800-talet egnades mycket
arbete åt studiet af de termiska fenomenen vid
kemiska förlopp (Julius Thomsen, Berthelot),
emedan dessa ansågos som direkta uttryck för
grundämnenas affinitet (se d. o.). Sedan nämnda
uppfattning visat sig vara oriktig, har intresset
för termokemien under de sista decennierna något
gått tillbaka för att nu åter framträda, sedan
termodynamiken möjliggjort en exakt användning
af termokemisternas mätningar.
Under 1800-talets fyra sista decennier nådde
den organiska kemien hastigt en storartad
utveckling. Hundratusentals olika föreningar
undersöktes och framställdes under denna af
Kekule, A. W. von Hofmann och A. v. Baeyer
inledda blomstringsperiod. Hos ett mycket stort
antal ämnen utröntes sammansättning och byggnad,
hvarigenom läran om isomeri (se d. o.) i hög
grad utvecklades. Hand i hand med den organiska
kemiens vetenskapliga utbildning och verksamt
stödjande denna gick de organiska ämnenas
tillgodogörande inom industrien, särskildt
färgämnesindustrien (se Tjärfärger), där
under de senaste trettio åren Tyskland genom
sina stora fabriker i Ludwigshafen (Badische
anilin- und sodafabrik), Elberfeld (Fr. Beyer
u. C:o), Höchst (Farbwerke vorm. Meister, Lucius
u. Brüning), Berlin, Frankfurt o. a. intager
en ledande ställning.
För den allmänna och fysikaliska kemien betydde
van’t Hoffs teori om det osmotiska trycket
(se d. o.) och Arrhenius’ dissociationsteori
(se Dissociation) ett storartadt
uppsving. Dessa först häftigt angripna teorier
visade sig snart i stånd att göra en stor del
af kemien tillgänglig för exakt matematisk
behandling och således bilda grunden till en
fastare och exaktare lärobyggnad. Den första
genomarbetningen af kemien från de moderna
synpunkterna skedde under väsentlig medverkan af
Arrhenius själf i prof. W. Ostwalds laboratorium
i Leipzig. Den moderna fysikaliska kemiens
principer kunna numera sägas ha öfvergått till
det allmänna kemiska medvetandet. Inom den
oorganiska kemien ha i synnerhet de komplexa
metallföreningarna i senare tid varit föremål
för ingående studier. Dessa föreningar, hvilka
ej rymmas på valenslärans grund, ha tolkats på
olika sätt, utan att någon allmängiltig teori
för dem och andra s. k. molekylära föreningar
ännu kan sägas vara framställd; Werners försök
till en teori kunna nämligen icke sägas ha fört
till tillfredsställande resultat. Betydelsefulla
arbeten inom den oorganiska kemien började med
lord Rayleighs och W. Ramsays upptäckt af
argon och helium 1894, som sedan fortsattes
af Ramsay och hans medarbetare, i synnerhet
Travers, och förde till upptäckten af de öfriga
s. k. ädelgaserna krypton, xenon och neon
(1900). De viktigaste impulserna, af ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
